Både förorten och polisen vinner på mindre hat och misstro

Jag skrev i veckan en text om det polishat som florerar i vissa förortsmiljöer till SVT Debatt. Texten publicerades även i oredigerad/längre version på min blogg. Med anledning av några av de reaktioner texten har gett upphov till tänkte jag göra några klargöranden. Jag ber om ursäkt för att texten är lång och helt oredigerad, den är skriven rakt ut ur huvudet.

Det är jättebra att människor i förorten engagerar sig. Det är nästan alltid bra då människor engagerar sig, och speciellt då det finns en ambition att synliggöra orättvisor, att utbilda, att opinionsbilda. Därför tycker jag självklart att det är bra att Megafonen har föreläsningsserier som ”Harakat” och att Pantrarna har skrivarskola. Kampen mot socialt utanförskap och strukturell diskriminering är central för att ge alla människor i Sverige likvärdiga möjligheter till utbildning, arbete och ett bra liv. Vad gäller det sociala utanförskapet så handlar det både om att ge bättre tillgång till arbetsmarknaden och om att satsa mycket och tidigt på barn och ungdomar. De insatser som hjälper barn och unga i riskzonen betalar sig tusenfalt, både ekonomiskt och mänskligt. Jag försöker verka för en sådan förändring.

Vad gäller polishatet och dess orsaker så har jag inte sagt att poliser aldrig har gjort misstag eller betett sig dåligt eller kränkande. Jag är övertygad om att det har skett vid mängder med tillfällen. Jag har även skrivit om några exempel där jag har varit kritisk till hur polisen har agerat, både strukturellt (som ”reva”) och enskilda ingripanden/utredningar (vilket inte är så vanligt bland aktiva poliser). Det finns ca 20 000 poliser i Sverige, det är klart att alla inte är på topp jämt, och att några aldrig borde ha blivit poliser. Dessutom finns det ett antal problem kring ledning och styrning, där ”resultat”/statistik lätt blir viktigare än uppdragets samhällstjänande kärna. Varje gång polisen beter sig dåligt är en gång för mycket. Samtidigt så är det självklart att människor som utsätts för attacker och sätts under både fysisk och mental press inte alltid agerar exemplariskt. Poliser är nämligen också människor, och inte maskiner.

Det jag vänder mig mot är den systematiska smutskastningen av och hatkampanjerna mot polisen som bedrivs av ett antal ledare och opinionsbildare med inflytande i förortsmiljöer, som kanske själva har blivit utsatta för kränkande möten med polisen och sedan applicerar den erfarenheten på alla poliser. Som jag beskrev i artikeln ovan så följer de samma logik som rasismen där en hel grupp, oavsett individuellt ansvar, blir dömda efter (ofta vinklade beskrivningar) av vad enskilda har gjort. Det spelar alltså ingen roll vad man som polis själv har gjort eller inte gjort, man avhumaniseras som person och beläggs med en kollektiv skuld. En människa som väljer att bli polis för att hjälpa människor och jobba för ett bättre samhälle blir alltså per definition ”ond” och ett legitimt mål? Ett klockrent exempel på den avhumaniseringen är då min beskriving av hatet och attackerna mot poliser i förortsmiljön avfärdades som”snyfthistorier”. Låt mig ge ett exempel (av mängder) på vad som anses vara ”snyfthistorier”. Två kollegor fick en 12 kg tung gatsen kastade på sig ifrån höjd. Hade den träffat några decimeter annorlunda hade de riskerat att dödas eller invalidiseras. Vid tillfället stod de och väntade på låssmed för att ta sig in i en befarat avliden persons lägenhet i Tensta. Det var alltså helt oprovocerat. Men eftersom dessa personer, oavsett vad de gjort, bara genom att vara poliser inte riktigt ansågs vara mänskliga så hade det varit en ”snyfthistoria” om de aldrig mer hade kunnat gå eller se mer. Den människosynen är det något fel på. Att det framfördes att en polis inte kan vara ett offer då denne är beväpnad är också underligt. Blöder man inte längre då? Vad hjälper beväpningen mot en sten man aldrig såg komma i en helt tom och tyst natt? Kollegorna som attackerades hade förortsbakgrund. Spelar det någon roll? Knappast. Spelar det någon roll att de bara var där på ett vanligt utryckningsjobb? Definitivt inte. En del attacker är planerade bakhåll, men många attacker sker vid vanliga larm, där man åker in för att hjälpa någon. En väldigt duktig kollega som är uppvuxen i Rinkeby vill, trots engagemanget för sitt område, absolut inte jobba där för att han känner att han blir värre utsatt än oss andra, kränkningarna blir mer personliga.

Att det sprids nidbilder borde inte heller vara något nytt. Om man har en bild av något/någon så söker man hela tiden efter saker som bekräftar den bilden, är med och skapar processer som bekräftar bilden. Så fungerar ju även rasismen. En person med rasistiska åsikter, som dessutom visar de åsikterna, lär i det bemötande han väcker hela tiden se sin rasism bekräftad. En person som hatar polisen ser en kränkning i varje åtgärd, även om samma åtgärd mot någon annan hade passerat obemärkt. Och de poliser som bemöts med hat och ilska har nog dessvärre ofta svårt att själva inte brista i sitt bemötande. Här är ett färskt exempel på då en kvinna fick sina fördomarmot polisen bekräftade.

Ett tydligt exempel på hur det faktiskt ofta inte spelar någon roll hur man agerar, folk kommer ändå att få sina fördomar bekräftade, var den tragiska branden på Kuddbygränd för ett par år sedan, där en mor och flera av hennes barn omkom av rökförgiftning i trapphuset. Eftersom brandkåren regelbundet utsätts för stenkastning och bakhåll genom att ungdomar tänder eld på bilar och sedan väntar på broarna med stenar så inväntar de polis vid en bilbrand utan spridningsrisk. Då det är fara för liv stannar de dock aldrig upp och inväntar polis, och vid Kuddbygränd var de där ett par minuter efter att de hade fått larmet. Både brandmän, poliser och ambulans gjorde så klart sitt yttersta. En kollega fick dras bort ifrån en liten flickas kropp efter att ha hållit på med HLR långt efter att hon redan var död. Jag var inte där, men jag stod vid avspärrningarna dagen efter. Då möttes jag av det vanliga hatet, och av historier om hur brandkåren hade väntat bara för att det var i Rinkeby det brann. Så sprids nidbilderna gång efter gång.

Det är naturligtvis svårt för mig att veta sanningshalten på varje historia om övergrepp som berättas. Som jag nämnde är jag övertygad om att poliser ibland agerar oacceptabelt, och att det sker oftare då polisen initialt bemöts med hat. Jag är dock också medveten om att polisen satsar mer och mer på värderingsfrågor, speciellt på polishögskolan, och att man aktivt har försökt bredda poliskåren ifrån att ha tidigare ha varit nästan uteslutande vita män. Det har gjort att vi har en helt annan poliskår idag än för 15-20 år sedan. Jag arbetar i Västerort i Stockholm, och har under min tid som polis bara sett några enstaka ingripande som har varit tveksamma (och inga övergrepp). Sen har jag ingen erfarenhet av att jobba i någon annan myndighet. En del stockholmskollegor har sagt att skånepolisen ligger en bra bit efter värderingsmässigt, men det är svårt för mig att bedöma. Jag håller mig dock ytterst tveksam till att polisen någon stans i Sverige skulle kidnappa och misshandla ungdomar som Anyuru skriver. Om man omhändertar någon utan att ha lagstöd så är det ett olaga frihetsberövande. Om man gör det för att misshandla någon så är det ett människorov, och ger ett flerårigt fängelsestraff. Min gissning är att något har hänt, säkert ett ingripande där polisen har agerat tveksamt/illa som har lett till upptrappad konflikt, men sedan berättas det om i en väldigt vinkad version med syfte att framställa polisen i sämsta möjliga dager.

Det är självklart att ett strukturellt underläge skapar frustration och ökar risken för kriminalitet. Det är bara en av många anledningar att arbeta för ett jämlikt samhälle. Däremot är det lika självklart att ett underläge inte ger ansvarsfrihet. Att hävda att man har rätt att attackera poliser oavsett vad den enskilde polisen har gjort bara för att förorten är marginaliserad är ungefär som att säga att en homosexuell person har rätt att ge sig på och misshandla vilken heterosexuell som helst, även om denne aldrig kränkt någon, bara för att homosexuella länge varit utsatta för en strukturell diskriminering av det heteronormativa majoritetssamhället. Logiken brister.

Även om det är så att de argaste polishatarna/poliskritikerna inte bryr sig överhuvudtaget om någon polis skulle råka dö av en kastad gatsten, så borde de ändå bry sig om utvecklingen i förorten. Det torde vara självklart att hatet bara leder till att öka konflikterna och spänningarna i varje möte mellan polis och ungdomar, vilket alla förlorar på. Alla utom de yrkeskriminella, som tjänar på att hålla polisen borta ifrån sitt område då det blir lättare att handla med narkotika, begå inbrott och råna människor. Faktum är att det ofta är mycket tydligt hur ett tillslag mot kriminella följs på ökade attacker mot polisen, att attackerna inspireras och styrs av yrkeskriminella. Det är logiskt, det som inte är logiskt är hur människor som inte är yrkeskriminella och vars område lider under kriminaliteten spelar dem i händerna.

Min förhoppning är att det skall gå att vända den negativa spiralen av hat, misstro och konflikter. Det är så uppenbart att alla (som inte livnär sig på brott) tjänar på mer förtroende emellan förortsbor (speciellt ungdomar) och polis. På samma sätt som hat föder hat så kan hjälpsamhet och vänlighet ge en ömsesidigt positiv resonans. Detta är polisen medveten om och i Stockholm har det gjorts stora satsningar på att förbättra relationen med förortsungdomar. Man behöver självklart fortsätta med att försöka bli bättre, men processen måste vara ömsesidig om den skall lyckas. Det är där personer och organisationer som har inflytande i förorten kan göra en stor välgärning, inte minst för sina egna släktingar och grannar. Som jag sa inledningsvis så är jag medveten om att organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra arbete. Jag är dock helt övertygad om att detta arbete skulle göra ännu mer nytta om de nyanserade sin bild av samhällsföreträdare, främst då polisen, en aning.