Om att tala om förortsproblemen

torsdag 18 april 2013


Jag har precis publicerat ett polisblogginlägg där jag berättar om problem, polishat och kriminalitet i vissa segregerade förorter. I inledingen till texten skriver jag att jag inte hade någon lust att publicera inlägget då det skrevs färdigt för någon månad sedan. En anledning till det är att jag i samband med att jag skrev polisblogginlägget fick en text i samma ämne publicerad på SVT Debatts websida. Den texten kom till genom att jag då jag tog kontakt med SVT Debatt för att försöka få en reva-kritisk text publicerad blev frågad om jag ville skriva ett svar på två där publicerade texter. Mitt svar ledde till reaktioner som föranledde mig att skriva ytterligare ett blogginlägg och en artikel till för att bemöta, förklara, nyansera och tydliggöra det jag försökte få fram med den första texten. I slutet av den diskussionen kände jag mig både tjatig och (tillfälligt) trött på ämnet.

Det är dock inte den enda anledningen till att jag har tvekat med publiceringen av detta polisbloggsinlägg. Diskussionerna som följde på min första artikel på SVT Debatt visade hur lätt det är att man oavsiktligt fördjupar de uppfattade konfliktlinjer mellan polis och förortsbor/ungdomar som jag tror är essentiella att minska. Jag blev också påmind om att bara det att berätta om verkliga problem i vissa miljöer kan uppfattas som en smutskastning, speciellt då det handlar om grupper som redan är marginaliserade.

Jag har genom blogginlägget beskrivit en situation i de aktuella förortsmiljöerna som jag uppfattar som extremt allvarlig. Med reservation för att man aldrig är helt objektiv, så har jag i berättelsen återgivit fakta precis som jag ser dem, och därefter reflekterat kring dessa fakta. Är det alltid oproblematiskt? Nej, jag tycker inte det. Genom min berättelse så riskerar jag även att bidra till att misstänkliggöra förortsbor i allmänhet och att stigmatisera förorten som miljö. Innebär det att jag inte borde ha skrivit blogginlägget? Nej, det tycker jag inte heller. Man måste ändå kunna beskriva, peka på och prata om problem, annars blir det väldigt svårt att göra något åt dem.

Jag är dock medveten om att för dem som känner sig utpekade av redogörelsen så blir det som för mig är så nära fakta jag lyckas komma istället en vinklad och missvisande bild som måste bemötas och förkastas. Ett tydligt exempel på den sortens reaktion är då debattörerna Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah reagerade på den artikel jag skrev om polishat jag nämner ovan genom att bland annat likställa livsfarliga och regelbundna bakhåll och attacker mot polis i förorter med att ungdomar sitter vid landsvägen och kastar sten på lastbilar. Ett annat är då författaren Johanna Langhorst hävdar att Tensta inte är farligare än centrum (trots att hon tvingats flytta därifrån efter upprepade rån mot sonen) genom att hänvisa till att fler brott begås i city. Det må vara sant, men de brotten är främst snatterier, och vad gäller våld är det mesta alkohol/krogrelaterat. För personrån, inbrott och annan brottslighet som direkt påverkar de boendes dagliga trygghet ligger Tensta väldigt mycket sämre till. En undersökning av föreningen ”Tryggare Sverige” implicerar att just Tensta är landets mest otrygga stadsdel.

Vi människor är tyvärr väldigt benägna i att tänka i grupper, i mönster av ”vi och dom”. Och när ”vi” attackeras reagerar man, ofta dessutom osakligt. Jag kan själv se samma tendenser i hur jag själv har reagerat mot den ständigt förekommande kritiken mot polisen och enskilda poliser. Jag ser ett mönster av överdrivna generaliseringar och ibland rent hatiska nidbilder, och går då i försvarsställning. Tyvärr gör det att jag nog vid flera tillfällen har förminskat de problem med övergrepp, rasism och kränkande ingripanden som också finns. Jag har utgått ifrån min närmaste omgivning där kollegorna jag jobbar med är proffessionella och har ett bra bemötande, och drar sedan på väl lösa grunder slutsatser om hur det fungerar i hela Sverige. Men jag försöker bättra mig och tänka på att vara mer objektiv.

Att personer som Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Johanna Langhorst reagerar med mindre genomtänkta jämförelser då de upplever att förorten misstänkliggörs är inte särskilt konstigt. De upplever inte bara att de försvarar ett ”vi”, utan även en grupp som de facto är i ett strukturellt underläge i samhället. Problemet är dock att om ”försvaret” gör att det blir svårare att prata om och ta tag i faktiska problem i förortsmiljöer, som exempelvis den mycket höga kriminaliteten, så riskerar det trots all uppriktig välvilja att bli en björntjänst gentemot de boende som dagligen lever med problemen.

Min egen slutsats är att man måste få berätta om problem, oavsett om det är en väldigt hög kriminalitet i vissa förorter eller om det är övergrepp eller bristande proffessionalitet hos polisen. Men då man gör det så måste man vara väldigt noga med hur man uttrycker sig och fundera över vilka konsekvenser en text eller ett yttrande får. Kollektiv skuldbeläggning måste alltid undvikas. Generaliseringar bör man vara väldigt försiktig med. Att måla upp bilder baserat på enskilda händelser kan exempelvis leda till att missvisande och destruktiva föreställningar får spridning. Naturligtvis väger detta ansvar tyngre på dem som har officiella uppdrag, och på dem som befinner sig i ett överläge eller en maktposition. Ifrån polisens sida så innebär det enligt mig att man både på ledningsnivå och i varje individuellt möte måste vara noga med hur man uttrycker sig och hur man ser på människor, så att inte generaliseringar om stökiga och brottsbenägna förortsungdomar innebär att man uttalar sig nedlåtande eller att man missar att möta varje individ som just en ny individ. Vi måste sträva efter att kunna tala om den allvarliga situationen i vissa förorter utan att en enda oskyldig förortsbo känner sig utpekad eller skuldbelagd. Det är ju främst för deras skull vi måste lösa problemen.

2 kommentarer:

Nina 22 maj 2013 01:44  

Angående din intressanta artikel "Polishatet i segregerade förorter spårar ur", vill jag bara gratulera dig. Det är verkligen inte lätt att ta upp ett sånt ämne utan att det medvetet eller omedvetet blir vinklat eller med en tendens att sympatisera mer med en part än en annan. Du har dock lyckats med konststycket att skriva en beundransvärt nyanserad artikel. Det var ett - alltför sällsynt - nöje att läsa en artikel av en intelligent, reflekterande människa med goda insikter i ämnet. Dessutom var den språkligt mycket välskriven, vilket var en lisa för själen för mig som översättare.

Vänliga hälsningar,
Nina Svalberg, Mexico City

Martin 11 juni 2013 23:03  

Tack så jättemycket, Nina! Och kul att du både gillade innehållet och språket :-).

Skicka en kommentar