Tala klarspråk om resursbristen!

Jag skrev för ett par veckor en krönika för Blåljus (polisförbundet i Stockholms hemsida) om polisens resursbrist. Jag publicerar nu även texten i bloggen. Anledningen till att texten har underrubriker och bilder är att Blåljus redaktörer är väldigt mycket bättre på det där med publicism än vad jag är...:-)

Kris på krim
Det är ingen hemlighet att många polisdistrikt i landet har problem på utredningssidan, men jag undrar ändå hur många som förstår hur allvarlig situationen kan vara ibland. På grund av bland annat föräldraledigheter och kommenderingar (som inte har ersatts) så är man nu i Västerort nästan nere i halva styrkan på ”dagkrim”. Det, i kombination med ett stort inflöde, har lett till att de mycket hårt slitande kollegorna helt enkelt inte hinner med. Jag har fått beskrivet för mig hur nästan enbart ärenden med frihetsberövat hanteras. Barn som (eventuellt) utsatts för brott kan få vänta i månader på målsägandeförhör. Grova brott som våldtäkter kan hamna i balans utan handläggare. Och detta trots att kollegorna, inklusive cheferna på enheterna, sliter som djur. Och allt i ett distrikt som, enligt information ifrån en HR-människa, redan har fler anställda vad vi får vara (vilket innebär att skulden för resursbristen ligger hos dem som fastställer distriktets budget, och inte hos distriktsledningen). Kontentan är alltså att om utredningssidan skall få hjälp får man helt enkelt dra ned på annan verksamhet.

Vad skall bort?
Så var skall man då dra ner? Knappast på IG, för även om personalsituationen där inte är lika ansträngd i Västerort som i en del andra distrikt, så är man fortfarande för få, och långt ifrån tillräckligt många för att uppfylla de mål om en ”normalbemanning” som ordningschefen själv definierade. När kärnverksamheten blöder så är det dessutom lätt att det börjar pratas raljant om alla ”specialenheter” och hur onödiga det är. I Västerort har GSI (en insatsgrupp som främst har jobbat mot inbrott) blivit föremål för en del av den frustrationen. Nu skall GSI också läggas ned, och enbart länsinsatsen mot inbrott skall vara kvar (i mindre omfattning). För mig så känns det som att vi i praktiken ger upp kampen mot de hyperaktiva och multikriminella inbrottstjuvarna i Västerort. GSI har inte bara haft väldigt duktig och engagerad personal, de har också jobbat efter ett offensivt koncept som så vitt jag kan se har varit vårt överlägset effektivaste vapen mot den enorma inbrottsvåg som sveper över distriktet. 

Nedprioritering av Näpo
Parallellt så känns det som om närpolisverksamheten successivt håller på att monteras ned (lyckligtvis verkar Södra Järva vara undantaget som bekräftar regeln). Det råder heller inget tvivel om att den nuvarande länspolismästaren inte ser det brottsförebyggande arbetet som lika prioriterat som den förra länspolismästaren gjorde. Och det är lätt att förstå att brottsförebyggande arbete aldrig kan vara lika akut som att hantera pågående utredningar eller att svara på larm, men själva grundtanken med det brottsförebyggande arbetet är ju att man på sikt skall få färre utredningar och larm att hantera. Därför tycker jag att minskade ambitionsnivåer med närpolisarbetet känns väldigt olyckliga, även om jag mycket väl förstår prioriteringen. Om man med de resurser som nu står till buds skall klara det mest akuta grunduppdraget, att hantera larm och utreda anmälda brott, så måste man helt enkelt dra ner på viktiga och fungerande verksamheter. För även om mycket inom polisen definitivt kan effektiviseras, så ger jag inte mycket för ryktena om att det finns en massa kollegor undangömda i ett svart hål någonstans (på RPS?) och rullar tummarna... 

Man kan inte lägga till utan att dra ifrån
Det stör mig enormt mycket att vi tvingas dra ned på och prioritera bort fungerande och samhällsviktig verksamhet (som Näpo och GSI) på grund av resursbrist. Och det stör mig att det ifrån polislednings- och politisk nivå inte talas klarspråk om saken. Hur olyckligt jag än tycker att beslutet är, så skall dock Mats Löfving ha en eloge för att han i alla fall har varit tydlig i frågan.

Normalt brukar man bara få höra vad mer som skall prioriteras, inte vad som skall prioriteras bort. ”Politisk handlingskraft” visas oftast genom att berätta för polisen vad för nya saker vi skall göra och prioritera, som om det fanns någon dötid att lägga till nya uppgifter på. Senast har det exempelvis handlat om brott och kränkningar på nätet. Jag tycker att det vore jättebra om vi kunde satsa mer på att lagföra och förebygga näthatsbrott, men det kräver (som allt annat) resurser. Och om man nu inte samtidigt med att hävda att vi skall prioritera något nytt samtidigt är beredd att skjuta till de resurser som krävs eller att berätta vad vi skall prioritera bort i stället så kan man i princip lika gärna vara tyst.

Överbefälhavare med civilkurage
Vid årskiftet gick Sverker Göransson, Överbefälhavaren för vår försvarsmakt, ut offentligt och konstaterade att Sverige kunde försvara sig i en vecka mot ett angrepp, sedan behövde vi få hjälp. Uttalandet tydliggjorde vilken kapacitet försvaret verkligen har och vilka konsekvenserna försvarets (minskade) anslag blir i praktiken. Knappast populärt hos regeringen, men beundransvärt! Kanske krävs det en man som inte längre har några ambitioner att stiga i graderna, och som har en större lojalitet mot sitt yrke och allmänheten än mot sin uppdragsgivare för att tala sådant klarspråk? Tänk om samma patos och civilkurage fanns bland våra högsta polischefer?  

Foto på ÖB; Jimmy Croona, Försvarsmakten 

Tänk om Rikspolischefen hade sagt rakt ut och offentligt att med de anslag som vi får just nu så kan vi inte samtidigt hantera alla de högst berättigade krav och förväntningar allmänheten har på oss? Att vi till exempel inte har resurser att satsa offensivt mot inbrotten eller att bibehålla satsningen på brottsförebyggande arbete? Istället brukar det ifrån ledningsnivå i polisen låta som ekon ifrån den politiska nivån: ”Polisen måste prestera bättre/bli effektivare!”. Oavsett om det är det som menas, så kan det tolkas som att ”Vi kan och skall lösa vårt uppdrag inom nuvarande budget oavsett hur stort uppdraget blir".

Ingen vill åtgärda resursbristen
Trots att polisen så uppenbart lider av resursbrist så verkar det dessutom råda ett politiskt konsensus om att polisen inte skall få några ökade anslag. Både justitieministern och oppositionen betonar att ”vi aldrig har varit så många poliser som nu”. Ingen hänsyn tas till att uppdraget aldrig har varit bredare, kraven på vad polisen skall klara av aldrig högre. Detta gäller allt ifrån helt nya brottsområden, som t.ex. internetbedrägerier, till ökade ambitioner vad gäller exempelvis relationsvåld eller kampen mot den organiserade brottsligheten. Och även om det finns mycket som behöver bli betydligt bättre och effektivare (inte minst ledning och styrning), så är det både cyniskt och okunnigt att, som hörs i debatten, hävda att det inte ”är någon idé att skicka pengar in i en verksamhet som inte fungerar”. De där saknade pengarna, omsatta i arbetande kollegor, skulle göra en enorm nytta i de utredningsgrupper eller turlag som helt enkelt inte hinner med att hantera inkommande ärenden eller larm på ett tillfredsställande sätt, och än mindre med en acceptabel arbetsmiljö. Och det är medborgarna/brottsoffren som får betala priset för att politikerna vill ”straffa” polisen till att bli effektivare. 

Politisk kåfingrighet gör mer skada än nytta
Istället för resurser visar politikerna handlingskraft genom att producera detaljerade krav på vad som skall prioriteras, utföras och mätas. Krav som till stor del ligger bakom många av de problem med dålig ledning och styrning som minskar den samhällsnytta som polisen faktiskt levererar (genom t.ex. ”pinnjakt”). Den sortens politisk klåfingrighet gör dock mycket mer skada än nytta, vilket inte minst visats av Maciej Zaremba i reportageserierna om skolan och sjukvården. Nej, att visa handlingskraft handlar snarare om att ta ställning för vilka ambitioner man har med polisverksamheten och se till att det finns tillräckligt med resurser för att ambitionerna skall kunna förverkligas än att kräva statistik.

Vilken sorts polis vill vi ha?
Om den högsta prioriteten för polisen är att hålla nere kostnaderna, då måste man även vara tydlig med vad som prioriteras bort. Om polisen skall fortsätta att lägga mer kraft på våld i nära relation och hedersvåld (vilket jag tycker är utmärkt), och hantera explosionen i brottslighet över internet, och arbeta med den systemhotande grova organiserade brottsligheten (som i Södertälje), och samtidigt hålla hög kvalitet i grunduppdraget vad gäller att hantera inkomna larm och ärenden, vad skall vi då dra ned på? Offensiva insatser som GSI, trots att det direkt motverkar uppdraget att komma åt ”mängdbrotten”? Det brottsförebyggande arbetet som ofta, inte minst av oppositionen, lyfts fram som centralt och som kanske långsiktigt är bland det viktigaste vi gör för att få ett tryggare samhälle? Och då all den sortens väl fungerande verksamheter har rationaliserats bort och vi fortfarande inte hinner med, vad skär vi på då? 

Om man istället vill ha en polis som har möjlighet att arbeta proaktivt så väl som reaktivt, då får man också vara beredd att betala vad det kostar. Det vore enormt tacksamt om både våra högre chefer och våra politiker kunde tala klarspråk i den frågan!