Om "reva" och polisen

Jag är född i Sverige och uppväxt i en trygg medelklassfamilj. Jag har aldrig behövt vara rädd för att jag eller någon nära mig skall utsättas för förföljelse eller förtryck. Jag har alltid sett möjligheter att skapa mig en framtid där jag är, och när jag har rest så har det varit frivilligt och med avsikt och möjlighet att återvända till en stabil tillvaro. Därför är det svårt för mig att sätta mig till doms över en person som trots ett avvisnings- eller utvisningsbeslut väljer att stanna i Sverige. Speciellt då jag, liksom många andra, har hört, läst om, och även till viss mån träffat på fall där utvisningsbesluten verkar strida mot både sunt förnuft och tankar om humanitet och mänskliga rättigheter. Att jag dessutom har nära vänner som hela livet har varit engagerade för att hjälpa papperslösa har säkert också påverkat mitt synsätt.

Jag valde att bli polis för att hjälpa människor och för att bekämpa kriminalitet och våld. Få saker gör mig så arg som personer som för pengar, makt, status eller av andra anledningar kränker och förstör för andra, oavsett om det rör sig om relationsvåld, rån eller annan brottslighet. De flesta som blir poliser gör det valet för att de vill arbeta för ett bättre samhälle, väl medvetna om att de kommer att få jobba hårt, utsättas för mycket, och tjäna dåligt. Min lön är efter ett antal år i yrket mycket närmare tjugo än trettio tusen och knappt hälften av vad jag hade haft om jag hade stannat på mitt gamla jobb. Men vid de tillfällen som jag precis har räddat livet på en självmordskandidat eller lyckats lagföra en rånare och på så sätt ge brottsoffret upprättelse och göra samhället tryggare så är det definitivt värt det.

Som polis är jag även van vid att utsättas för allt ifrån hot och våld till förolämpningar och missaktning. Jag förväntas stå till svars för allt alla andra poliser någonsin gjort, ofta i versioner av händelsen som lämnat objektiviteten långt bakom sig, samt för alla orättvisor i samhället. En del av dem som kritiserar och hatar är kriminella eller delar deras värderingar, andra är bara människor med en polariserad världsbild som lever väldigt långt ifrån den verklighet jag och mina kollegor möter då vi jobbar. Det är lätt att i krönikor och på sociala medier raljera över och attackera polisen då den associeras till "makten", men i själva verket har många av de här kritikerna en mycket större maktposition i samhället en vad de enskilda poliser som kritiseras har.

Jag har själv inte haft något med varken "reva" eller biljettkontroller i tunnelbanan med (sido)avsikt att eftersöka papperslösa för verkställighet att göra, och det är jag glad för. Då jag jobbade på utryckningen så gjorde jag inre utlänningskontroller då personer var gripna för brott. Jag gjorde dock aldrig inre utlänningskontroller då jag hade att göra med exempelvis ett brottsoffer, även om det i vissa fall verkade väldigt sannolikt att denne inte hade rätt att vistas i landet. Det var så jag valde att jobba. Jag och många kollegor med mig vill att även papperslösa skall kunna anmäla brott utan att riskera utvisning, annars blir de i princip rättslösa.

Vad gäller kontrollerna i tunnelbanan, som så vitt jag har förstått i princip enbart utförs av gränspolisen, så tycker jag att de är olyckliga på flera olika sätt. Dels så skapar de ökad otrygghet och svårigheter för en redan utsatt grupp människor. Det kan exempelvis bli svårt för papperslösa att ta sig till sjukhus och söka vård. Dels så skapar de en stark känsla av diskriminering bland svenskar med utländsk bakgrund. Och dessutom så är det en väldigt tveksam användning av polisiära resurser som det finns skriande behov av i kärnverksamheten (som i många fall går på knäna på grund av resursbrist). Resultatet blir även en enorm negativ publicitet för polisen, som i högre grad än de flesta yrkeskårer är beroende av allmänhetens positiva inställning för att kunna göra ett bra jobb.

Jag vill dock klargöra att jag inte är kritisk mot de enskilda kollegor inom gränspolisen som utför kontrollerna. De har fått direktiv av sina chefer, i rakt nedstigande led ifrån regeringen att detta arbetet skall utföras och prioriteras. De genomför alltså en politik som är beslutad om i Sveriges riksdag, och där varje enskilt fall har prövats av det svenska rättssystemet. Att då kräva rakt av att de borde ordervägra, vilket både skulle innebära konsekvenser för polisens trovärdighet (man sätter egna värderingar över det demokratiska uppdraget) och för den enskilde (eventuellt avsked och definitivt noll karriärsmöjligheter) är aningen onyanserat.

Kollegorna på gränspolisen har naturligtvis, liksom jag och alla andra poliser, ansvar för sina egna handlingar. Och för i princip alla poliser så finns det säkert en gräns där man helt enkelt skulle vägra att utföra en given order, även om den gränsen ser olika ut för olika personer. Även jag själv, som troligtvis drar den gränsen tidigare än de flesta poliser, känner dock i grunden ett stort förtroende för Sverige som demokrati och rättsstat, vilket gör att det krävs extremfall för att jag skulle ordervägra. Jag har aldrig varit i en sådan situation att jag har övervägt det, och tror mig aldrig hamna där. Däremot kan jag och många med mig i situationer där regelbok eller direktiv står i motsatsförhållande till vad jag uppfattar som moral och sunt förnuft söka kompromisslösningar i "gråzonen". Många kollegor är dock så pass lojala det demokratiska uppdraget och har så stort förtroende för det svenska rättssystemet att tanken att själva överpröva beslut eller undvika ålagda uppgifter är främmande.

Vad gäller de uppgifter som olika delar av polisen åläggs att göra, så styrs de numera främst av statistiska mål, kring vilka det kopplas hårda krav på  "resultat" och "effektivitet". Det gynnar en ledarskapskultur där kvantitet blir viktigare än kvalitet. Den resultatfokuserade kulturen trycks sedan ner i en hierarkisk organisation där ifrågasättande knappast uppmuntras. Det leder enligt min uppfattning till att dåliga beslut fattas för att få bättre siffror, vilket kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på. Även detta fenomen kommer dock ifrån en politisk nivå, och eldas dessutom på kraftigt av en allmän mediabild om polisens ineffektivitet och krav på att man måste leverera bättre "resultat".

Som debatten ser ut idag, inte minst på sociala medier, så beskylls polisen, och ofta enskilda poliser, för det lidande som försöken att öka verkställigheten genom kontroller i tunnelbanan innebär. Det är säkert så att enskilda poliser har gjort enstaka misstag och övertramp, exempelvis genom att kontrollera personer enbart baserat på utseende utan koppling till exempelvis plankning. I grunden handlar dock problemet självklart om de politiska beslut som ligger bakom både migrationsdomstolarnas ibland uppseendeväckande hårda domar och regeringens krav på ökad verkställighet. Om man vill ha ett annat samhälle så är det betydligt mer konstruktivt att verka för att ändra besluten än att ösa galla över dem som har till uppgift att verkställa dem. Dessutom leder bara excesserna i polishat som flödar i cyberrymden just nu till att polarisera och fördumma debatten. En sidoeffekt är även att det blir svårare för oss poliser att genomföra vårt grunduppdrag, hjälpa människor, bekämpa kriminalitet och öka tryggheten, när det sprids hatisk propaganda mot oss. Det drabbar inte bara poliser, utan samhället i stort.

Även om jag tycker att det är viktigt att försöka nyansera kritiken mot polisen i samband med den här diskussion och uppmärksamma det vanliga polishat som alltid följer med, så  vill jag återvända till mina åsikter om de ökade kontrollerna i syfte att hitta papperslösa och öka verkställigheten på av-/utvisningarna. För mig, både som polis och som människa, är det här dålig politik och dåliga prioriteringar som i praktiken går ut över många olika grupper. Svenskar med utländsk bakgrund känner sig diskriminerade och misstänkliggjorda. Polisen får svårare att arbeta. Brottsoffer som kunde fått hjälp om resurserna hade använts annorlunda drabbas av konsekvenserna av polisens ständiga resursbrist. Och slutligen, för att återvända dit jag började, människor varav en del faktiskt är skräckslagna inför risken att deras utvisningsbeslut kommer att verkställas får en ännu mycket svårare tillvaro.