Om "reva" och avhumanisering

Jag har redan skrivit en text om "reva" ur mitt perspektiv som polis och människa som dels finns publicerad nedan på bloggen och dels i en förkortad variant på Aftonbladets debattsida, men jag känner att jag har mer som jag vill få sagt.

Det är lätt att förstå de senaste veckornas upprördhet kring det som har kommit att kallas "reva" men som egentligen handlar om så mycket mer, bland annat grunden i vår migrationspolitik och om vår gemensamma identitet som svenskar. Dels för att många av de människor som har fått utvisningsbeslut  får sina liv sönderslagna om beslutet verkställs. Men också för att det polisarbete som utförs i huvudsyfte att påträffa personer med utvisningsbeslut hängande över sig, även om det görs korrekt i samband med kontroll av t.ex. plankare, får många svenskar med "utländskt utseende" att känna att deras delaktighet i vårt samhälle är ifrågasatt ifrån myndighetshåll. En känsla som dessutom förstärks kraftigt då det sprids berättelser om hur kontroller felaktigt har gjorts enbart baserat på utseende. Men samtidigt grundar sig både polisens agerande och Migrationsverket samt migrationsdomstolarnas beslut på en politik som det fattats riksdagsbeslut på under såväl rödgröna som alliansregeringar.

Sverige har reglerad invandring. Det råder det mycket bred politisk enighet om. Det innebär att ansökan om uppehållstillstånd prövas enligt gällande lagstiftning. Vid avslag försöker migrationsverket få den sökande att återvända frivilligt, och om det inte lyckas lämnas ärendet om så kallad "verkställighet" (det vill säga att genomföra utvisningen) över till polisen. Skulle det inte vara fallet, så skulle invandringen i praktiken vara fri. Dessutom, i takt med att rörligheten inom EU har ökat så har även lagstödet för och kraven på "inre utlänningskontroller" ökat. Utlänningslagen togs fram och beslutades om under den förra rödgröna regeringen (läs gärna bloggaren Magnus Ernström samt miljöpartisten Jakop Dalundes texter om ämnet).

Dock har den nuvarande alliansregeringen lagt större fokus på frågan (läs gärna Fokus utmärkta artikel), vilket tillsammans med att myndigheter, inte minst polisen, allt mer styrs ifrån politisk nivå med statistikhets och krav på "resultat" lett till att främst Gränspolisen har fått hårda krav på att öka verkställigheterna. Som ett led i att producera de efterfrågade resultaten prövades projektet "Reva" i Malmö, såvitt jag har förstått främst för att effektivisera administrationen. Dessutom prövades där även mer offensiva arbetssätt vad gäller att genomföra inre utlänningskontroller. Sammantaget ledde det till fler verkställigheter, bättre siffror/statistik och nöjda allianspolitiker. Oavsett vem som fattade beslut om att börja med de riktade inre utlänningskontrollerna i Stockholms tunnelbana, så känns det tydligt att detta skedde med regeringens goda minne.

Egentligen så innebär inte "reva" eller kontrollerna i tunnelbanan någon radikal kursförändring i migrationspolitiken, de är snarare en konsekvens av ett ökat fokus och en resultathets kring den redan existerade politiken. Ändå så har just kontrollerna i tunnelbanan lett till så massiva protester att det nu (lyckligtvis) har beslutats att upphöra med dem. Varför? Jag tror att det delvis handlar om att den politik som för många har handlat om abstrakta fall långt bort har blivit mycket mer närvarande och påtaglig. Detta både för de svenskar som själva känner sig misstänkliggjorda av kontrollerna och för en grupp, Stockholms tunnelbaneåkande medelklass, som har väldigt stor tillgång till det offentliga samtalet (här en länk till satirikern Kent Wistis vassa teckning om detta).

Det är väldigt naturligt att känna att det är grymt, orättvist, och rent av omänskligt, att människor som förtvivlat gärna vill vara kvar i Sverige utvisas. Detta oavsett om det är för att de har byggt sina liv här eller för att de går en osäker tillvaro till mötes pga konflikter, förtryck eller fattigdom i sina ursprungsländer. Ofta gäller båda. Det är också lätt att känna att det är något fel på vårt migrationssystem då det dyker upp fall där det verkar som om vi skickar tillbaka människor till förföljelse och tortyr eller rycker loss barn ifrån den enda plats på jorden de känner till för att skicka dem till ett land de aldrig har varit i. Det behöver diskuteras. Min uppfattning är att lagstiftningen behöver ändras, t.ex. genom en betydligt generösare definition av "Synnerligen ömmande omständigheter" som en ventil i ett annars fyrkantigt system. För alla lagstiftningar är fyrkantiga, det är ofrånkomligt. Det är dock värt att igen påpeka att detta inte är något nytt, och inte har något med "reva" och polisen att göra. För den gömda flyktingen så är knappast den mest relevanta frågan om han eftersöks i tunnelbanan, på en arbetsplats eller i hemmet, utan om han får möjlighet att stanna eller inte. Däremot är det helt klart att ökade kontroller och ökat "letande" naturligtvis leder till ökad stress och utsatthet, och speciellt problematiskt med kontroller i kollektivtrafiken är att de kan leda till svårigheterna att uppsöka sjukvård.

Det "reva" och tunnelbanekontrollerna har gjort är att de har synliggjort hur det byråkratiska systemet på sätt och vis avhumaniserar individen. Inte heller detta är unikt för migrationspolitiken, detsamma gäller beslut hos t.ex. försäkringskassan (noterar t.ex. fadäsen där en handläggare krävde att en dödssjuk skulle rapportera sitt dödsdatum för att få fortsatt sjukpenning) och ett antal andra myndigheter. Det som är unikt är att tunnelbanekontrollerna innebär att systemet inför öppen ridå "jagar" människor som har drabbats av dess baksida. Att använda tvångsmedel mot människor är alltid provocerande och integritetskränkande, och det är för mig väldigt stor skillnad på att omhänderta och spärra in brottslingar (vilket jag gärna gör) och att göra detsamma med papperslösa (vilket känns helt fel). Dessutom, vilket kanske har fått större genomslag i debatten än de papperslösas utsatthet, så uppfattas den upplevda avhumaniseringen genom de riktade inre utlänningskontrollerna av många med utländsk härkomst som om den innefattar dem också. Kontrollerna uppfattas som ett ifrågasättande av vem som har rätt att vara eller uppfattas som svensk och som ett misstänkliggörande av en del av befolkningen (exemplifierad av t.ex. Jonas Hassen Khemiris starka skildring) Och det i en tid där medvetenheten kring normer och exkluderande strukturer baserat på utseende är större än någonsin förr. Motreaktionen har varit massiv.

Även om ansvaret för tunnelbanekontrollerna i grunden är politiskt, så innebär det inte att det aldrig finns fog för kritiken mot polisen. Polischefer fattar ibland dåliga beslut för att  leverera de "resultat" som överordnade, och i sista hand regeringen" kräver. Kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på ett sådant dåligt beslut. Det görs även misstag på individnivå på "golvet". Ett par exempel där poliser verkar ha kontrollerat personer helt utan annan anledning än p.g.a. deras utseenden cirkulerar på nätet. Dessutom verkar kollegor i enstaka fall ha brustit i bemötande i samband med kontrollerna. Till viss del beror det på att poliser också är människor och gör misstag. Men det motiverar knappast de nazijämförelser som har haglat i sociala medier på sistone (läs gärna Claes Cassels text om jämförelse med Eichmann). Visst finns det en lydnadskultur inom polisen. Och i grunden är det nödvändigt, ordningsmakten skall utföra det uppdrag den får av vår demokrati, inte bestå av frilansande sheriffer som kör sitt eget race. Samtidigt kan det också leda till en ökad svårighet att på ett lämpligt sätt reagera eller ifrågasätta då direktiv och regelverk verkar brista mot humanitet och sunt förnuft, vilket händer och alltid kommer att hända eftersom inga system är perfekta. Men det är knappast något som enskilda kollegor kan hållas ansvariga för. Speciellt inte om/när det skulle innebära att de själva skulle behöva överpröva både regeringsuppdrag och domstolsbeslut. Men det är dock just det som verkar krävas av dem, för om man inte gör det så riskerar man att stämplas som en hjärtlös fascist eller rasist.

Jag återkommer till avhumaniseringen. Liksom byråkratiska system tenderar att avhumanisera individer, så gör även polarisering och demonisering det. Inte bara de poliser som verkställer de kritiserade, men än dock demokratiskt fattade, besluten drabbas. Hela kåren avhumaniseras. Ett färskt och speciellt osmakligt exempel är då en kollegas mycket tragiska död hånats med indirekta hänvisningar till att denne bara genom att vara polis var ansvarig för allt lidande (reellt och uppfattat) som kan kopplas till migrationspolitiken. Oftast rör det sig dock om flytande och generaliserande formuleringar om hur "snuten" är eller beter sig, där vi alla dras över en kam. Ibland kommer även de generella sågningarna av polisen ifrån personer som jag själv respekterar och gillar, vilket känns ännu tråkigare. Och på samma sätt som det är helt naturligt att även personer som själva inte har drabbats av de kritiserade id-kontroller kopplade till "reva" ändå känner sig misstänkliggjorda för att de upplever sig tillhöra samma grupp som de som utsatts, så är det också naturligt att jag som polis känner mig träffad av den ilska och det förakt som riktas mot poliser i allmänhet. Det hela känns speciellt tråkigt då jag och många av mina kollegor faktiskt har valt ett hårt och dåligt betalt yrke just för att vi vill hjälpa människor utsatta människor och arbeta för ett bättre samhälle.

Ilskan över och kritiken mot "reva" föder och göder även ett redan existerande polishat som inte bara leder till att vi möts av förolämpningar, utan även vandalism och rent livsfarliga stenkastningar. Dessutom försvårar det kraftigt vårt brottsbekämpande och trygghetsskapande grunduppdrag och spelar kriminella gäng rakt i händerna. Avhumaniseringen är också rent kontraproduktiv om man vill påverka polisen i en mer humanistisk riktning, för ju mer överdriven och obefogad kritik kåren får, desto mer går vi i kollektiv försvarsställning och desto svårare är det att lära och utvecklas av den nyanserade och konstruktiva kritiken som också finns. Detta fenomen är allmänmänskligt och gäller självklart inte bara poliser. Och liksom främlingsfientlighet  kan bli en självuppfyllande profetia, då det bemötande man ger de utsatta grupperna riskerar att leda till precis det man anklagar gruppen för (tex arbetslöshet) så kan även polishat leda till att fördomar mot polisen besannas. De som hatar eller ogillar polisen visar ofta det på sätt som riskerar att ge precis den misstänksamhet som de hävdar är anledningen till motviljan mot polisen. Och så är man fast i ännu en negativ spiral...

Så vad kan man då göra? Att sluta med tunnelbanekontrollerna löser ju som påpekats knappast alla problem. Som jag redan har nämnt så tror jag att en bra start vore en bättre migrationslagstiftning, och speciellt då angående vad som anses vara synnerligen ömmande omständigheter. Alla system behöver ventiler och flexibilitet för att hantera det faktum att det är människor som vi har att göra med. Det får visserligen inte bli tjänstemannamässigt godtycke som styr istället för de lagar och regler det fattats demokratiska beslut om, men jag tror ändå det är otroligt viktigt att även tjänstemän uppmuntras och tillåts att också vara medmänniskor i sin yrkesutövning. Sen vill jag igen markera hur viktigt det är att vi har ett bättre samtal om de här svåra frågorna. Ett samtal som är respektfullt istället för hatiskt och som söker förståelse och lösningar istället för polarisering och konflikt, ett samtal som kombinerar respekt för den demokratiska processen med insikten att varken demokratin eller våra lagar och system någonsin är perfekta. En fråga som man då skulle kunna diskutera är om man helt skulle kunna sluta att ägna sig åt tvångsavvisningar, vad det skulle innebära och få för konsekvenser, samt om det skulle gå att få ett demokratiskt stöd för en sådan linje.