Om Khemiri, Selimovic, strukturell rasism och ett eget brev

söndag 31 mars 2013

Jag berördes, som så många andra, av Jonas Hassen Khemiris starka text om strukturell rasism. Men jag reagerade personligen på vissa aspekter av texten, och det resulterade i en egen text, ett eget brev. Efter att ha gjort ett försök att få mitt brev publicerat blev det kvar i datorn. Nu, efter att ha läst Jasenko Selimovics uttrycksfulla svar, så har jag plockat fram brevet igen och publicerar det här på bloggen. Den här texten är både ett förord till det brevet och en egen fundering kring den aktuella debatten om strukturell rasism.


Först vill jag citera nobelpristagaren och fysikern Niels Bohr: ”The opposite of one profound truth may very well be another profound truth”. Med det citatet vill jag klargöra att det för mig är tydligt att både Khemiri och Selimovic har djupa och viktiga poänger. Khemiri beskriver på ett briljant sätt den strukturella rasism som de facto finns i Sverige (och som är ett stort samhällsproblem), och Selimovic beskriver att det perspektiv man väljer att ha påverkar hur man ser och tolkar sin omgivning, och därigenom omgivningen i sig. Det finns självklart många fall då "vanliga" människor agerar efter rasistiska föreställningar, men det finns också fall då handlingar som inte är rasistiska tolkas som rasistiska pga den tolkandes världsbild av motparten som rasistisk. Khemiri ger själv omedvetet exempel på det senare i sin text, vilket jag tar upp i mitt brev.

Mycket handlar just om tolkningar. En handling kan självklart vara rasistisk även om ”förövaren” inte uppfattar det så. Men det gäller även omvänt, det faktum att ett ”offer” uppfattar en handling som rasistisk innebär inte per automatik att den är det. Det finns inget generellt tolkningsföreträde, alla måste vara beredda att ifrågasätta sin världsbild och sina tolkningar (självklart även jag).

Ett symptom på hur känslig denna debatten är var att Selimovic omgående blev attackerad och misstänkliggjord. Kloka och vanligtvis balanserade Rakel Chukri beskriver Selimovics brev som ett enda stort misstänkliggörande av Khemiri, och avslutar med ”Borde vi inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt?”. Jag tänker att just det är problemet, att vi inte klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt i dagens allt mer polariserade debattklimat. Men för mig betyder det snarare att man måste kunna se och bekämpa den strukturella rasismen, men att man också måste kunna se att då strukturell rasism används som förklaringsmodell även vid tillfällen då det troligtvis handlar om andra problem, så riskerar man att förenkla och polarisera, och kanske även att segmentera upplevda motsättningar. Qaisar Mahmood och Ivar Arpi skriver båda klokt om det destruktiva i att överanvända kategoriseringar och tankemodeller ifrån rasismen (”vit”/”icke-vit”) även då syftet är gott.

Attackerna på Selimovic visar också på en intolerans och ett krav på likriktning i den antirasistiska kampen, som känns igen ifrån den feministiska kampen (väl beskrivet av Sakine Madon). Skarpa Adam Cwejman belyser mycket tydligt det kanske elakaste debattknepet, att stämpla ut personer som Selimovic som själva har invandrarbakgrund men inte delar ”rätt” analys som ”husblattar”. Även Erik Helmerson i DN och Heidi Avellan i Sydsvenskan beskriver träffsäkert det viktiga i att man tillåts problematisera, att det finns rum för pluralism och tolerans även i den antirasistiska debatten.

Styrkan i Khemiris text är att den så väl fångar och beskriver hur effekterna av existerande rasistiska föreställningar kan upplevas av den enskilda människan. Det kommer dock alltid att finnas olika tolkningar av världen, av enskilda situationer, olika uppfattningar om vad som är en rasistisk föreställning. Styrkan i Selimovic text är att den problematiserar kring detta, och att den även funderar kring vilka konsekvenserna av en viss världsbild blir. Båda texterna behövs. Den viktigaste av många viktiga frågor som berörs av den här diskussionen är hur vi bäst bekämpar rasism, och jag tror själv att den kampen mår bra av ett mer tillåtande debattklimat.

Min ingång i debatten var dock från början grundad i min ”grupptillhörighet” som polis, som gjorde att jag kände mig missaktad av Khemiris text på samma sätt som han så många gånger känt sig missaktad på grund av sin hårfärg. Det var baserat på den reaktionen som jag skrev ett eget brev. Det brevet blev, även för min del, mindre aktuellt av att jag ombads skriva en annan text på ett liknande tema på SVT Debatt, men publiceras nu (som sagt) i alla fall här på bloggen. Läs det gärna

2 kommentarer:

Anonym,  6 april 2013 09:30  

Kom att tänka på en situation här om året: jag stod och svor över en annan cyklist. Berodde detta (A) på att han enligt våra vanligaste rasister & icke-rasister var "icke-vit" eller (B) på att han genom att utföra en idiotisk manöver utan att se sig för prejat mig i diket? Eftersom jag svurit över även "blonda och blåögda" cyklister som t.ex. cyklat på fel sida vägan med blicken fäst på mobilen, skulle (B) verka logiskt, men eftersom jag är "vit" måste enligt förståsigpåarna (A) vara det enda korrekta svaret (även om jag är omedveten om det och med emfas förnekar detta).

Är det inte också så att de som annars envisas med att det alltid finns flera tolkningar, flera sanningar, att din sanning inte behöver vara min, osv., när det gäller (strukturell)diskriminering (rasism, sexism, osv) lika emfatiskt hävdar att det bara finns en och endast en tolkning, en och endast en sanning, en och endast en korrekt åsikt?

Martin 7 april 2013 10:17  

Även om jag kanske inte hade uttryckt mig lika spetsigt som du så håller jag med om din analys och dina slutsatser :-)

Skicka en kommentar