Människan, naturen och kärnkraften.

lördag 12 mars 2011

Och så har mänskligheten drabbats av ännu en naturkatastrof, en kraftig jordbävning utanför Japans östkust. De materiella skadorna verkar bli enorma, men som tur är har Japan, som ett rikt och tekniskt högt utvecklat land en helt annat beredskap än vad t.ex. Haiti eller Banda Aceh hade, vilket gör att dödstalen blir mindre (om än fruktansvärda). Dessutom är jag övertygad om att Japan besitter en stor kapacitet att hjälpa de nödställda, och att bygga upp det förstörda. Sen skall de, som alla andra nationer i kris, självklart erbjudas internationell hjälp.

Det finns inte så mycket att säga om jordbävningen i sig, även om det är intressant att Japan kan ha flyttats ca två meter österut. Det intressanta för mig är vad den säger om hur vi människor bygger våra samhällen, och vad för lärdomar vi kan dra av det. En anledning till att Japan har klarat sig bättre är naturligtvis att de har byggt på ett sätt som är ägnat att stå emot jordbävningar. Sen handlar det i slutändan alltid om en balans emellan kostnad och risk. Det går inte att bygga byggnader som är 100% jordbävningssäkra, det kommer alltid att bero på hur starkt och hur nära jordbävningen slår till. Alltså måste man kunna hantera konsekvenserna av att det man bygger upp rasar, eller krackelerar.

Det som händer just nu i och kring kärnkraftverket i Fukushima är en påminnelse om att det aldrig går att ha total kontroll. Det verkar i nuläget oklart vilka konsekvenser explosionerna och bristen på kylvatten till reaktorerna kommer att ha. En japansk expert talar om att det inte finns någon risk för härdsmälta, men Lars Gunsell på Strålsäkerhetsmyndigheten anser att man inte kan utesluta risken för utsäpp av radiokativt material. Redan nu har mätningar på 1000 gånger högre strålningsnivåer än normalt gjorts.

Ett problem med just kärnkraften, som belyses av händelserna i Fukushima, är att konsekvenserna av en olycka kan bli oöverstigliga. Det, tillsammans med ett ännu olöst avfallsproblem, gör att det finns all anledning att vara skeptisk till kärnkraften som den ser ut idag. Dessutom ligger mycket falsk eller vilseledande propaganda kombinerat med ren okunskap bakom påståenden om att den skulle vara klimatneutral. Kärnbränsle bryts i energiintensiva processer som skapar stor lokal miljöförstörelse, och är dessutom en ändlig resurs. Så Kärnkraften är varken okomplicerat i bränsleledet, energitillverkningen eller avfallsledet.

Den svenska "tankeförbudslagen" har på alla sätt varit kontraproduktiv. Det är klart att man borde få forska på kärnkraft (vilket man nu får igen). Men om man skall bygga ut kränkraften, så förutsätter det enligt min mening en teknikutveckling som löser de enorma problem som den idag associeras med (i Sverige är även driftsäkerhet en aktuell fråga). Och vem vet, kanske har vi inom en överskådlig framtid tillgång till en helt ny, ren "kärnkraft" utan avfallsproblem, det var ju inte länge sedan en italiensk forskare gick ut med att han hade lyckats genomföra en kall fusion...

Tillbaka till Japan, som till skillnad ifrån Sverige ligger i en extremt jordbävningskänslig zon. Även om det visar sig att problemen kring kärnkraftsverket i Fukushima är hanterbara, så innebär det inte att faran är över. Området löper en konstant risk att utsättas för kraftiga jordbävningar, och det vore ödesdigert om en framtida jordbävning förutom den katastrof skalvet i sig innebär även skulle leda till ett kärnkraftshaveri.

Read more...

Upphovsrättsindustin har skapat ett monster

onsdag 9 mars 2011

Det är inte svårt att se att något är fel när en ung konstnär som använder sitt konstnärskap för att skapa uppmärksamhet kring den svåra situationen i Darfur och dessutom samla in pengar för att konkret hjälpa till plötsligt krävs på miljonbelopp av Luis Vuitton. Modebolaget har reagerat på att en väska som konstnären, danskan Nadia Plesner, har använt som en symbol för västerländsk rikedom i kontrast till den akuta fattigdomen i Darfur ser ut som om den vore av deras märke, och svarat med att stämma henne för upphovsrättsbrott.

Maktbalansen emellan stenrika och ofta helt amoraliska storföretag (organisationer som till 100% är byggda kring vinstmaximering verkar väldigt ofta generera interna kulturer där också ekonomisk vining är den enda värderingen som betyder något) och enskilda medborgare har länge varit skev. Till skillnad mot brottsmål så krävs det i civilrättsliga tvister att man har pengar, eftersom staten inte erbjuder någon rättshjälp. Men den balansen verkar ha förskjutits in absurdum på grund av upphovsrättsindustrins lobbyarbete med syfte att skapa lagstiftning som gör att upphovsrättsinnehavare kan processa mot och helt sänka personer som hotar deras vinstintressen. Lagar som ipred, där den rättssäkerhet som tas för självklar i brottsmål inte verkar vara särskilt viktig och där bötesbeloppen är hundratals gånger högre än de skadestånd som döms ut efter våldtäkter, grova misshandlar och mord har skapat verktyg som storföretagens horder av advokater kan använda för att skrämma folk till underkastelse. I fallet med Luis Vuitton och Nadia Plesner så har företaget använt en holländsk lag som tydligen låter dem driva igenom sin absurda stämning i domstol utan att Plesner ens har fått chansen att yttra sig. Kontentan blev en räkning som ökade med 5000 Euro per dag! Danskan ångrar dock inget, eftersom hennes konst fortfarade hjälper de nödställda i Darfur.

Det är helt uppenbart att det krävs en översyn på de nya upphovsrättslagar som ofta har drivits igenom efter tryck ifrån mäktiga amerikanska intressen. Dessutom borde man fundera över hur man kan göra för att samma rättssäkerhetsprinciper som gäller i brottmål för att försvara medborgare emot staten kan tillämpas för att även försvara enskilda människor ifrån giriga och rika företag som istället använder civilrätten för att komma åt folk som är obekväma för dem. Slutligen så borde de som skulle kunna ha tänkt sig att köpa Luis Vuitton-produkter helt enkelt avstå ifrån det.

Read more...

Polisen och jämställdheten

Jag ombads att skriva en text om polisen och jämställdheten till internationella kvinnodagen för publicering på miljöpartiet i Solnas blogg, vilket jag också gjorde. Texten blev, min vana trogen, alldeles för lång, och vissa delar behövde redigeras bort. Här kommer den oredigerade texten, väl lång även för denna blogg...

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Read more...

Mental inavel?

Ibland kan man förundras över hur knäppa tankar som kan få fäste. Det absurda förslaget att förbjuda busschafförerna i Jönköping att tala andra språk en svenska verkar härröra ifrån företaget Keolis områdeschef Mats Freding, men den person som trädde fram i en radiointervju och försvarade förslaget var den lokale fackordföranden Thor Tärnbring. Tärnbring hävdade att om fler språk än svenska talades så blir det "en kakafoni" där "ingen får lugn och ro". Med tanke på att det knappast är språket som avgör ljudvolymen, så kan man bara spekulera i vad Tärnbring egentligen ville. Få tyst på kollegor med utländsk bakgrund då han tycker att dessa har för hög ljudvolym då de pratar? Få bättre kontroll över allt som sägs i lunchrummet? Eller helt enkelt bara bekämpa det som för honom är främmande och okänt? Självklart röt både Keolis och facket ifrån centralt när tokigheterna blev kända, men det är ändå minst sagt förvånande att ingen av de inblandade själva fattade att deras försök till försvenskande strömlinjeformning av arbetskraften var både korkat och diskriminerande på gränsen till rasism...

Read more...