Angående den destruktiva förtroendeklyftan mellan ungdomar och polis i en del marginaliserade förorter

Jag skrev för ett par veckor sedan en text för SVT Debatt om polishatet i en del marginaliserade förorter. Den texten ledde till en hel del kritik, bland annat den här artikeln om bristande maktanalys. Jag har nu svarat på den artikeln, och dessutom tagit chansen att försöka nyansera min första text. Resultatet finns här, och publiceras även i bloggen nedan:

I mitt svar här på SVT Debatt på Rami Al-khamisi och Johannes Anyurus artiklar skrev jag att polisen har anledning till självkritik. Nu är det jag personligen som har behov av självkritik. Jag borde antingen ha skrivit min text annorlunda eller inte alls, då effekterna av den mest verkar ha blivit att öka på den förtroendeklyfta mellan förortsungdomar och polis som är så viktig att överbrygga. Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver i ett svar till mig att jag inte har någon maktanalys. Uppenbarligen brast min maktanalys då jag skrev artiklen. Jag borde till exempel ha funderat mer över symbolvärdet av att jag som ”vit” man med medelklassbakgrund skriver om problemet med polishat i förorten. Mitt budskap hade blivit väldigt mycket tydligare om någon av alla de kollegor som själva har förortsbakgrund och som delar mina erfarenheter av och tankar kring hur destruktivt polishatet är hade stått som avsändare för budskapet.

Dessutom var det dumt av mig att skriva på ett sätt som uppenbarligen kunde uppfattas som ett påhopp på Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru som personer och Megafonen och Pantrarna som organisationer. Det ber jag om ursäkt för. Jag tycker att det är utmärkt att förortsorganisationer som Megafonen och Pantrarna utbildar ungdomar (vilket stod i min oredigerade artikel). Att marginaliserade människor organiserar sig för att på ett demokratiskt sätt förbättra sin levnadssituation är jättebra och värt all respekt. Det jag kritiserade var enbart den aspekt av en ofta förekommande verklighetsbeskrivning där poliser, och ibland även andra samhällsföreträdare som socialsekreterare och fältassistenter, framställs som ockupanter/fienden. Det tror jag är skadligt och kontraproduktivt. Jag har dock aldrig, som Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver, hävdat att förortsorganisationer ”bär det yttersta ansvaret”, varken för problemen eller lösningen.

Jag har heller aldrig glömt att polisen är till för alla medborgare, och speciellt för de medborgare som är mest utsatta för våld, för kränkningar, för missbruk och psykisk ohälsa. Det var för dem jag valde yrket. Och många av de mest utsatta bor i förortsmiljöer. Därför har jag svårt att förstå Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattahs resonemang då de hävdar att lagen är skriven för ”någon annan”, att den bara skulle vara till för dem som är ”normen”. Då jag åker på ett lägenhetsbråk i en förort, på vilket sätt är lagen om grov kvinnofridskränkning skriven för ”någon annan”? Då polisen jobbar mot alla de personrån eller inbrott som drabbar förortsbor hårdast av alla, vem är ”någon annan” där? Skall man inte ha samma rättigheter till skydd och hjälp som brottsoffer i en förort bara för att det finns många, och speciellt då de yrkeskriminella, som inte gillar polisen? Visst finns det brister i lagstiftning och tillämpning som är klassrelaterade, men det handlar främst om de saker som inte lagförs på ett tillfredsställande sätt (t.ex. korruption, insidehandel och svindlerier inom finanssektorn). Ett rån eller en misshandel skall alltid beivras oavsett var det sker. Det är en grovt felaktig bild att polisen är i förorten för någon annans skull. 99% av alla jobb där handlar om att hjälpa utsatta förortsbor. Sen finns det enstaka undantag, som t.ex. de tillfälliga ”reva” kontroller som jag själv också har kritiserat.

Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah hävdar också att den stenkastning som förekommer i vissa förorter ”inte skiljer sig från den hos ungdomar på landsbygden som hänger vid vägen och kastar sten på långtradare”. Det visar på stor brist på kunskap om delar av problematiken i de värst utsatta förortsmiljöerna. Där är attacker eller planerade bakhåll, flera av dem livsfarliga, närmast vardag. Attacker som ofta leds eller initieras av yrkeskriminella för att skrämma, skada och driva bort polisen ifrån ”deras” områden. Faktum är att kollegor ifrån närliggande distrikt ofta blir chockade första gången de utsätts, då problemet är så pass stort och unikt för den här miljön. Jag må brista i min maktanalys, men här visar Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah att även de brister i sin analys. Det faktum att de enbart ser till det sociala utanförskapet för att förklara problemen gör att de hamnar fel i verklighetsbeskrivningen. Jag delar uppfattningen att socialt utanförskap är roten till de flesta problemen, men det leder INTE till samma sorts polishat och attacker på landsbygden som i de värst utsatta förorterna.

När ungdomar i socialt utanförskap fångas upp av en berättelse som pekar ut en fiende att skylla på och/eller känna sig hotad av och då det finns äldre som utnyttjar frustrationen och hatet ökar risken markant att det leder till våld och kriminalitet. I en del miljöer med socialt utanförskap finns det en världsbild där ”invandraren” pekas ut som fienden och hotet, samt rasistiska organisationer som fångar upp frustrerade unga och gör dem till hatbrottslingar. I en del storstadsförorter finns en världsbild där polisen målas upp som fienden och hotet. Dessa berättelser är självklart inte likvärdiga. Rasism är avskyvärt, och drabbar oftast människor som redan befinner sig i underläge baserat på egenskaper de varken har ansvar för eller möjlighet att påverka. Förekomsten av kränkande/dåliga ingripanden av polis och strukturell rasism i samhället kan också ge förståeliga anledningar till hat. Berättelserna har dock det gemensamt att de starkt bidrar till att omvandla en allmän frustration till hat, och ofta även våld och brottslighet. I de marginaliserade förorterna är det nätverk av yrkeskriminella som är de stora vinnarna, då polis- och samhällshat både ökar deras legitimitet/status och förenklar deras ”arbete” och rekrytering, så det är fullt logiskt att de gör vad de kan för att förstärka den här berättelsen. Dem som drabbas är alla de som blir utsatta för och kränkta av den utbredda kriminaliteten, vilket oftast är andra förortsbor. Och det är främst för deras skull som den här diskussionen är så viktig.

Jag delar Foujan Rouzbehs och Nabila Abdul Fattahs uppfattningar på flera plan. Vi vill alla se större sociala satsningar i förorten. Vi vill alla att den strukturella rasismen bekämpas. Vi vill alla se en bättre relation mellan ungdomar och polis. Jag håller också med om att polisen måste granskas och rannsakas. Det finns stor potential för förbättring. Den granskningen, och den interna diskussionen kring exempelvis värderingsfrågor som polisfacket har lyft upp, försvåras dock av alla hatiska och onyanserade påhopp som ger dem som vill avfärda all kritik som okunnig luft under vingarna. Vi måste dock oavsett detta kämpa för att ta till oss och lära oss av saklig kritik. Personligen så tycker jag det är värt att fundera över om det inte vore bra med en kvalitetsgranskande extern myndighet som kan utvärdera polisens arbete på samma sätt som skolinspektionen utvärderar skolan. Där skulle i så fall även finnas utrymme för att ta upp fall av dåligt bemötande som inte är brottsliga men likväl kontraproduktiva för polisens uppdrag.

Det var aldrig min avsikt att dela ut skuld. Avsikten var att belysa ett problem och försöka peka på en väg framåt. Oavsett vem som är skyldig till hur det ser ut idag, så är misstänksamheten och hatet mot polisen (och andra samhällsföreträdare) bland förortsungdomar ett stort problem, speciellt för dem som bor i förorten. Både polisen som organisation och mängder med enskilda poliser är medvetna om detta och gör sitt bästa för att försöka hitta sätt att överbrygga den klyftan. Det räcker inte. Vi måste självklart bli bättre, inte minst på självkritik och på att lyssna på människors upplevelser. Men det är också självklart att den processen försvåras av att det sprids hatiska nidbilder om polisen. Man behöver inte ens diskutera om dem som gör det har ett ansvar eller ej. Många har själva upplevt utsatthet och kränkningar. Det räcker med att konstatera att effekterna av den världsbild som då förmedlas, och de motsättningar den leder till, är starkt negativa för alla som bor eller verkar i förorten, utom dem som livnär sig på brott. Det borde vara en tillräcklig motivation för att fundera över ordval och formuleringar. För ord påverkar. Både poliser/samhällsföreträdare och förebilder i förorten har en utmaning i att beskriva verkliga problem utan att sprida missaktning och nidbilder. Men i slutändan vill vi nå samma mål, ett samhälle där alla känner sig trygga och delaktiga. Vi kommer dock bara dit genom dialog, genom att sträva efter att förstå och respektera varandra.

Read more...

Brev till Jonas Hassen Khemiri

Det här brevet skrevs helgen efter att Khemiris brev till Beatrice Ask publicerades i DN. Här finns ett förord som förklarar sammanhanget till att jag nu lägger upp brevet på bloggen. Läs gärna det först.

Bästa Jonas,

Jag har liksom halva svenska folket läst ditt öppna brev till Beatrice Ask. Och jag stämmer in i hyllingskören vad gäller ditt skarpa och illustrativa sätt att beskriva vad man som svensk kan utsattas för bara för att man inte passar in i den mall som fortfarande existerar kring vad som anses vara ett svensk utseende. Frågorna är på intet sätt nya, men även om jag tror mig ha tänkt, tror mig ha insikter, så påminner du mig om att jag aldrig helt kommer att förstå. Jag har inte din hårfärg och jag saknar dina erfarenheter av att bli misstänkliggjord enbart på grund av mitt utseende. Jag tackar dig för att du i alla fall hjälper mig att öka min förståelse, att peka på och tydliggöra problemen, för jag tror att frågan om att alla känner sig delaktiga, inkluderade, välkomna i samhället oavsett bakgrund eller utseende är en av vår tids stora ödesfrågor. Vi behöver hålla ihop, hjälpa varandra, och det blir så mycket svårare då många inte ens känner att det finns något ”vi”.

Det handlar om strukturer. Strukturer och berättelser. Strukturer som gör att människor drar slutsatser om andra människor baserat på deras uppfattade grupptillhörighet och berättelser om ”den andre” som kollektiviseras och avhumaniseras. Fakta som tolkas efter förutfattade meningar och blir till något annat, en historia, en berättelse, en myt. Det gäller ofta marginaliserade grupper, men inte alltid. Du har på grund av din hårfärg drabbats av dem, sett dem, förstått dem (medan jag som blond har gått fri). Därför gör det mig ledsen att du i ditt briljanta brev också faller in i en liknande kollektivisering av den andre som du själv har blivit utsatt för. Jag tror inte att du har tänkt på det, att särskilt många har märkt det. Ibland måste man kanske tillhöra den grupp som kollektivt döms ut för att lägga märke till då det sker. Och det gör jag. Jag är polis och för dig, i din text, är polisen ”den andre”.

Rasism märks i hur man uttrycker sig, syns i de små nyanserna. Det gäller även andra sorters missaktning och misstro mot grupper. När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så? Du tror inte att de poliser som jobbade med fallet gjorde sitt yttersta för att hitta ”lasermannen” redan efter första skottet, men att attackernas slumpmässighet gjorde brotten svårutredda? Detta är bara ett exempel på när en beskrivning av något hemskt vinklas så att man som mottagare av budskapet förstår det som att det hemska beror på polisens rasism eller fascism. Den sortens vinklingar finns överallt, de är del av en berättelse om polisen som hatisk, kall, rasistisk. Förstår du konsekvenserna av den berättelsen, Jonas?

Jag förstår verkligen att du, Jonas, och alla andra som har känt sig kränkta eller misstänkliggjorda av poliser med dåligt bemötande och tveksamma eller rent felaktiga ingripanden blir skeptiska eller fientliga till polisen. Och jag tycker att varje sådant ingripande är djupt olyckligt. Polisen som organisation har anledning till självkritik, och vi som jobbar som poliser måste göra vårt yttersta för att vara humana och kommunikativa, att ha ett bra bemötande mot varje individ vi möter. Vi får aldrig glömma att vi genom vårt yrke representerar både demokratin och rättsstaten och att vi då vi agerar som tjänstemän har en maktposition som kräver proffessionalism och ödmjukhet. Men jag tror också att du förstår att väldigt många ingripanden som är korrekta och helt enkelt handlar om att utreda eller beivra brott också anklagas för att vara rasistiska enbart för att dem som det ingrips mot ser polisen som rasistisk och tolkar händelsen utifrån den bilden. Jag tror att du förstår detta, då du säkert har erfarenhet av att människor tolkar andra människors handlingar mer utifrån deras bild av dem än utifrån det de faktiskt gör. Och i de fall då man som polis av en grupp bemöts med misstänksamhet, aggressivitet eller hat så krävs det stor yrkesskicklighet för att inte reagera på något sätt som denna grupp sedan kommer att uppfatta som en bekräftelse av sina fördomar. Och så fortsätter vi ner i den negativa spiralen.

Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och de är bara några av mina egna erfarenheter, Jonas. Men det kanske ändå inte är de här lösryckta incidenterna, och de tusentals fler som poliskollektivet delar, som är det största problemet, utan strukturerna bakom. Strukturerna som gör att vi poliser hatas, inte bara de som har betett sig dåligt mot dig eller andra, utan alla vi som faktiskt försöker göra vad vi kan för att arbeta för ett bättre samhälle, där de svaga skyddas ifrån våld och kränkningar. Strukturerna som gör att ungdomar som själva inte har några dåliga erfarenheter av polisen får lära sig att hata oss, får lära sig att samhället har övergivit dem, får lära sig att hata samhället, får lära sig värderingar som gör att steget in i stenkastning eller yrkeskriminalitet blir så mycket mindre, så mycket lättare att ta. Förstår du Jonas, att med ditt viktiga och på många sätt fantastiska brev så är du också, på grund av några oförsiktiga formuleringar, en del av de här strukturerna?

Vad skall vi göra, Jonas? Hur skall vi lyfta upp, se och bekämpa rasistiska strukturer utan att falla tillbaka på att döma andra grupper, dela ut kollektiv skuld, förenkla och polarisera? Hur skall vi bryta den negativa spiralen av fördomar och hat och få en positiv spiral av samarbete och förtroende? Det måste gå! Om vi istället för att generalisera möter och ser varandra som individer oavsett om man är polis eller författare, ljus eller mörk, man eller kvinna, så har vi kommit en bit på vägen. Om vi dessutom, utan att på något sätt förringa det enorma problem rasismen är, kommer ihåg att alla har en berättelse, en bakgrund till att man är där man är och gör det man gör, och slutar upp med att demonisera varandra så kanske vi kan uppnå verklig förändring! 

Read more...

Om Khemiri, Selimovic, strukturell rasism och ett eget brev

Jag berördes, som så många andra, av Jonas Hassen Khemiris starka text om strukturell rasism. Men jag reagerade personligen på vissa aspekter av texten, och det resulterade i en egen text, ett eget brev. Efter att ha gjort ett försök att få mitt brev publicerat blev det kvar i datorn. Nu, efter att ha läst Jasenko Selimovics uttrycksfulla svar, så har jag plockat fram brevet igen och publicerar det här på bloggen. Den här texten är både ett förord till det brevet och en egen fundering kring den aktuella debatten om strukturell rasism.

Först vill jag citera nobelpristagaren och fysikern Niels Bohr: ”The opposite of one profound truth may very well be another profound truth”. Med det citatet vill jag klargöra att det för mig är tydligt att både Khemiri och Selimovic har djupa och viktiga poänger. Khemiri beskriver på ett briljant sätt den strukturella rasism som de facto finns i Sverige (och som är ett stort samhällsproblem), och Selimovic beskriver att det perspektiv man väljer att ha påverkar hur man ser och tolkar sin omgivning, och därigenom omgivningen i sig. Det finns självklart många fall då "vanliga" människor agerar efter rasistiska föreställningar, men det finns också fall då handlingar som inte är rasistiska tolkas som rasistiska pga den tolkandes världsbild av motparten som rasistisk. Khemiri ger själv omedvetet exempel på det senare i sin text, vilket jag tar upp i mitt brev.

Mycket handlar just om tolkningar. En handling kan självklart vara rasistisk även om ”förövaren” inte uppfattar det så. Men det gäller även omvänt, det faktum att ett ”offer” uppfattar en handling som rasistisk innebär inte per automatik att den är det. Det finns inget generellt tolkningsföreträde, alla måste vara beredda att ifrågasätta sin världsbild och sina tolkningar (självklart även jag).

Ett symptom på hur känslig denna debatten är var att Selimovic omgående blev attackerad och misstänkliggjord. Kloka och vanligtvis balanserade Rakel Chukri beskriver Selimovics brev som ett enda stort misstänkliggörande av Khemiri, och avslutar med ”Borde vi inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt?”. Jag tänker att just det är problemet, att vi inte klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt i dagens allt mer polariserade debattklimat. Men för mig betyder det snarare att man måste kunna se och bekämpa den strukturella rasismen, men att man också måste kunna se att då strukturell rasism används som förklaringsmodell även vid tillfällen då det troligtvis handlar om andra problem, så riskerar man att förenkla och polarisera, och kanske även att segmentera upplevda motsättningar. Qaisar Mahmood och Ivar Arpi skriver båda klokt om det destruktiva i att överanvända kategoriseringar och tankemodeller ifrån rasismen (”vit”/”icke-vit”) även då syftet är gott.

Attackerna på Selimovic visar också på en intolerans och ett krav på likriktning i den antirasistiska kampen, som känns igen ifrån den feministiska kampen (väl beskrivet av Sakine Madon). Skarpa Adam Cwejman belyser mycket tydligt det kanske elakaste debattknepet, att stämpla ut personer som Selimovic som själva har invandrarbakgrund men inte delar ”rätt” analys som ”husblattar”. Även Erik Helmerson i DN och Heidi Avellan i Sydsvenskan beskriver träffsäkert det viktiga i att man tillåts problematisera, att det finns rum för pluralism och tolerans även i den antirasistiska debatten.

Styrkan i Khemiris text är att den så väl fångar och beskriver hur effekterna av existerande rasistiska föreställningar kan upplevas av den enskilda människan. Det kommer dock alltid att finnas olika tolkningar av världen, av enskilda situationer, olika uppfattningar om vad som är en rasistisk föreställning. Styrkan i Selimovic text är att den problematiserar kring detta, och att den även funderar kring vilka konsekvenserna av en viss världsbild blir. Båda texterna behövs. Den viktigaste av många viktiga frågor som berörs av den här diskussionen är hur vi bäst bekämpar rasism, och jag tror själv att den kampen mår bra av ett mer tillåtande debattklimat.

Min ingång i debatten var dock från början grundad i min ”grupptillhörighet” som polis, som gjorde att jag kände mig missaktad av Khemiris text på samma sätt som han så många gånger känt sig missaktad på grund av sin hårfärg. Det var baserat på den reaktionen som jag skrev ett eget brev. Det brevet blev, även för min del, mindre aktuellt av att jag ombads skriva en annan text på ett liknande tema på SVT Debatt, men publiceras nu (som sagt) i alla fall här på bloggen. Läs det gärna. 

Read more...