Slutord i debatten om "Marken Brinner" och polishatande konst
lördag 30 maj 2015
Följande text publicerades i början av maj på "Dagens Arena" sm ett svar på ett angrepp på mig som följde på en text jag skrev om förställningen "Marken Brinner". Texten tar också avstamp i en Facebook-status jag skrev för Närpolisen i Kistas sida angående ett uppträdande på en ungdomsfestival där poliser kallades "horungar".
Jag har sedan jag blev
polis störts och bekymrats av den enorma polarisering som finns
kring polisen. Många kollegor försvarar allt vi gör, oavsett hur
illa det ser ut. Många belackare, ofta på den politiska
vänsterkanten och inte sällan inom konsten, gör allt de kan för
att framställa oss som fienden och legitima mål för hat och våld.
Ofta uteblir det konstruktiva och nyanserade samtalet.
Jag jobbade kväll i mitt
närpolisområde, Kista, under valborgsmässoafton. Medan jag och
mina kollegor under en ungdomsfestival försökte avstyra bråk,
hjälpa misshandelsoffer, ta hand om en avsvimmad flicka och på
andra sätt se till att barn och unga inte råkade illa ut så
sjöngs det ifrån scenen om hur poliser är "horungar".
Händelsen (som jag skrev om i ett blogginlägg) fick mig att tänka
på teaterföreställningen "Marken Brinner" och den
efterföljande debatten. Även då var det frågan om en
kulturyttring som utmålade polisen (som kollektiv) som fiende och
förövare. Även då reagerade jag med en text. Eftersom den texten,
att döma av svaret av Björn Karlsson ifrån teatergruppen, mer gav
upphov till ilska än förståelse så gör jag ett försök till att
förklara min syn på kulturyttringar med udden mot polisen (samt
bemöta den kritik jag har fått).
Självklart skall konsten
vara fri. Men när den används i offentligt sanktionerade
arrangemang riktade mot ungdomar så borde man reflektera över vad
det är för budskap man sprider. I den debatt-text som gruppen bakom
"Marken Brinner" skrev angående förställningen är det
tydligt att deras ambition var att ställa de boende i Husby mot
polisen, som framställs som rasistiska mördare. Den tankefiguren
stämmer inte bara väldigt dåligt med verkligheten (där det
snarare handlar om Husbybor mot kriminalitet, även om det också är
en grov förenkling), utan är också direkt skadlig. Dels för
polisen, men främst för Husbyborna, som är de som förlorar mest
på polariseringen.
Björn Karlsson tyckte inte
att jag borde ha yttrat mig alls eftersom jag inte "var där"
och såg föreställningen. Detta trots att min text nästan
uteslutande bygger på vad man själva har skrivit i debattartikeln
(och vittnesmål ifrån personer som var på plats). Precis samma
kritik fick jag av många kollegor när jag offentligt kritiserade
dödsskjutningen av en 69-åring man i Husby. Att bara de som var där
under ett ingripande har rätt att ha en åsikt är en vanligt
förekommande tanke bland poliser. Det gör att nästan all kritik
kan avfärdas med att ingen av kritikerna vet vad de pratar om. Det
tankesättet är ett effektivt sätt att skydda sig ifrån granskning
och utveckling, oavsett om man är polis eller konstnär.
Jag inser dock att jag
banaliserade jag den utsatthet skådespelarna kände på scenen, och
det ber jag om ursäkt för. Det var dumt, och helt onödigt för att
få fram min huvudpoäng, nämligen att man inte hjälper boende i
marginaliserade områden genom att bygga på barriärer mellan
ungdomar och myndigheter.
Min kritik mot att polisen
i låttexter eller teaterföreställningar riktade till unga
framställs som "horungar" eller förtryckande rasister
innebär självklart inte att jag inte tycker att man bör kritisera
polisen. Man kan och bör kritisera både individuella ingripanden
och strukturella företeelser. Jag har själv gjort det, både
internt och externt. Kritik av polisen är essentiellt för ett
demokratiskt samhälle. Men för att kritiken skall bli konstruktiv
så krävs det både viss nyansering och en trovärdighet hos
avsändaren. En sverigedemokrat som går till storms mot hedersvåld
kommer inte att göra särskilt mycket nytta, ens för hedersvåldets
offer, då hen saknar trovärdighet i frågan. Om man utgår ifrån
en polariserande och generaliserande nidbild av det/dem man
kritiserar är risken uppenbar att kritiken bara kommer att vara
ägnad att öka polariseringen.
Vi poliser begår ofta
misstag, och ibland övergrepp, och vi brister konstant i
självkritik. Hos oss existerar dessutom samma strukturella rasism
som i resten av samhället. Vi behöver ta till oss och lära av
kritiken. Men kritiserar man genom att, om än indirekt, utmåla alla
oss poliser som legitima mål för livsfarlig stenkastning, så får
man också räkna med att själv bli kritiserad. Vår yttrandefrihet
ger dessutom lyckligtvis även en polis rätt att kritisera en
artikel, en låttext, eller en teaterföreställning.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar