Brev till Jonas Hassen Khemiri

Det här brevet skrevs helgen efter att Khemiris brev till Beatrice Ask publicerades i DN. Här finns ett förord som förklarar sammanhanget till att jag nu lägger upp brevet på bloggen. Läs gärna det först.

Bästa Jonas,

Jag har liksom halva svenska folket läst ditt öppna brev till Beatrice Ask. Och jag stämmer in i hyllingskören vad gäller ditt skarpa och illustrativa sätt att beskriva vad man som svensk kan utsattas för bara för att man inte passar in i den mall som fortfarande existerar kring vad som anses vara ett svensk utseende. Frågorna är på intet sätt nya, men även om jag tror mig ha tänkt, tror mig ha insikter, så påminner du mig om att jag aldrig helt kommer att förstå. Jag har inte din hårfärg och jag saknar dina erfarenheter av att bli misstänkliggjord enbart på grund av mitt utseende. Jag tackar dig för att du i alla fall hjälper mig att öka min förståelse, att peka på och tydliggöra problemen, för jag tror att frågan om att alla känner sig delaktiga, inkluderade, välkomna i samhället oavsett bakgrund eller utseende är en av vår tids stora ödesfrågor. Vi behöver hålla ihop, hjälpa varandra, och det blir så mycket svårare då många inte ens känner att det finns något ”vi”.

Det handlar om strukturer. Strukturer och berättelser. Strukturer som gör att människor drar slutsatser om andra människor baserat på deras uppfattade grupptillhörighet och berättelser om ”den andre” som kollektiviseras och avhumaniseras. Fakta som tolkas efter förutfattade meningar och blir till något annat, en historia, en berättelse, en myt. Det gäller ofta marginaliserade grupper, men inte alltid. Du har på grund av din hårfärg drabbats av dem, sett dem, förstått dem (medan jag som blond har gått fri). Därför gör det mig ledsen att du i ditt briljanta brev också faller in i en liknande kollektivisering av den andre som du själv har blivit utsatt för. Jag tror inte att du har tänkt på det, att särskilt många har märkt det. Ibland måste man kanske tillhöra den grupp som kollektivt döms ut för att lägga märke till då det sker. Och det gör jag. Jag är polis och för dig, i din text, är polisen ”den andre”.

Rasism märks i hur man uttrycker sig, syns i de små nyanserna. Det gäller även andra sorters missaktning och misstro mot grupper. När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så? Du tror inte att de poliser som jobbade med fallet gjorde sitt yttersta för att hitta ”lasermannen” redan efter första skottet, men att attackernas slumpmässighet gjorde brotten svårutredda? Detta är bara ett exempel på när en beskrivning av något hemskt vinklas så att man som mottagare av budskapet förstår det som att det hemska beror på polisens rasism eller fascism. Den sortens vinklingar finns överallt, de är del av en berättelse om polisen som hatisk, kall, rasistisk. Förstår du konsekvenserna av den berättelsen, Jonas?

Jag förstår verkligen att du, Jonas, och alla andra som har känt sig kränkta eller misstänkliggjorda av poliser med dåligt bemötande och tveksamma eller rent felaktiga ingripanden blir skeptiska eller fientliga till polisen. Och jag tycker att varje sådant ingripande är djupt olyckligt. Polisen som organisation har anledning till självkritik, och vi som jobbar som poliser måste göra vårt yttersta för att vara humana och kommunikativa, att ha ett bra bemötande mot varje individ vi möter. Vi får aldrig glömma att vi genom vårt yrke representerar både demokratin och rättsstaten och att vi då vi agerar som tjänstemän har en maktposition som kräver proffessionalism och ödmjukhet. Men jag tror också att du förstår att väldigt många ingripanden som är korrekta och helt enkelt handlar om att utreda eller beivra brott också anklagas för att vara rasistiska enbart för att dem som det ingrips mot ser polisen som rasistisk och tolkar händelsen utifrån den bilden. Jag tror att du förstår detta, då du säkert har erfarenhet av att människor tolkar andra människors handlingar mer utifrån deras bild av dem än utifrån det de faktiskt gör. Och i de fall då man som polis av en grupp bemöts med misstänksamhet, aggressivitet eller hat så krävs det stor yrkesskicklighet för att inte reagera på något sätt som denna grupp sedan kommer att uppfatta som en bekräftelse av sina fördomar. Och så fortsätter vi ner i den negativa spiralen.

Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och de är bara några av mina egna erfarenheter, Jonas. Men det kanske ändå inte är de här lösryckta incidenterna, och de tusentals fler som poliskollektivet delar, som är det största problemet, utan strukturerna bakom. Strukturerna som gör att vi poliser hatas, inte bara de som har betett sig dåligt mot dig eller andra, utan alla vi som faktiskt försöker göra vad vi kan för att arbeta för ett bättre samhälle, där de svaga skyddas ifrån våld och kränkningar. Strukturerna som gör att ungdomar som själva inte har några dåliga erfarenheter av polisen får lära sig att hata oss, får lära sig att samhället har övergivit dem, får lära sig att hata samhället, får lära sig värderingar som gör att steget in i stenkastning eller yrkeskriminalitet blir så mycket mindre, så mycket lättare att ta. Förstår du Jonas, att med ditt viktiga och på många sätt fantastiska brev så är du också, på grund av några oförsiktiga formuleringar, en del av de här strukturerna?

Vad skall vi göra, Jonas? Hur skall vi lyfta upp, se och bekämpa rasistiska strukturer utan att falla tillbaka på att döma andra grupper, dela ut kollektiv skuld, förenkla och polarisera? Hur skall vi bryta den negativa spiralen av fördomar och hat och få en positiv spiral av samarbete och förtroende? Det måste gå! Om vi istället för att generalisera möter och ser varandra som individer oavsett om man är polis eller författare, ljus eller mörk, man eller kvinna, så har vi kommit en bit på vägen. Om vi dessutom, utan att på något sätt förringa det enorma problem rasismen är, kommer ihåg att alla har en berättelse, en bakgrund till att man är där man är och gör det man gör, och slutar upp med att demonisera varandra så kanske vi kan uppnå verklig förändring!