Polisen i blåsväder igen

De senaste dagarna har media dominerats av rapporteringen kring den före detta länspolismästare som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Det är naturligt att rapporteringen blir intensiv då en av landets främsta företrädare för den poliskår som skall beivra och utreda brott, och således skydda medborgarna, själv är misstänkt för mycket grova brott. Det har också föranlett många kommentarer, allt ifrån att mannen själv under som länspolismästare var "besatt av frågor kring etik och moral" och därför försummade kärnverksamheten till att detta är ett tecken på poliskårens dåliga kvinnosyn. Det känns ganska tydligt att denne polischef knappast blivit befordrad genom att köra en chauvinistisk och kvinnofientlig jargong, så spekulationerna om att det skulle vara ett tecken på systemfel hos polisen känns underliga. Det enda man skulle kunna klandra kåren för är att ingen har lyckats genomskåda denne polischefs dubbelnatur, och det är nog allt annat än lätt.

Däremot har nyheten att den åklagaren som nu tagit över utredningen om göteborgaren Johan Liljeqvists död också kommer att utreda de poliser som först ledde utredningen för tjänstefel slunkit igenom relativt obemärkt. Fallet Johan Liljeqvist är dock allt som fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen inte är, nämligen ett tecken på grova systemfel och rättsröta. Först dödas Johan av polisens regelvidriga ingripande då ett antal poliser ligger på hans bröstkorg under lång tid, även efter att han slutat röra på sig, och sen livsräddande åtgärder dröjt ytterligare efter att man sett att han är medvetslös. Bara ingripandet i sig borde kvalificera som den kanske största skandalen i svensk polis sedan Osmo Vallo. Men att utredaren därefter försöker dölja de egentliga dödsorsakerna och få det att verka som om Johan har dött av det LSD som han hade i blodet gör det hela etter värre. Dessutom har utredningsmannen inte hört några av de poliser som var med vid ingripandet förrän sju månader efter Johans död, bara det en skandal Att det dröjde fem dagar innan åklagare kontaktades är i sig tillräckligt för att kvalificera som tjänstefel. När utredningen tas upp igen, enbart på grund av SR:s granskning, och den åklagare som nu skall leda förundersökningen väljer att använda sig av samma polisiära handläggare som gjorde den första utredningen är närmast löjeväckande. Om man, som jag, har jobbat som utredare av grova brott, så vet man att det antagligen hade gjort betydligt större skillnad att låta åklagaren vara kvar och byta ut handläggaren eftersom det är polisen som utför allt utredningsarbete. Även om åklagaren formellt fattar besluten, så har polisens arbete en enorm påverkan på vad som faktiskt görs i utredingen, och inte bara hur det görs. Hela historian är som gjord för att man skall tappa förtroendet för det svenska rättsväsendet. Så nu när rikspolischefen går ut och markerar hur bekymrad han är över fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen, så skulle han för min del gärna få säga några ord om Johan Liljeqvist också...