Angående den destruktiva förtroendeklyftan mellan ungdomar och polis i en del marginaliserade förorter

Jag skrev för ett par veckor sedan en text för SVT Debatt om polishatet i en del marginaliserade förorter. Den texten ledde till en hel del kritik, bland annat den här artikeln om bristande maktanalys. Jag har nu svarat på den artikeln, och dessutom tagit chansen att försöka nyansera min första text. Resultatet finns här, och publiceras även i bloggen nedan:

I mitt svar här på SVT Debatt på Rami Al-khamisi och Johannes Anyurus artiklar skrev jag att polisen har anledning till självkritik. Nu är det jag personligen som har behov av självkritik. Jag borde antingen ha skrivit min text annorlunda eller inte alls, då effekterna av den mest verkar ha blivit att öka på den förtroendeklyfta mellan förortsungdomar och polis som är så viktig att överbrygga. Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver i ett svar till mig att jag inte har någon maktanalys. Uppenbarligen brast min maktanalys då jag skrev artiklen. Jag borde till exempel ha funderat mer över symbolvärdet av att jag som ”vit” man med medelklassbakgrund skriver om problemet med polishat i förorten. Mitt budskap hade blivit väldigt mycket tydligare om någon av alla de kollegor som själva har förortsbakgrund och som delar mina erfarenheter av och tankar kring hur destruktivt polishatet är hade stått som avsändare för budskapet.

Dessutom var det dumt av mig att skriva på ett sätt som uppenbarligen kunde uppfattas som ett påhopp på Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru som personer och Megafonen och Pantrarna som organisationer. Det ber jag om ursäkt för. Jag tycker att det är utmärkt att förortsorganisationer som Megafonen och Pantrarna utbildar ungdomar (vilket stod i min oredigerade artikel). Att marginaliserade människor organiserar sig för att på ett demokratiskt sätt förbättra sin levnadssituation är jättebra och värt all respekt. Det jag kritiserade var enbart den aspekt av en ofta förekommande verklighetsbeskrivning där poliser, och ibland även andra samhällsföreträdare som socialsekreterare och fältassistenter, framställs som ockupanter/fienden. Det tror jag är skadligt och kontraproduktivt. Jag har dock aldrig, som Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver, hävdat att förortsorganisationer ”bär det yttersta ansvaret”, varken för problemen eller lösningen.

Jag har heller aldrig glömt att polisen är till för alla medborgare, och speciellt för de medborgare som är mest utsatta för våld, för kränkningar, för missbruk och psykisk ohälsa. Det var för dem jag valde yrket. Och många av de mest utsatta bor i förortsmiljöer. Därför har jag svårt att förstå Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattahs resonemang då de hävdar att lagen är skriven för ”någon annan”, att den bara skulle vara till för dem som är ”normen”. Då jag åker på ett lägenhetsbråk i en förort, på vilket sätt är lagen om grov kvinnofridskränkning skriven för ”någon annan”? Då polisen jobbar mot alla de personrån eller inbrott som drabbar förortsbor hårdast av alla, vem är ”någon annan” där? Skall man inte ha samma rättigheter till skydd och hjälp som brottsoffer i en förort bara för att det finns många, och speciellt då de yrkeskriminella, som inte gillar polisen? Visst finns det brister i lagstiftning och tillämpning som är klassrelaterade, men det handlar främst om de saker som inte lagförs på ett tillfredsställande sätt (t.ex. korruption, insidehandel och svindlerier inom finanssektorn). Ett rån eller en misshandel skall alltid beivras oavsett var det sker. Det är en grovt felaktig bild att polisen är i förorten för någon annans skull. 99% av alla jobb där handlar om att hjälpa utsatta förortsbor. Sen finns det enstaka undantag, som t.ex. de tillfälliga ”reva” kontroller som jag själv också har kritiserat.

Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah hävdar också att den stenkastning som förekommer i vissa förorter ”inte skiljer sig från den hos ungdomar på landsbygden som hänger vid vägen och kastar sten på långtradare”. Det visar på stor brist på kunskap om delar av problematiken i de värst utsatta förortsmiljöerna. Där är attacker eller planerade bakhåll, flera av dem livsfarliga, närmast vardag. Attacker som ofta leds eller initieras av yrkeskriminella för att skrämma, skada och driva bort polisen ifrån ”deras” områden. Faktum är att kollegor ifrån närliggande distrikt ofta blir chockade första gången de utsätts, då problemet är så pass stort och unikt för den här miljön. Jag må brista i min maktanalys, men här visar Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah att även de brister i sin analys. Det faktum att de enbart ser till det sociala utanförskapet för att förklara problemen gör att de hamnar fel i verklighetsbeskrivningen. Jag delar uppfattningen att socialt utanförskap är roten till de flesta problemen, men det leder INTE till samma sorts polishat och attacker på landsbygden som i de värst utsatta förorterna.

När ungdomar i socialt utanförskap fångas upp av en berättelse som pekar ut en fiende att skylla på och/eller känna sig hotad av och då det finns äldre som utnyttjar frustrationen och hatet ökar risken markant att det leder till våld och kriminalitet. I en del miljöer med socialt utanförskap finns det en världsbild där ”invandraren” pekas ut som fienden och hotet, samt rasistiska organisationer som fångar upp frustrerade unga och gör dem till hatbrottslingar. I en del storstadsförorter finns en världsbild där polisen målas upp som fienden och hotet. Dessa berättelser är självklart inte likvärdiga. Rasism är avskyvärt, och drabbar oftast människor som redan befinner sig i underläge baserat på egenskaper de varken har ansvar för eller möjlighet att påverka. Förekomsten av kränkande/dåliga ingripanden av polis och strukturell rasism i samhället kan också ge förståeliga anledningar till hat. Berättelserna har dock det gemensamt att de starkt bidrar till att omvandla en allmän frustration till hat, och ofta även våld och brottslighet. I de marginaliserade förorterna är det nätverk av yrkeskriminella som är de stora vinnarna, då polis- och samhällshat både ökar deras legitimitet/status och förenklar deras ”arbete” och rekrytering, så det är fullt logiskt att de gör vad de kan för att förstärka den här berättelsen. Dem som drabbas är alla de som blir utsatta för och kränkta av den utbredda kriminaliteten, vilket oftast är andra förortsbor. Och det är främst för deras skull som den här diskussionen är så viktig.

Jag delar Foujan Rouzbehs och Nabila Abdul Fattahs uppfattningar på flera plan. Vi vill alla se större sociala satsningar i förorten. Vi vill alla att den strukturella rasismen bekämpas. Vi vill alla se en bättre relation mellan ungdomar och polis. Jag håller också med om att polisen måste granskas och rannsakas. Det finns stor potential för förbättring. Den granskningen, och den interna diskussionen kring exempelvis värderingsfrågor som polisfacket har lyft upp, försvåras dock av alla hatiska och onyanserade påhopp som ger dem som vill avfärda all kritik som okunnig luft under vingarna. Vi måste dock oavsett detta kämpa för att ta till oss och lära oss av saklig kritik. Personligen så tycker jag det är värt att fundera över om det inte vore bra med en kvalitetsgranskande extern myndighet som kan utvärdera polisens arbete på samma sätt som skolinspektionen utvärderar skolan. Där skulle i så fall även finnas utrymme för att ta upp fall av dåligt bemötande som inte är brottsliga men likväl kontraproduktiva för polisens uppdrag.

Det var aldrig min avsikt att dela ut skuld. Avsikten var att belysa ett problem och försöka peka på en väg framåt. Oavsett vem som är skyldig till hur det ser ut idag, så är misstänksamheten och hatet mot polisen (och andra samhällsföreträdare) bland förortsungdomar ett stort problem, speciellt för dem som bor i förorten. Både polisen som organisation och mängder med enskilda poliser är medvetna om detta och gör sitt bästa för att försöka hitta sätt att överbrygga den klyftan. Det räcker inte. Vi måste självklart bli bättre, inte minst på självkritik och på att lyssna på människors upplevelser. Men det är också självklart att den processen försvåras av att det sprids hatiska nidbilder om polisen. Man behöver inte ens diskutera om dem som gör det har ett ansvar eller ej. Många har själva upplevt utsatthet och kränkningar. Det räcker med att konstatera att effekterna av den världsbild som då förmedlas, och de motsättningar den leder till, är starkt negativa för alla som bor eller verkar i förorten, utom dem som livnär sig på brott. Det borde vara en tillräcklig motivation för att fundera över ordval och formuleringar. För ord påverkar. Både poliser/samhällsföreträdare och förebilder i förorten har en utmaning i att beskriva verkliga problem utan att sprida missaktning och nidbilder. Men i slutändan vill vi nå samma mål, ett samhälle där alla känner sig trygga och delaktiga. Vi kommer dock bara dit genom dialog, genom att sträva efter att förstå och respektera varandra.