Fyrkantigt paragrafrytteri

Nu åtalas då till slut barnläkaren som misstänks medvetet ha berövat ett döende spädbarn livet med en för hög dos narkosläkemedel för dråp vid Solna Tingsrätt. Huvudförhandlingen inleds ungefär två år efter att förundersökningen inleddes, och närmare tre år efter den aktuella händelsen.

Om jag inte har missförstått åtalet, så anklagas barnläkaren för att genom att ha injicerat narkosläkemedlet tiopental i den döende flickan, efter att respiratorn hade kopplats ut och det var 100% säkert att barnet bara hade timar kvar att leva, påskyndat döden och därigenom ha dräpt barnet. Läkaren nekar till att ha injicerat en dödlig dos av läkemedlet, och under huvudförhandlingen så kommer det att prövas om det kan styrkas att hon har gjort det.

För min del, så känns den frågan faktiskt inte särskilt relevant. Om läkaren har injicerat den dödliga dosen, och det i så fall förkortade barnets liv någon eller några timmar, så är det uppenbarligen fråga om att lindra lidande i livets definitiva slutskeende. Jag har varken hört talas om eller kan föreställa mig några andra motiv. Och om det handlandet skall prövas, så borde det inte vara i en domstol utan av socialstyrelsen. Själv ser jag inget klandervärt i det. Nu nekar visserligen läkaren, men det är inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna bero på det faktum att hon står anklagad för ett brott som kan ge flera års fängelsestraff.

Att frågan överhuvudtaget har kommit till domstol, är för mig ett tecken på att åklagarkammaren i fråga har haft för stort fokus på exakt läsning av lagtext, och för lite fokus på medmänsklighet, konsekvenstänkande och sunt förnuft. Den rättsprocess som redan har tagit flera år, som har vänt livet upp och ned för en person som, om hon är "skyldig", bara har agerat av barmhärtighet vilket inte har orsakat skadliga konsekvenser för någon och som riskerar att skrämma en hel yrkeskår till att inte våga ge ordentlig smärtlindring i livets absoluta slutskede borde enligt mig ha avslutats sedan länge eller aldrig inletts.

Jag baserar mina slutsatser på en världsbild där juridiken inte borde få vara blind, utan måste sättas i ett sammanhang. Jag är medveten om att alla inte delar den uppfattningen. Men det finns även juridiska argument för att barnläkaren inte borde ha åtalats, i alla fall enligt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Att ärendet har drivits ända till domstol framstår för mig, med den begränsade kunskapen som jag har om åtalet, närmast som fyrkantigt paragrafrytteri...

Read more...