Om det destruktiva polishatet i vissa förortortsmiljöer

Jag kontaktade SVT Debatt med avsikt att få texten om "reva" och avhumanisering som finns nedan i bloggen publicerad där. Den ansågs inte passa, men jag fick istället frågan om jag ville skriva ett svar på Johannes Anyurus text på SVT Debatt. Eftersom jag redan hade funderat en del kring vad polishatet beror på och gör med förorten så accepterade jag. Resultatet finns här. Nedan finner ni en mindre redigerad, version, där en hel del som skalades bort för att få ned längden till vad som passar på SVT Debatt finns med. 

Jag var då jag började arbeta som polis medveten om att många människor ogillar polisen. Ett polisingripande kan innebära att någon känner sig kränkt. Då människor grips, rapporteras, kontrolleras, avvisas eller på annat sätt utsätts för polisens myndighetsutövning så kan det väcka irritation eller ilska, även om det ofta är lätt att se hur åtgärden värnar om någon annan, om samhället i sin helhet. Jag hade dock ingen aning om hur utbrett och starkt polishatet var i några av de segregerade förorterna, speciellt bland unga. Att en del barn i mellanstadieåldern redan hade lärt sig att skrika ”fuck aina” då man var i närheten. Att vi får våra bilar vandaliserade med jämna mellanrum om de lämnas ovaktade. Och att vi regelbundet utsätts för stenkastning, ibland lockas in i regelrätta bakhåll där någon ringer in ett falskt larm och man har laddat upp med stora stenar att kasta ifrån höjd. Det känns närmast surrealistiskt och djupt tragisk att vi, då vi faktiskt åker in i ett område för att hjälpa, för att människor är i nöd eller har utsatts för brott, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt. Det är endast en fråga om tur att ingen kollega ännu har skadats allvarlig eller dödats av en tung sten som träffar illa.

Vad beror hatet på? Polisens ingripanden i de här områdena? Då förekomsten av exempelvis inbrott och personrån är skyhögt över rikssnittet så görs det naturligtvis fler kontroller, både i samband med att ett brott precis har utförts och för att försöka förebygga brott. Att inte arbeta så hade varit att säga att människor i de segregerade förorterna inte har samma rätt att få de brott de utsätts för utredda och beivrade som alla andra. Polisen har dock anledning till självkritik. Det finns strukturella problem med ledning och styrning som gör att man fokuserar mer på ”resultat” än på uppdragets i grunden humanistiska natur. Då dåliga beslut fattas så försvåras också den interna diskussionen om t.ex. värdringsfrågor av att takhöjden lämnar en hel del att önska. ”Reva” och de kritiserade kontrollerna i lokaltrafiken är ett exempel på där ett beslut på ledningsnivå direkt har skadat förtroendet för polisen, speciellt hos människor med utländsk bakgrund. Sen gör poliser ibland misstag och/eller brister i bemötande, vilket alltid är djupt olyckligt. Då och då dyker det även upp exempel på poliser som uttrycker sig rasistiskt, som då en skånepolis under upploppsinsats refererade till någon som en ”apajävel”. Det rör sig dock om enstaka undantag, många poliser har själv utländsk bakgrund och rasism tolereras normalt varken av ledning eller kollegor.

Jag kan inte heller se hur några enstaka dåliga beslut eller mindre lyckade ingripande, eller ens rasistiska uttalanden, hur totalt oacceptabla de än är, kan förklara att hatet mot hela poliskåren är så pass utbrett bland ungdomar i förorten. Min erfarenhet är att de allra flesta poliser gör sitt bästa för att vara kommunikativa och ha ett bra bemötande, även då de möts av fientlighet och förolämpningar. Varför döms vi då alla ut efter vad några få har gjort? Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många förortsbor får sin uppfattning om polisen mer ifrån vad som sägs om oss och hur vi tolkas, än hur vi faktiskt beter oss. Det finns en föreställning av polisen som förtryckande, fascistisk och rasistisk. Vi avhumaniseras till ”snuten” eller ”aina” och allt vi gör tolkas utifrån nidbilden av oss, berättas om, förvrids, tills även helt korrekta ingripanden kan tas som bevis på fascism eller rasism. Det intressanta är att den här avhumaniserande kollektiviseringen, där poliser inte längre ses som individer, följder samma logik som rasismen. Både vad gäller hur fakta ofta vinklas och förvrids för att passa in i en existerande nidbild och hur alla, oavsett möjlighet att påverka, görs ansvariga för enskilda individers handlingar. Rent livsfarlig stenkastning mot enskilda poliser verkar försvaras eller ursäktas med en föreställning av att vi alla delar någon sorts kollektiv skuld, detta trots att de flesta poliser bara gör sitt bästa för att jobba för ett bättre samhälle.

Det är också viktigt att påpeka att det inte bara är polisen som attackeras. Även brandkåren och andra som ses som företrädare för samhället utsätts för stenkastning, och de attackerna kan ju knappast bero på kontroller. Naturligtvis skapar både det sociala utanförskapet i förorten och den strukturella diskriminering som människor med utländsk bakgrund utsätts för en frustration. Kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigt och kraftfullt stöd till familjer med problem och andra sociala insatser är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet. Diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden, är ett enormt samhällsproblem. Men inget av detta räcker dock som förklaring till stenkastning eller vandalism mot polis och brandkår. Det finns många områden i Sverige (inte minst på landsbygden) med socialt utanförskap, och det finns andra grupper än förortsbor som utsätts för strukturell diskriminering (kvinnor, samer, homosexuella, mm) utan att det leder till attacker mot brandbilar.

Det är uppenbart att det är samma strukturer som ligger bakom attackerna på polis och på andra samhällsföreträdare (som brandkåren), samt att det inte räcker med utanförskap som förklaringsmodell utan att det också handlar om värderingar och subkulturer. Värderingar som säger att samhällets representanter skall hålla sig borta ifrån förorten, att det är fult att berätta för polisen om brott (”gola”), att de enda maktstrukturer som räknas är förortens egna. Dessa värderingar, som kraftigt stärker kriminellas status och förenklar deras "arbete" och rekrytering, delas dock av många vanliga förortsungdomar, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar. Varför? För att de sprids av många av de ledare och förebilder som har starkast inflytande i förorterna.

Jag blev i höstas i egenskap av polis blivit inbjuden till ett samtal med några förortsungdomar, arrangerat av tidningen "Norra Sidan". Jag trodde att vi skulle prata om mötet mellan polis och ungdomar. Den mest militante av dem, Rami Al-khamisi ifrån organisationen "Megafonen", hade dock redan sin världsbild vad gäller det mötet så klar för sig att dialogen uteblev. Polisen borde helt lämna förorten, vi var inte välkomna där. Vi var fortfarande ansvariga för att lösa alla brott. Dock utan att få någon hjälp, då han själv aldrig skulle "gola". Han fortsatte att klargöra att polisens egentliga uppgift ifrån makthavarna var att förtrycka människorna i förorten, och att inga "vita", varken poliser, lärare, eller tjänstemän hade någon rätt att fatta beslut i förorten. Al-Khamisi har i förra veckan skrivit en artikel här på SVT Debatt. Den är välskriven och mer nyanserat formulerad, men budskapet att samhället har övergivit förorten och polisen befinner sig där för att förtrycka folk (och inte för att skydda, hjälpa och beivra brott) är tydligt.

En annan ledargestalt med stort inflytande i förortsmiljöer, organisationen Pantrarnas Johannes Anyuru, har också skrivit en artikel på SVT Debatt, där samma världsbild presenteras med ett mer poetiskt grepp. Anyuru tar i sin text upp exempel som jag har väldigt svårt att förhålla mig till. Att polisen skulle åka omkring och slänga in ungdomar i bussar, misshandla dem, och sedan dumpa dem i något skogsområde är helt enkelt så långt ifrån allt jag har sett, hört eller ens hört talas om i dagens Sverige att jag har svårt att tro att det är en objektiv berättelse av ett faktiskt händelseförlopp. Hur som helst så målar Anyuru upp en bild av en kraftigt rasistisk polis vars försök till nätverkande med förortsungdomar egentligen bara är nya sätt att utöva förtryck på. På Pantrarnas hemsida kan man för övrigt, i en dikt under taggen "Polisen/grisen", läsa hur politiker jämförs med råttor, hur man skall be poliser "suga av" en och att fältare skall "klä av sig nakna och va redo för o bli tagna". Al-khamisi och Anyuru är långt ifrån ensamma om sprida en berättelse där polisen är en förtryckare och samhället helt har vänt förorten ryggen. Många fritidsledare och lokala förebilder delar och sprider samma tankar och idéer. Även musiker, kulturpersonligheter, journalister, politiker, frivilligorganisationer och många andra återberättar ibland olika aspekter av den här världsbilden. Inte konstigt att det kastas sten.

Polishat är dock inte den enda konsekvensen. Denna berättelse om förorten gör att det blir lätt för förortsungdomar på glid att för sig själva eller andra bygga sin identitet på att definiera sig i motsatsförhållande till samhället och göra kriminella livsval. Om du som vilsen ungdom får lära dig att samhället håller på att utsätta dig för förtryck, då blir naturligtvis steget till att vända dess regler ryggen och börja ägna dig åt kriminalitet betydligt lättare att ta. Och om människor i din omgivning sedan signalerar att de poliser, lärare och socialsekreterare som försöker få dig att bryta upp ifrån en kriminell bana inte har någon legitimitet, så undergräver man även de processer som samhället har för att få unga kriminella att överge brottets bana.

Som det ser ut nu i de värst utsatta förorterna så räcker det inte med den, absolut nödvändiga, satsningen samhället behöver göra mot socialt utanförskap. Så länge tillräckligt många ungdomar i högstadieåldern redan har en kriminell identitet är det väldigt svårt att skapa en trygg och konstruktiv skolmiljö. Då fritidsgårdar ibland bränns ned och de fritidsledare som faktiskt gör sin samhällsplikt och talar med polisen angående pågående brottsutredningar riskerar att misshandlas är det inte brist på pengar som är det enda problemet. Så länge rån och stölder är allt för vanliga, så kommer det vara svårt att locka fler näringsidkare eller institutioner till lokalsamhället som kan skapa jobb och dynamik. Tvärtom har jag i jobbet träffat många boende som helt enkelt inte orkar längre, efter att lägenheten länsats för andra gången eller sonen har rånats på sin tredje mobiltelefon. Och det är ofta de som lämnar som skulle ha behövts mest för att vända utvecklingen.

Organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra och viktigt arbete i förorten genom att organisera människor, lyfta upp samhällsproblem, utbilda och bilda opinion. Därför är det för mig ironiskt att de ibland även sprider en världsbild av samhälls- och polishat, då den världbilden leder till ökade konflikter och mer kriminalitet, och därför starkt bidrar till att hindra förorten från att utvecklas. Och de som får betala priset är den stora majoriteten hederliga förortsbor som, förutom det sociala utanförskapet, dessutom lever med stor otrygghet och utsatthet.

Som det ser ut idag är situationen i de segregerade storstadsförorterna ett av Sveriges absolut största samhällsproblem. Om vi istället kan vända utvecklingen ifrån dagens negativa spiral till en positiv sådan så skulle samma områden istället kunna bli framåtsträvande centrum för både kulturella aktiviteter och kreativt företagande. Men det kräver inte bara att staten och samhället satsar, utan också att en ny världsbild genomsyrar förorten, en världsbild byggd på värderingar av hopp, samarbete och delaktighet. Lokalt förankrade ledare som Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru har trovärdigheten att sprida den världsbilden och möjligheten att på så sätt göra en enorm insats för både förorten och samhället i stort.