Man får det man ber om

P1s intressanta program Kaliber har precis gjort en granskning av varför svensk polis är så dålig på att utreda inbrott. En av de saker som lyfts upp i programmet är det faktum att utredare av sina respektive ledningar uppmanas att inte lägga för mycket tid på avancerade inbrottsutredningar då det tog för mycket tid ifrån de enklare utredningar som gav bättre utslag i statistiken. På samma sätt uppmanas utredare att inte söka efter samband med fler brott då det skulle leda till nya omfattande utredningar som skulle påverka statistiken negativt. Det låter ganska orimligt att polischefer inte vill att deras anställda utredare skall vara hungriga, nyfikna och proaktiva, men om man har sett hur polisens ledningssystem fungerar så blir man inte särskilt förvånad. En stor del av problemet är att ledningar på alla nivåer, även den politiska, har fått fnatt på kvantitativa mål. Det är nämligen ett sätt för personer på en hög ledningsnivå som inte har möjlighet att ha detaljerad insyn i verksamheten och som inte nödvändigtvis ens förstår den att visa på kontroll och handlingskraft. Politikern kan ställa polismästaren till svars för att en stolpe i ett diagram har sjunkit eller bytt färg ifrån grön till röd utan att han behöver veta så mycket mer. Polismästaren går till sina respektive polischefer och kräver resultat så att den aktuella stolpen ser bättre ut nästa gång den skall presenteras för politikern. Polischeferna styr sina medarbetare att jobba med det som ger resultat i precis de stolparna som visas för cheferna (självklart på bekostnad av allt annat arbete). Så ser verkligheten ut i dagens polis. Vad får det då för konsekvenser?

Vad gäller de utredare som intervjuades i Kalibers program om inbrott, så är de mål som deras enheter följs upp mot relaterade till antalet färdiga förundersökningsprotokoll (FUPar) och hur stora balanser de har (liggande aktiva ärenden). Det innebär att det som ger bra resultat är, precis som det nämns i reportaget, att FUPa/avsluta de lätta ärendena och lägga ned de komplicerade (som inbrott) utan att lägga för mycket tid på dem. Dessutom är det helt kontraproduktivt att vara så vaken att man i ett existerande ärende ser nya brott som behöver utredas. Alltså skygglappar på...

För utryckningspoliser är de kvantitativa mål som våra chefer utvärderas efter helt knutna till trafik (rattfyllerier, obotar, med mera). Därför ställs det upp trafikkontoller om man eventuellt får någon ledig tid en lördagnatt trots att vi är "kodade" för att jobba mot våld och kanske egentligen borde vara på "hot spots" och förebygga bråk och misshandel, detta då det förebyggande arbetet inte syns alls i vår statistik. Dessutom får arbetsgruppen sällan positiv feedback uppifrån baserad på bra förstahandsåtgärder som kan leda till att brott går att lösa eller för bra bemötande av brottsoffer eller för något annat av kärnverksamheten, då detta inte syns i några staplar. Däremot kan det ta tid bort ifrån "målen" d.v.s. de kvantitativa mätbara målen (som i vårt fall till 100% är trafikrelaterade trots att trafik bara är en liten den av vår verksamhet). Jag skrev nyligen om detta i ett annat inlägg.

Det finns fler exempel på kontraproduktiva, missvisande mål. I närpolisorganisationen finns det mål som handlar om att antalet anmälningar med unga förövare och brottsoffer skall minska. Det låter ju bra, tills man inser att ett sätt att nå målen är att höja ribban för vad man tar upp en anmälan för jämfört med vad man bara tar ett stöttande, medlande, eller uppfostrande samtal om... Och den sortens dilemman finns för i princip alla kvantitativa mål som används för att för att försöka styra verksamheten.

Sammanfattningsvis så får man den verksamhet man ber om. Om man envisas med att styra mot trubbiga kvantitativa mål, då kommer medarbetarna att jobba på ett sätt som ger bra siffror enligt de målen. Om man däremot istället styr mot de kvalitativa, bakomliggande mål som verksamheten egentligen handlar om utan att bry sig om staplar och siffror, då kommer medarbetarna känna att de får uppskattning av sina chefer och ledare för att jobba med det som också känns rätt att göra.

Läs gärna även DNs ledarkrönika i ämnet.

Read more...

En höna av en fjäder

Visst får poliser absolut inte ge bekanta eller vänner någon form av fördel i sin yrkesutövning, men det känns ändå helt orimligt att det faktum att en polisinspektör, eventuellt medvetet, sänkt hastigheten på en ordningsbot ifrån 62 till 60 km/h, skall rendera i en utredning som slutar i villkorlig dom samt 10 000 kronor i böter för urkundsförfalskning samt tjänstefel. Polisen kunde naturligtvis ha gett personen i fråga rapporteftergift helt och hållet, vilket enligt min mening hade varit minst sagt rimligt för någon som är uppmätt till 62 km/h på en 50-sträcka (med mätinstrumentets avdrag). Att han sen, på grund av något sorts tankefel får det till en bot för att ha kört 60 km/h är naturligtvis klandervärt, men knappast något som upprör. Det mycket viktigt att alla är lika inför lagen, och att även poliser lagförs då de begår brott, speciellt då brott där de medvetet missbrukar sin maktposition till att kränka andra människor (som t.ex. verkar ha varit fallet med de poliser som nu åtalas efter en händelse i Hornstull i februari). Men vad gäller det ärendet med ordningsboten, så kan jag inte låta bli att undra hur det hamnade hos polisens grupp för interna utredningar...

Read more...

Spaningsmord i Västerort och polisens mål

I dagens DN kan man läsa att ett misstänkt kvinnomord skett i Vällingby. Jag har själv inte för tillfället någon annan kunskap om fallet än vad som står i medierna, och hade jag det så skulle jag naturligtvis inte skrivit om det här ändå, men om man antar att det är ett spaningsmord, d.v.s. ett mord med okänd gärningsman, så vet man att det normalt är väldigt resurskrävande att utreda. Förutsättningarna för att hitta t.ex. teknisk bevisning och för att kartlägga offrets rörelse och kontakter de sista tiden är självklart bättre om mordet upptäcks, och kroppen hittas, snabbt efter att det inträffat, men man kan ändå anta att det kommer att krävas omfattande utredningsinsatser. Som tur är har västerortspolisen duktiga och engagerade våldsbrottsutredare, men dessvärre har dessa redan fullt upp med ett stadigt inflöde av grova misshandlar, rån, mordbränder och våldtäkter, och dessutom något enstaka gammalt mycket komplicerat olöst spaningsmord. Konsekvensen av att ett nytt högprioriterat ärende kommer in blir självklart att de pågående utredningarna måste prioriteras ned, vilket kontinuerligt händer. Den grupp som utreder våldsbrott med okänd/a gärningsman/män i Västerort har äskat mer resurser, men det saknas pengar.

Både polismyndigheten i Stockholms Län och polismästardistriktet i Västerort arbetar med verksamhetsplaner för att visa vad som är prioriterat i verksamheten för det kommande året. I den nya verksamhetsplanen för 2010 för Västerort nämns följande mål:
Förhindra nyrekrytering av unga till en kriminell livsstil
Öka lagföringen¨
Minska våldet i offentlig miljö
Minska bostadsinbrotten
Öka trafiksäkerheten
Bekämpa narkotikabrottsligheten, särskilt bland unga
Bekämpa brott i nära relation
Ge stöd, skydd och hjälp till brottsoffer
Ge god service åt allmänhet och andra myndigheter

Dessa är naturligtvis väl genomtänkta och eftersträvansvärda mål, speciellt målen om att hindra nyrekrytering av unga till en kriminell livsstil, att bekämpa brott i nära relation och att öka stödet för brottsoffer är mål som jag själv känner starkt för. Man kan dock notera att det inte finns några mål inriktade emot grova våldsbrott, då målet vad gäller ökad lagföring främst gäller mängdbrott.

De kvalitativa mål som nämns ovan är dessutom i mycket stor grad knutna till kvantitativa mål. Flera av dessa kvantitativa mål kan inte ens polismyndigheten själva styra över, utan de kommer ifrån den politiskt tillsatta nämnder, som också är de organ som godkänner och fastställer verksamhetsplanen. När sedan distriktets chefer ställs till svars för vilka resultat som levererats under ett verksamhetsår så är min bild att fokus hamnar på de konkreta kvantitativa mål som är lätta att följa upp. Detta gäller troligtvis igenom hela organisationen. Visar man på gröna staplar får man beröm, visar man röda staplar får man skäll... Därför skulle man kunna anta att cheferna i myndigheten prioriterar resursmässigt och ekonomiskt de enheter som jobbar med de kvantitativa mål som följs upp emot. Då riskerar andra enheter för vilka det inte finns några kvantitativa mål, som våldsgruppen, att prioriteras ned.

Dessutom kan, oavaktat enhet, ett kvantitativt mål både vara missvisande och t.o.m. leda verksamheten fel. Ett konkret exempel är det debatterade målet om antal "blås", där man mäter alkoholhalten i utandningsluften. Då detta mål under föregående år ansågs vara svårare att nå upp till än målet om antal rattfyllor som skulle tas, så valde många enheter att ställa sig och blåsa så att "risken" för träff var liten, för om de tog en rattfylla så skulle det ju ta tid ifrån att nå upp till blåsmålet. Detta tillvägagångssätt försvarades också av många poliser med myndighetens mål i ryggen med att polisen skall vara där allmänheten finns (underförstått oasvett om det faktiskt begås några brott där). Jag, som personligen tycker att det är viktigast att polisen är där brotten begås, ser hellre att fokus med blåsandet blir att ta de som faktiskt kör rattfulla än att visa upp för en nykter allmänhet att "polisen jobbar". Som tur är så har polisnämnden nu (tack vare allianspolitikerna) minskat blåskravet, vilket får konsekvensen att det svårare målet att nå upp till blir antalet rattfyllor som man skall tas per enhet och inte antalet blås. Därför kommer det att blåsas mer utanför systemet, på lördagsmorgonen, etcetera, och mindre på måndag lunch på Prippsbron...

Read more...