Om ett "tragiskt familjedrama", om avsky mot polisen, samt om ordval och generaliseringar

Ännu en tragedi. Ännu en kvinna som mördats av en man som hon hade haft ett förhållande med och som därefter hade förföljt och trakasserat henne. Ännu ett misslyckande ifrån samhällets sida. Det finns mycket att säga om det. Som polis så vet jag att den stora majoriteten av mina kollegor är fruktansvärt trötta på samhällets (läs domstolarna, lagstiftarna, och i vissa fall även åklagarnas) flathet mot förövarna. Det är poliser, kvinnojourer och socialtjänst som har i uppdrag att hjälpa kvinnor som utsätts för våld och hot, och vi som möter dessa kvinnor blir naturligtvis personligen engagerade i deras öde. Misstag begås, och jag vet inget om det aktuella fallet. Men normalbilden är att polisen gör allt den kan för att gärningsmannen, kvinnans plågoande som har tagit och fortsätter att ta hennes frihet och rätt till ett liv utan våld, trakasserier och rädsla ifrån henne, skall hamna bakom lås och bom. Men dessa män, hur farliga de än är, släpps nästan alltid ut för fort. Och det finns allt för dåliga möjligheter till strikt kontroll och förnyad inspärrning vid återkommande övergrepp. Och den som får betala priset är den förföljda kvinnan.

Med detta i åtanke är det tråkigt att ett befäl som tillfrågats av media om händelsen enligt uppgift har kallat den för ett "tragiskt familjedrama". Jag har dock svårt att tro att det låg mer bakom den olyckliga formuleringen än en vilja att visa på att det hela var tragiskt och att det rörde sig om en närstående gärningsman. Jag har också träffat på betydligt värre formuleringar ett antal gånger. Till exempel då det brutala Sturebymordet där en flicka förmådde sin pojkvän att mörda en annan flicka omskrevs i termer av tragiskt kärlekshistoria (t.ex av DNs Ulrika By). Mord är mord, och även om det alltid finns någon sorts förklaring, så bör man vara försiktig med att uttrycka sig på ett sätt som kan tyckas förringa dådet, speciellt av hänsyn till offer och anhöriga. Vad gäller mäns våld mot kvinnor, hedersvåld, rasistiskt eller religiöst fundamentalistiskt våld och andra sorters strukturellt betingat våld blir detta speciellt viktigt då det aldrig får se ut som om de olika sjuka bevekelsegrunderna ursäktar illgärningarna. Jag hoppas därför att nästa polisbefäl som yttrar sig om en liknande tragedi, för dessvärre så kommer det att hända igen, använder ett bättre ordval.

När jag ändå talar om ord, så kan jag inte låta bli att reagera på en spontan "tweet" angånde vad jag tror är befälets ordval samt om tragedin med kvinnan som omkom i en polisarrest efter att ha omhändertagits för berusning. Ordagrant löd den "två vågor av avsky mot polisen denna morgon: 1 deras äckliga språkbruk, 2 att de låser in folk som behöver akut läkarvård och låter dem dö". Jag är ganska van vid att som polis mötas av glåpord och hat, speciellt av ungdomar i de segregerade förorterna. Men även människor med aktivistbakgrund och till viss mån media kan ha en tendens att uttrycka sig generaliserande och stämplande om "polisen" eller om "poliser". Som polis är det naturligtvis inte särskilt roligt när jag och alla duktiga, engagerade och empatiska kollegor som jag känner indirekt pekas ut som något som man "avskyr". Poliser gör misstag, och det finns även individer inom polisen, på alla nivåer, som inte borde vara poliser. Men min bild är att de flesta vill väldigt väl och anstränger sig för att hjälpa och göra ett bra jobb. Det känns otacksamt då vi alla klumpas ihop till en motbjudande massa när någon polis någonstans verkar ha gjort något oacceptabelt. I det här fallet kan även proportionerna mellan "avskyn" mot oss och t.ex. Malmöbefälets olämpliga ordval kännas märkliga (dock skall sägas att det är fullt förståelse att just dödsfallet i polisarresten ger upphov till stark ilska).

Jag är fullt medveten om att det inte är samma sak, men lek med tanken på att någon uttryckte sig generaliserande och missaktande om t.ex. judar, homosexuella, eller invandrare på ett liknande sätt baserat på vad enstaka individer hade gjort. Då hade det varit ett uppenbart rasistiskt övergrepp. Nu skall inte polisen visas samma hänsyn som utsatta minoriteter, och dessutom tillhör vi genom anställning och yrkesval en väldefinierad grupp, så  vi får helt enkelt tåla en hel del hat och missaktning. Men man kunde ändå önska att vissa debattörer tänkte över sitt språkbruk. Efter mordet på Anna Lindh så kom politikerföraktet och språkbruket om politiker upp på bordet ett tag. Vi möter ändå regelbundet folk som säger sig hata och vilja döda poliser, och även de lär väl kunna få vatten på sin kvarn av färgglada uttryck. Men det är troligtvis inte det största problemet med det existerande polishatet och hur det bekräftas och förstärks av onyanserade påhopp. Det är att det försvårar mötet mellan poliser och medborgare i vardagen, samt att det för unga i riskzonen kan vara en av de faktorer som gör att man väljer en kriminell livsstil.

Med detta vill jag inte säga att man inte får kritisera polisen. Man får och bör kritisera både polisen som institution, olika polismyndigheter eller distrikt, och hur enskilda poliser har agerat. Men man får gärna göra det utan att vara överdrivet hatisk eller att ideligen dra alla av oss drygt 20 000 över en kam...

Read more...

"Hjälpen" kostade henne livet?

I P4 rapporterades idag om hur ännu en person mycket tragiskt har omkommit i en arrestcell, ett fatalt misslyckande ifrån samhällets och polisens sida. Kvinnan, som hade omhändertagits enligt LOB, lagen om vård av berusade personer, hade druckit alkohol och tagit tabletter, och borde naturligtvis ha först till sjukhus. Av någon, för mig okänd, anledning, så fördes hon istället till polisstationen och förvarades i en LOB-cell. "LOBar" skall normalt så vitt jag vet kontrolleras var 15 minut för att säkerställa att deras tillstånd inte försämras och att de får vård om det skulle behövas, men uppenbarligen så gick något fel, och kvinnan avled mycket tragiskt. Som polis vet jag att det kan finnas mycket som inte framgår i media vad gäller varför det blev som det blev och varför kollegor agerade som de gjorde. Jag vill dock inte spekulera, utan kan bara konstatera att resultatet blev katastrofalt och att det finns mycket goda skäl att anta att allvarliga misstag har begåtts.

Själv kör jag alltid en LOB till sjukhus, om det går. Om personen i fråga är aggressiv och/eller bråkig så tas han helt enkelt inte emot av sjukvården (i Stockholm är det St:Göran BAS), utan måste förvaras i en arrestcell. Det är dock av naturliga skäl sällan ett problem med de mest påverkade, de som rör sig kring medvetslöshet. Däremot har jag i flera fall försökt att ge påverkade, smått aggressiva personer en chans på St:Göran, men tvingats åka tillbaka till polisstationen då de gjort sig omöjliga där. I min värld så hade det varit bättre om sjukvården tvingades att ta emot även aggressiva påverkade personer om det finns risk för deras hälsa, men nu finns den möjligheten enbart om kraven för tvångsomhändertagande enligt LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är uppfyllda. På så sätt skulle man också kunna ställa ett absolut krav på polisen att alla sådana LOBar skall köras till beroendeakut/tillnyktringsenhet.

LOB är en vårdlag. Förvisso används den av polisen även i ett förebyggande syfte för att förhindra brott och ordningsstörningar då berusning ofta leder till aggressivitet och våldsanvändning, men vad gäller de mest påverkade, de som redlösa eller avsvimmade, så är fokus med lagen helt och hållet att hjälpa personen i fråga och se till att denne tas hand om på bästa sätt. Att en person som omhändertas av polisen med syftet att ges hjälp sedan avlider instängd i en cell av något som hade gått att behandla är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Hjälpen blev då istället en direkt bidragande faktor till att hon omkom, eftersom möjligheten att någon annan såg till att hon fick sjukhusvård helt förhindrades av inspärrningen. Det får bara inte ske! Man får hoppas att tragedin leder till bättre rutiner hos polisen och bättre samverkan med sjukvården, så att det aldrig behöver hända igen!

Read more...

Att köra polisbil - fel hur du än gör

Det är komplicerat att köra polisbil, speciellt då det gäller att få tag på fordon som försöker fly. Naturligtvis måste man alltid ta hänsyn till säkerhetsaspekten och själv inte köra snabbare än att man inte riskerar andras eller den egna säkerheten. Men polisen görs dessutom ofta ansvariga för vad den bil eller MC som flyr ifrån oss ställer till med. Jag har full förståelse för att man avbryter förföljanden i miljöer med tät trafik och oskyddade trafikanter, men att det skall vara polisens fel om ett fordon som skall stoppas flyr, och sedan under "biljakten" kraschar på t.ex. en landsväg (vilket impliceras av bl.a. följande JO-beslut) är svårare att förlika sig med.

Det verkar som om JO tycker att det i princip aldrig finns juridiskt stöd för att försöka få stopp på en bil som flyr, då man då bilen drar bara känner till att det rör sig om "trafikbrott". Sen att det faktum att den flyr kan tyda på att det t.ex. kan finnas droger, stöldgods, vapen eller efterlysta personer i bilen (som även kan vara stulen) tas inte hänsyn till, och det får man inte heller reda på om man inte får stopp på den. I JOs värld har dock alla grovt kriminella, rånare, rattfulla, biltjuvar med mer carte blanche att köra ifrån polisen, och de enda som vi kan stoppa är "Svenssons" som gjort någon mindre förseelse... Det finns en välskriven text i Stockholmspolisens fackliga tidning om detta (se s. 17-18).

Dessutom kan ett vårdslöst framfört fordon vara livsfarligt även utan polisens närvaro, vilket t.ex. den tragiska olyckan i Tensta förra året då en ungdomskriminell på motorcykel körde ihjäl ett barn inne i centrum är exempel på. Som det ser ut nu är de boende med rätta besvikna på att inte mer görs för att beivra att ungdomar kör som galningar på gångvägar i området. Men den polis som försöker få stopp på en av marodörerna riskerar att straffas hårt om den jagade skadar sig då han flyr. Och om man mot förmodan får tag på någon så är påföljden dessutom obefintlig, och varken hindrar eller avskräcker. Så vad skall man göra?

Slutligen, om polisen hade följt myndighetens direktiv, nämligen att "trängande fall" (den angelägenhetsgrad som medger att köra mot rött, använda blåljus/sirener, mm) bara får brukas då det råder "fara för liv/hälsa eller omfattande skada på egendom", så hade det i praktiken gjort den närmast omöjligt att följa efter flyende bilar. Det gör man ju för att gripa för/beivra brott, inte för att avvärja skada för liv/hälsa. Det finns dem som argumenterar att en flyende bil i sig innebär en skada för liv/hälsa, men det går inte riktigt ihop men att man tvingar patruller att avbryta just då den förföljde kör allt för fort, då förföljandet ju snarare anses öka risken för skada...

Vill man hårddra hur reglerna faktiskt ser ut ännu mer, så kan man ta exemplet med en polisbil som står för rött, och där ser hur allmänheten pekar efter en överfallsvåldtäktsman som efter fullbordad gärning flyr iväg. Vid tillfället torde det inte föreligga fara för ytterligare skada på liv/hälsa, men däremot ett stort behov av att gripa en gärningsman. Men det finns inte med som kriterium. Så det är bara att vänta tills det blir grönt (vilket förhoppningsvis ingen polis i Sverige skulle ha gjort)...

Slutsatsen är att det enda sättet du som förare av en polisbil kan vara säker på att du inte riskerar att ställas till svars för att ha brutit mot varken lagar eller direktiv, är att göra så lite som möjligt, och det gäller dessvärre inte bara bilkörning. Som tur är finns det även bland poliser ett visst mått av "flexibilitet" då man efter bästa förmåga försöker fullgöra sitt uppdrag...

Se även inlägget på polisbloggen om hur det är att köra utan dubbdäck på vintern.

Read more...

Utbredd frustration över allt sämre villkor för poliser

På onsdag hålls det en manifestation för att protestera mot de allt sämre anställningsvillkoren för poliser, och då speciellt i yttre tjänst. Med anledning av detta skriver ett antal kollegor ifrån Södermalm på SvDs Brännpunkt om det missnöje som breder ut sig ibland landets poliser, och specifikt då i Stockholm. Debattartikeln är välkommen, och tar upp ett antal av de faktorer som skapar frustration, t.ex. att timlönen under obekväm arbetstid för poliser väldigt låg, och att man jobbar ovanligt långa arbetsveckor för att vara skiftesarbetande. Och detta gäller i princip oavsett vilken yrkeskategori som man jämför med.

Jag har själv skrivit ett öppet brev till länspolismästaren som publicerades i två separata delar (del 1 och del 2) på Stockholmsfackets hemsida Blåljus. Även om jag fick en positiv respons på brevet ifrån myndigheten, och även om förhandlingarna emellan Rikspolisstyrelsen (RPS) och Polisfacket nationellt är avslutade och förhandlingarna emellan Polismyndigheten i Stockholms län och stockholmsfacket går framåt i vad jag uppfattar som en positiv anda, så kvarstår naturligtvis många av de frågor som jag lyfte i mitt brev. Några av dem, som hur medarbetare behandlas av arbetsgivaren i enskilda frågor inom t.ex. Polismyndigheten i Stockholms län kan hanteras lokalt, och där hoppas jag på en successivt ökad medvetenhet och en positiv utveckling. Men vad gäller de grundläggande löneavtalen så fastställs mycket av grundförutsättningarna på en nivå högt över våra huvuden. RPDS är naturligtvis en spelare, men en stor del av ramarna sätts ännu högre upp, av Arbetsgivarverket. Därför så tycker jag att det är ett alldeles utmärkt initiativ av kollegorna på Södermalm att lyfta fram frågan i den allmänna debatten för att skapa opinion. En eloge för det, och jag ser gärna fler artiklar, både ifrån enskilda poliser, ifrån facket, och (även om det troligtvis är politiskt omöjligt) ifrån arbetsgivaren.

Read more...

Man får det man ber om

P1s intressanta program Kaliber har precis gjort en granskning av varför svensk polis är så dålig på att utreda inbrott. En av de saker som lyfts upp i programmet är det faktum att utredare av sina respektive ledningar uppmanas att inte lägga för mycket tid på avancerade inbrottsutredningar då det tog för mycket tid ifrån de enklare utredningar som gav bättre utslag i statistiken. På samma sätt uppmanas utredare att inte söka efter samband med fler brott då det skulle leda till nya omfattande utredningar som skulle påverka statistiken negativt. Det låter ganska orimligt att polischefer inte vill att deras anställda utredare skall vara hungriga, nyfikna och proaktiva, men om man har sett hur polisens ledningssystem fungerar så blir man inte särskilt förvånad. En stor del av problemet är att ledningar på alla nivåer, även den politiska, har fått fnatt på kvantitativa mål. Det är nämligen ett sätt för personer på en hög ledningsnivå som inte har möjlighet att ha detaljerad insyn i verksamheten och som inte nödvändigtvis ens förstår den att visa på kontroll och handlingskraft. Politikern kan ställa polismästaren till svars för att en stolpe i ett diagram har sjunkit eller bytt färg ifrån grön till röd utan att han behöver veta så mycket mer. Polismästaren går till sina respektive polischefer och kräver resultat så att den aktuella stolpen ser bättre ut nästa gång den skall presenteras för politikern. Polischeferna styr sina medarbetare att jobba med det som ger resultat i precis de stolparna som visas för cheferna (självklart på bekostnad av allt annat arbete). Så ser verkligheten ut i dagens polis. Vad får det då för konsekvenser?

Vad gäller de utredare som intervjuades i Kalibers program om inbrott, så är de mål som deras enheter följs upp mot relaterade till antalet färdiga förundersökningsprotokoll (FUPar) och hur stora balanser de har (liggande aktiva ärenden). Det innebär att det som ger bra resultat är, precis som det nämns i reportaget, att FUPa/avsluta de lätta ärendena och lägga ned de komplicerade (som inbrott) utan att lägga för mycket tid på dem. Dessutom är det helt kontraproduktivt att vara så vaken att man i ett existerande ärende ser nya brott som behöver utredas. Alltså skygglappar på...

För utryckningspoliser är de kvantitativa mål som våra chefer utvärderas efter helt knutna till trafik (rattfyllerier, obotar, med mera). Därför ställs det upp trafikkontoller om man eventuellt får någon ledig tid en lördagnatt trots att vi är "kodade" för att jobba mot våld och kanske egentligen borde vara på "hot spots" och förebygga bråk och misshandel, detta då det förebyggande arbetet inte syns alls i vår statistik. Dessutom får arbetsgruppen sällan positiv feedback uppifrån baserad på bra förstahandsåtgärder som kan leda till att brott går att lösa eller för bra bemötande av brottsoffer eller för något annat av kärnverksamheten, då detta inte syns i några staplar. Däremot kan det ta tid bort ifrån "målen" d.v.s. de kvantitativa mätbara målen (som i vårt fall till 100% är trafikrelaterade trots att trafik bara är en liten den av vår verksamhet). Jag skrev nyligen om detta i ett annat inlägg.

Det finns fler exempel på kontraproduktiva, missvisande mål. I närpolisorganisationen finns det mål som handlar om att antalet anmälningar med unga förövare och brottsoffer skall minska. Det låter ju bra, tills man inser att ett sätt att nå målen är att höja ribban för vad man tar upp en anmälan för jämfört med vad man bara tar ett stöttande, medlande, eller uppfostrande samtal om... Och den sortens dilemman finns för i princip alla kvantitativa mål som används för att för att försöka styra verksamheten.

Sammanfattningsvis så får man den verksamhet man ber om. Om man envisas med att styra mot trubbiga kvantitativa mål, då kommer medarbetarna att jobba på ett sätt som ger bra siffror enligt de målen. Om man däremot istället styr mot de kvalitativa, bakomliggande mål som verksamheten egentligen handlar om utan att bry sig om staplar och siffror, då kommer medarbetarna känna att de får uppskattning av sina chefer och ledare för att jobba med det som också känns rätt att göra.

Läs gärna även DNs ledarkrönika i ämnet.

Read more...

Att ha ansvar över liv och död

Det finns ett band mellan poliser, ambulanspersonal och brandmän. Vi arbetar alla dygnet runt, och i alla delar av samhället, speciellt de mest utsatta. Vi träffas ofta ute på jobb och samarbetar med varandra vid olyckor, bränder, bråk med mera. Och vi hamnar alla i situationer där hur vi utför vårt jobb kan vara frågan om liv eller död för en drabbad medmänniska. Även de operatörer som sitter i ledningscentralerna, för polisens del LKC, är en självklar och vital del i det arbetslag som skall ta ansvar för att hjälpa och skydda samhället då något inträffar. Därför kan jag känna en samhörighetskänsla med en sjuksköterska som jobbar på SOS-Alarm. Jag vet att hennes jobb kan vara stressigt. Hon tvingas dagligen prioritera emellan olika ärenden och behov, och hon kan säkerligen inte skicka ambulanser till alla som ringer in och uppger att de mår dåligt, för då räcker inte resurserna till de verkligt allvarliga fallen. Men oavsett hur stressigt jobbet blir så MÅSTE det utföras på ett sådant sätt att de som verkligen behöver hjälp också får det. Det kan som sagt vara en fråga om liv eller död, och varje enskild kugge i maskineriet måste kunna axla det ansvaret, eller söka ett annat jobb.

På morgonen den 30 januari ringer en 23-årig man 112 och säger att han behöver en ambulans. Den ansvariga sköterskan vill inte skicka någon. Mannen ringer tillbaka och försöker få en ambulans eftersom han har kraftig andnöd och talar med sköterskan i åtta minuter, men hon väljer att inte skicka en ambulans. När hon ringer tillbaka till mannen svarar ingen, men ingen skickas till lägenheten för att kontrollera. Senare på morgonen upptäcker en granne att dörren är öppen. 23-åringen har ställt upp den för att ambulanspersonalen skall komma in, men ingen kom. När mannen påträffades var han död.

Jag har naturligtvis ingen aning om varför den sköterska på SOS-Alarm som valde att inte skicka en ambulans gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen trodde hon inte, trots mannens vädjanden, att han var i behov av hjälp. Alla kan göra misstag, men i det här fallet rör det sig om ett misstag som får sådana konsekvenser att det helt enkelt inte får göras. Min upplevelse av att jobba i yttre tjänst är att när det finns risk för att någon faktiskt svävar i livsfara, då släpper man allt och åker. Jag har mött ambulansen på otaliga jobb, och det har väldigt sällan varit fråga om fara för någons liv, men man skickar ändå ut en bil för att vara på den säkra sidan. Ofta gör ambulanspersonalen en snabb bedömning av en eventuell patient, konstaterar att allt är ok, och lämnar ärendet i våra händer. Med tanke på detta är det ännu svårare att förstå hur den aktuella sköterskan kunde göra den bedömning som hon gjorde.

Även vad gäller polisiära ärenden så begås misstag som gör att ett brottsoffer som riskerar att utsättas för mer hot och våld (t.ex. en misshandlad kvinna) inte får den hjälp hon förtjänar och behöver. Även dessa misstag kan i värsta fall leda till döden, och inte heller då är det acceptabelt. För även om både sjukvården och polisen har extremt hög arbetsbelastning och underbetald, överarbetad personal, även om man dagligen under stress tvingas till svåra prioriteringar, så finns det ingen uppgift som är viktigare än att rädda liv. När någon ropar på hjälp för att denne svävar i livsfara, så måste samhället svara. Här finns inget utrymme för misstag. Och de människor som tar emot sådana rop på hjälp måste klara av att göra de bedömningarna, måste klara den pressen. Vi kommer alltid att akut behöva svara på larm som visar sig vara falska, men vi har aldrig råd att ignorera ett enda larm som visar sig vara äkta, inte när det är frågan om liv eller död.

Tillägg 2011-06-21:
Fallet med 23-åringen som fick mig att skriva det här inlägget har lett till en kraftigt ökad kontroll av SOS Alarm och ambulanssjukvården. Allvarliga misstag sker dock tyvärr fortfarande. Idag, den 21e juni 2011, rapporteras det om ännu ett fall där en person har avlidit tragiskt, denna gången efter att ha varit i kontakt med ambulanspersonalen. Den aktuella kvinnan hade tydligen i samråd med ambulanspersonalen kommit fram till att inte åka med, till skillnad ifrån 23-åringen som bönade och bad om att bli hämtad. Men man kan ändå tycka att ambulanspersonalen, med sin medicinska expertis, skall klara av att rådge så att det säkra tas före det osäkra i en sådan situation. En patient litar ju antagligen på vad sjukvårdspersonalen säger. Det är möjligt att fallet var extremt svårbedömt och visst kan man göra misstag, men som sagt, vissa misstag får så ödesdigra konsekvenser att de bara inte får ske.

Read more...

Polisen och jämställdheten

Jag ombads att skriva en text om polisen och jämställdheten till internationella kvinnodagen för publicering på miljöpartiet i Solnas blogg, vilket jag också gjorde. Texten blev, min vana trogen, alldeles för lång, och vissa delar behövde redigeras bort. Här kommer den oredigerade texten, väl lång även för denna blogg...

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Read more...

En höna av en fjäder

Visst får poliser absolut inte ge bekanta eller vänner någon form av fördel i sin yrkesutövning, men det känns ändå helt orimligt att det faktum att en polisinspektör, eventuellt medvetet, sänkt hastigheten på en ordningsbot ifrån 62 till 60 km/h, skall rendera i en utredning som slutar i villkorlig dom samt 10 000 kronor i böter för urkundsförfalskning samt tjänstefel. Polisen kunde naturligtvis ha gett personen i fråga rapporteftergift helt och hållet, vilket enligt min mening hade varit minst sagt rimligt för någon som är uppmätt till 62 km/h på en 50-sträcka (med mätinstrumentets avdrag). Att han sen, på grund av något sorts tankefel får det till en bot för att ha kört 60 km/h är naturligtvis klandervärt, men knappast något som upprör. Det mycket viktigt att alla är lika inför lagen, och att även poliser lagförs då de begår brott, speciellt då brott där de medvetet missbrukar sin maktposition till att kränka andra människor (som t.ex. verkar ha varit fallet med de poliser som nu åtalas efter en händelse i Hornstull i februari). Men vad gäller det ärendet med ordningsboten, så kan jag inte låta bli att undra hur det hamnade hos polisens grupp för interna utredningar...

Read more...

Vad skall poliser tåla?

Jag skrev nyligen ett inlägg om när jag var med om ett ingripande som väckte en del frågor, och tog då upp polisens säkerhetstänkande. Jag tänkte nu gå vidare till en annan fundering som väcktes efter den dagens händelser, och det handlar om vad poliser skall tåla.

I fallet med ingripandet som jag skrev om sist (det handlade om en mycket skör person för vilken det hade brustit efter att hon råkat ut för vad hon upplevde som väldigt jobbiga trakasserier, och då utsatt sig själv och andra för fara), så slutade det med att det övergick i handgemäng då några kollegor bestämde sig för att ta hennes okontrollerade väska ifrån henne då de upplevde situationen som potentiellt farlig, vilket ledde till att hon kände sig kränkt och reagerade starkt. Beslut fattades av ett befäl som då hade anlänt att hon skulle tas med till polisstationen. Detta är bara brottstycken ur bakgrunden, men kontentan är att jag och kollegan, som hanterade den här då mycket bräckliga, upprörda och känsliga personen, blev utsatta för en del sparkar, försök till bett, och annat vid varje tillfälle hon upplevde att vi kränkte hennes integritet genom att t.ex. ta i henne. Kollegan träffades värre än jag, men det var bara frågan om en mindre, snabbt övergående smärtkänsla. För min del kändes det inte alls.

Efter händelsen blev vi uppmanade av befälet som varit på plats, en duktig, balanserad och erfaren polis, att skriva anmälan om våld mot tjänsteman, vilket kollegan gjorde men jag valde att inte göra. Rent juridiskt är rekvisiten solklart uppfyllda (upplevd smärta är inget krav), så det var helt korrekt att skriva, men för min del kände jag inte att det jag blivit utsatt för var värt en anmälan. Jag är medveten om att det beslutet också berodde på att jag kände starkt för personen vi gripit, och inte ville skapa mer problem för henne, och jag ville definitivt inte göra några skadeståndsanspråk.

Liknande händelser händer varje dag de som jobbar med sköra och labila människor, inte minst då inom mentalvården. Jag kan då tycka att sådana mindre våldsamheter som inte har haft syfte att skada, utan snarare att försvara sig mot en upplevd kränkning och attack, även om denna i stunden för yrkesmannen varit motiverad, inte borde ytterligare belasta varken den redan utsatta eller vårt överansträngda rättssystem. Jag ser detta som en del av jobbet, och tycker att det vore viktigare med en hyfsad lön än att få möjlighet att utkräva skadestånd för dylika incidenter.

Självklart är det stor skillnad när våldet är grovt nog att förorsaka ordentlig smärta eller t.o.m. skador, eller om det utförs med syfte att skada och inte att försvara sig, så det är bra att det finns en brottsrubricering om våld mot tjänsteman. Men personligen kan jag tycka att det finns fall då den nyttjas när det inte ger särskilt mycket. Jag respekterar dock självklart både lagen som den är skriven och alla de kollegor som tillämpar den striktare än vad jag själv gör.

Read more...

Om människans ondska och vikten av att gå sin egen väg

I en kopia på Stanley Miligrams berömda och geniala experiment, så har producenterna till ett franskt TV-program satt deltagare i en situation där de, efter att ha fått skriva på ett kontrakt om att lyda programdirektören, synbarligen utdelar elchocker till försökspersoner då de misslyckas med att svara på frågor. Fruktansvärda 81 % av deltagarna i experimentet fortsatte att utdela elchocker ända tills försökspersonen låtsades dö. Så vitt deltagarna vet är detta alltså frågan om att på order tortera en helt oskyldig människa till döds bara för att de får order av en auktoritet. Att mer än fyra av fem personer i experimentet är kapabla till den sortens ondska gör att man kan tappa tron på mänskligheten. De var visserligen under press ifrån en auktoritet, men de var inte under ett eget hot om att bli utsatta för våld om de inte lydde. Att då vara så patetiskt vek, att inte ha tillräckligt med egen moralisk kompass och integritet för att bryta sig ut, är närmast oförlåtligt.

Miligrams experiment, och den franska kopian, illustrerar bättre än något annat hur totalt grundläggande det är för en person att ha styrkan, karaktären, och integriteten att ifrågasätta och att bilda sig en egen uppfattning om en situation, och att sedan vara stark nog att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Detta är kvaliteter som borde läras ut till alla barn, och om borde uppmuntras i samhället i stort. Det visar också på risken i alla auktoritära ideologier, oavsett om de är religiösa eller om de är politiska. Att lära människor underkastelse inför gud, inför rörelsen, inför ledaren, inför befälet, är alltid vanskligt, då det innebär att de blir viljelösa verktyg som kan användas till ont lika väl som till gott beroende åt vilket håll de pekas.

Arrogant eller inte, jag är en individualist som alltid har satt min egen moral, min egen bild om vad som är rätt och fel, först. Jag jobbar nu i en organisation, polisen, med en tydlig befälskedja där jag ibland har att följa instruktioner och order. Som tur är är svensk polis en bra organisation, och de flesta befäl är vettiga människor som vill väl, och därför har jag heller aldrig kommenderats till något som jag inte kunnat fullfölja (även om man naturligtvis ibland har mindre meningsskiljaktligheter). Men faktum kvarstår, jag är individ först och polis sen, och om jag, mot förmodan, skulle hamna i en situation där jag får en order jag inte kan acceptera, eller måste bryta mot en regel för att göra det jag anser vara rätt, så tar jag hellre konsekvenserna av det än gör något som jag inte kan stå för själv. Med tanke på hur svensk polis och svensk lagstiftning ser ut känns dock risken att jag skulle råka ut för detta som väldigt liten.

Att ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning hindrar naturligtvis inte att man ändå kan vara ödmjuk, lyssnande och samarbetsvillig. Självklart skall man försöka förstå andras perspektiv, och i en situation där man jobbar för någon så måste man ibland helt enkelt lyda även om man varken förstår eller håller med. Det måste dock ske på ett medvetet och vaket sätt, så att man både kan säga ifrån och sätta gränser som helt enkelt inte får passeras. Det är att ha integritet. Motsatsen visades av Miligram och kan snart ses på fransk TV, och är fruktansvärd.

Read more...

Kemisk färgkodning skall motverka värdetransportrån

Länskriminalpolisen i Stockholm har enligt DN planer på att införa "smart DNA" på sedlar i värdetransporter, dvs en färg som är kemiskt kodad på ett sånt sätt att den går att koppla till ett visst sedelparti. Tydligen har tekniken använts i Storbritannien under en längre tid, och fungerat bra. Om bytet ifrån rånen blir svårare att kränga, så minskar antagligen rånen. Det verkar dock lite konstigt för mig att det är länskrim som driver detta, det känns som att det borde vara värdetransportörernas ansvar. Alla tekniska hjälpmedel som bidrar till att förenkla brottsutredningar eller, ännu bättre, till att avskräcka ifrån brott och göra det mindre lönsamt att begå brott är dock mycket välkomna.

Read more...

Polisen och makten

Polisen har en unik makt i Sverige, liksom i många andra länder. Vi har laglig rätt att göra saker som annars anses strida emot grundläggande mänskliga rättigheter, vi kan tex frihetsberöva människor, ta deras ägodelar i beslag, och tom bruka våld. Och allt detta är som sig bör, då polisen behöver dessa möjligheter för att bekämpa och utreda brott, för att skapa trygghet och upprätthålla ordning. I grunden handlar det om att arbeta för ett samhälle där människor skyddas ifrån olika sorters övergrepp och kränkningar. Men makt måste brukas varligt. Naturligtvis bör man hålla sig inom de ramar som lagen sätter upp för hur man som polis kan bruka olika tvångsmedel. Kanske ännu viktigare är dock vilket syfte man har med att använda ett tvångsmedel, handlar det om att försöka lösa en situation på bästa sätt, eller handlar det om att hävda sin egen position, prestige eller att skydda sig själv ifrån obehag. Min uppfattning är att de flesta poliser som jag har jobbat med har haft fokus på att göra ett bra jobb, att tjäna allmänheten oavsett om detta är genom att lösa en brottsutredning eller genom att se till att en berusad person får vård och hjälp. Det finns dock exempel på när makten används på ett mer tveksamt sätt. En lag som ofta debatteras är LOB, Lagen om Omhändertagande av Berusade personer, som ger en polis möjlighet att tillfälligt omhänderta en person som anses vara så berusad att han inte kan ta vara på sig själv eller anses vara en fara för sig själv eller andra. Lagen är rätt använd ett absolut nödvändigt verktyg, och har ett syfte att hjälpa den berusade, men det finns poliser som "LOBar" personer mer för att de är uppkäftiga mot polisen, vilket i sig inte är olagligt, än för att de är berusade. Då handlar det om ett maktmissbruk som både är kränkande för den utsatte och som skadar förtroendet för polisen. Ett annat exempel är polisens rätt att kontrollera personer och fordon vid misstanke om förekomst av farliga föremål (polislagen 19 respektive 20a). De är välskrivna lagar som behövs och används flitigt på rätt sätt, men som även de kan missbrukas. På DN har idag en artikel om hur bloggaren Jesper Nilsson trakasserats av två poliser ifrån Citys ungdomsrotel seglat upp som dagens populäraste. Enligt Jesper själv så blev han efter att ha fotat de två civila poliserna hotad med att omhändertas för kroppsbesiktning på grund av misstanke om narkotikabrott (dvs för att pissas av på stationen) om han inte raderade fotona. Om detta är sant, och den inspelning som gjorts med Jespers mobil verkar till viss del kunna styrka Jespers berättelse, så är det alltså frågan om att hota med att använda ett maktmedel i ett sammanhang där det inte fanns något belägg för detta bara för att tvinga personen att utföra en helt okopplad handling, att radera fotona. Och än värre är att syftet verkar bara ha varit att undvika att hamna på bild i ett sammanhang där fotografen har haft laglig rätt att fotografera. Polisernas chef, den kunnige David Beukelmann, säger att en anmälan upprättats om brott mot personuppgiftslagen, PUL, mot Jesper Nilsson. Jag har dock själv svårt att se hur Jespers foton skulle kunna vara brottsliga enligt PUL, och även om så vore fallet så påverkar inte det frågan om polisernas agerande emot Jesper. En aspekt av polisarbetet som aktualiseras av den här historien är hur viktigt det är med ett vänligt och professionellt bemötande, som avspeglar att de avsikter du har med mötet med människor, oavsett om du skall och bör använda tvångsmedel på dem, är att lösa en situation och inte att kränka eller hävda en maktposition. Om det är som Jesper skriver att han har blivit greppad om halsen av en av poliserna i ett försök att skrämma honom efter en helt laglig fotografering, så är det mycket allvarligt. Polisens själva syfte är ju att skydda människor ifrån kränkningar och övergrepp, och det är naturligtvis oacceptabelt om det skulle vara så att poliser själva utan anledning utsätter någon för kränkningar eller övergrepp.

Read more...

Reformering av polisen

De rödgrönas rättspolitiska talespersoner publicerade precis en artikel på Newsmill där de lägger fram tre förslag till reformer av rättsväsendet. Dessa förslag är:
Slå ihop polismyndigheterna.
Gör om polisutbildningen till en högskoleutbildning.
Skapa en extern oberoende myndighet för att utreda poliser och åklagare.
Tungviktaren i trojkan som nu lägger fram förslaget, före justitieministern Thomas Bodström, är definitivt ingen favorit, då han verkar vara bättre på att klaga på andra än på att själv få något bra gjort, men i det här fallet så håller jag faktiskt helt och hållet med honom och hans kollegor. Jag ser egentligen bara fördelar med att slå ihop polismyndigheterna, då det borde kunna förbättra samverkan och öka effektivitet. Brottslingar kan bekant röra sig fritt mellan länen, och polisens samarbete borde vara lika flexibelt. Vad gäller polisutbildningen så ser jag även här bara fördelar med att göra om den till en högskoleutbildning. Förhoppningsvis skulle det kunna höja kvaliteten på studierna. Dessutom, om man hanterar antagningen till studierna separat, så öppnar man upp för olika vägar att skaffa sig den kompetens man behöver för att sen söka jobb som polis. Och slutligen så ger man personer som kanske märker att de inte vill eller är lämpliga att bli poliser möjligheten att dra nytta av sina studier på ett annat sätt även om de väljer en annan bana. Med ett antal högskolepoäng i tex beteendevetenskap eller juridik så kan man fortsätta studera i en annan riktning. Till sist, vad gäller att låta en extern myndighet granska poliser eller åklagares misstag och brott, så talar fallet Johan Liljekvist dessvärre för sig själv.

Read more...

Polisen i blåsväder igen

De senaste dagarna har media dominerats av rapporteringen kring den före detta länspolismästare som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Det är naturligt att rapporteringen blir intensiv då en av landets främsta företrädare för den poliskår som skall beivra och utreda brott, och således skydda medborgarna, själv är misstänkt för mycket grova brott. Det har också föranlett många kommentarer, allt ifrån att mannen själv under som länspolismästare var "besatt av frågor kring etik och moral" och därför försummade kärnverksamheten till att detta är ett tecken på poliskårens dåliga kvinnosyn. Det känns ganska tydligt att denne polischef knappast blivit befordrad genom att köra en chauvinistisk och kvinnofientlig jargong, så spekulationerna om att det skulle vara ett tecken på systemfel hos polisen känns underliga. Det enda man skulle kunna klandra kåren för är att ingen har lyckats genomskåda denne polischefs dubbelnatur, och det är nog allt annat än lätt.

Däremot har nyheten att den åklagaren som nu tagit över utredningen om göteborgaren Johan Liljeqvists död också kommer att utreda de poliser som först ledde utredningen för tjänstefel slunkit igenom relativt obemärkt. Fallet Johan Liljeqvist är dock allt som fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen inte är, nämligen ett tecken på grova systemfel och rättsröta. Först dödas Johan av polisens regelvidriga ingripande då ett antal poliser ligger på hans bröstkorg under lång tid, även efter att han slutat röra på sig, och sen livsräddande åtgärder dröjt ytterligare efter att man sett att han är medvetslös. Bara ingripandet i sig borde kvalificera som den kanske största skandalen i svensk polis sedan Osmo Vallo. Men att utredaren därefter försöker dölja de egentliga dödsorsakerna och få det att verka som om Johan har dött av det LSD som han hade i blodet gör det hela etter värre. Dessutom har utredningsmannen inte hört några av de poliser som var med vid ingripandet förrän sju månader efter Johans död, bara det en skandal Att det dröjde fem dagar innan åklagare kontaktades är i sig tillräckligt för att kvalificera som tjänstefel. När utredningen tas upp igen, enbart på grund av SR:s granskning, och den åklagare som nu skall leda förundersökningen väljer att använda sig av samma polisiära handläggare som gjorde den första utredningen är närmast löjeväckande. Om man, som jag, har jobbat som utredare av grova brott, så vet man att det antagligen hade gjort betydligt större skillnad att låta åklagaren vara kvar och byta ut handläggaren eftersom det är polisen som utför allt utredningsarbete. Även om åklagaren formellt fattar besluten, så har polisens arbete en enorm påverkan på vad som faktiskt görs i utredingen, och inte bara hur det görs. Hela historian är som gjord för att man skall tappa förtroendet för det svenska rättsväsendet. Så nu när rikspolischefen går ut och markerar hur bekymrad han är över fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen, så skulle han för min del gärna få säga några ord om Johan Liljeqvist också...

Read more...