Miljöpartist och polis, partiprogramsbloggen

Jag skrev för någon månad sedan ett kortare inlägg på den här bloggen om det komplicerade med att vara miljöpartist och polis (vilket jag är). Inlägget ledde till en diskussion som mynnade ut i att jag bestämde mig för att skriva ett inlägg på miljöpartiets partiprogramsblogg. I slutändan resulterade det i att jag skrev två inlägg, ett mer generellt om att vara miljöpartist och polis som bland annat behandlar att miljöpartiet skulle behöva uppdatera sin syn på polisen, och ett om rättspolitiska sakfrågor med fokus på de kontroversiella ämnena straff och övervakning. Dem som hittar in till den här bloggen är mer än välkomna att läsa inläggen och kommentera ellerkomma med feedback, antingen här eller på partiprogramsbloggen.

Read more...

Om narkosläkarfallet och möjliga brister i polisrutiner/lagstiftning, samt om Expressens okunnighet

När den nu frikända narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus talade ut i läkartidningen om hur hon behandlades under utredningen, och speciellt då av polisen under de första dagarna, så skapade det av förståeliga skäl debatt. Den bild hon ger av polisens arbete är allt annat än smickrande, och en del av de saker som hon beskriver går dessutom emot gällande lagstiftning och/eller direktiv.

Jag har själv skrivit ett par gånger om fallet med narkosläkaren/"barnläkaren". Min åsikt är att polis och åklagare efter en relativt snabb genomgång av tillgängliga fakta borde ha hänvisat ärendet till socialstyrelsen. Men i vad för mig verkar ha varit fyrkantigt paragrafrytteri, i värsta fall med ett inslag av prestige, så drevs ärendet i botten. Vilket tog två år ifrån att det anmäldes och kostade narkosläkaren mycket lidande och staten/rättssystemet onödiga pengar och resurser.

Det är alltså inte särskilt konstigt att fallet med utredningen mot narkosläkaren bäddar för kritik mot polis och åklagare. När man dessutom läser hennes egen berättelse om hur hon har behandlats, så ger den ett perspektiv där en välutbildad, välartikulerad (och dessutom oskyldig) person får chansen att redogöra för hur kränkande polisen kan vara mot misstänkta brottslingar. Det är bra, och den diskussion som följer kan vara en nödvändig och välkommen väckarklocka för polisen på en del sätt. Misstänkta övertramp/brott av polisen skall också naturligtvis utredas. Men man måste dock ha i åtanke att det hon beskriver är hennes upplevelse, en partsinlaga i ett skeende där det troligtvis finns fler versioner och där det definitivt finns en del förklaringar. Den distansen till narkosläkarens berättelse har dock definitivt inte expressens skribent Ann-Charlotte Marteus som i en ledare reagerar med att såga hela Sveriges poliskår och rättsstat rakt av, och sedan fortsätter med att baserat på felaktiga slutsatser kräva minskade befogenheter för polisen. Jag återkommer till detta nedan.

Jag arbetar själv på den polisstation dit narkosläkaren fördes. Jag har själv varit ute i arresten många, många gånger. Och jag har aldrig sett någon, varken arrestvakt eller polis, behandla någon på det omotiverat kränkande och förödmjukande sätt som narkosläkaren berättar om, speciellt då natten innan häktningsförhandlingen. Jag har heller inte träffat på den sortens inkompetens som narkosläkaren beskriver, där poliser t.ex. talar om natriumklorid/koksalt som ett gift.

Det finns dock en hel del saker som jag känner igen och kan förklara. T.ex. så gäller samma rutin för alla som grips och förs till polisstationen misstänkta för brott. Först visiteras de grundligt (vilket innebär att man behöver klä av sig naken), främst för att säkerställa att inga föremål som personen kan använda för att skada sig själv med tas med in i cellen. Sedan förs den misstänkte till en cell i väntan på förhör av utredare. Det kan ta ett par timmar beroende på vilket behov den intransporterande patrullen har att avrapportera (naturligtvis skriftligt) ärendet och tillgänglighet till personal/förhörsledare. Under tiden en person förvaras i arrestcell så kontrolleras regelbundet att denne är ok. I normala fall sker det genom att arrestvakten en gång i timmen går förbi cellen och tittar in, men om en person misstänks må speciellt dåligt, och därigenom löpa en högre risk att skada sig själv, så kan kontrollerna bli tätare och noggrannare.

Just att hantera personer som är misstänkt suicidala eller har självskadebeteenden är bland det svåraste, och mest kränkande, vi gör på en polisstation. Jag har t.ex. själv blivit ombedd att hjälpa till att klä av en kvinna som var anhållen, misstänkt för ett mycket grovt brott, då hon försökte strypa sig själv med sina kläder och då hon blev tillsagd att ta av dem vägrade och gjorde motstånd. Nu lyckades jag och kollegan jag då jobbade med efter lite om och men lösa det med kommunikation, men om det inte hade gått så hade vi ändå tvingats att utföra uppgiften. Jag känner dock inte alls igen den beskrivning av att tvinga en sovande person att varje halvtimme ställa sig upp, och sedan använda våld som en bestraffning då hon ifrågasätter detta, som narkosläkaren ger då hon berättar om natten innan häktningen. Om det har gått till på det sättet är det naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

En annat övertramp som berörs i narkosläkarens redogörelse är att hon säger sig ha blivit nekad att få advokat med på förhöret och tillsagd att det skulle ta tre dagar att få en försvarare. Om det är sant så har poliserna gjort sig skyldiga till att bryta mot både lagliga bestämmelser och gängse arbetsrutiner. Utan att kunna yttra mig om vad som hände i det här enskilda fallet, så är min erfarenhet att poliser brukar vara väldigt noga med att underrätta en misstänkt om att han har rätt till försvarare innan han förhörs, detta finns med i alla tänkbara checklistor och lärs ut direkt på polisskolan. Visst kan det småpratas lite innan det är tydligt att personen i fråga är skäligen misstänkt för brott, men då det är klargjort att denne skall förhöras så som misstänkt informeras enligt min erfarenhet alltid om rätten till advokat/försvarare.

Den enda aspekt i narkosläkarens berättelse, vilken enligt Expressen "påminner som en Kafkainteriör, eller någon amerikansk film om korrumperade sheriffer i djupaste Sydstaterna" som enligt mig visar på ett systemfel och inte på eventuella individuella övertramp och misstag, är hur hon hämtas på jobbet utan att informeras om vad saken gäller. Det att poliser griper personer eller verkställer anhållningsbeslut utan att berätta för den frihetsberövade vad saken gäller är dessvärre något som jag upplever är både utbrett och vanligt. Man hänskjuter ofta saken till "24:8-förhöret", d.v.s. det förhör som hålls inne på polisstationen, men det kan som sagt ligga flera timmar bort i tiden. Och lagen säger (Rättegångsbalken 24:9) "När någon grips eller anhålls eller när ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet"...

Tillbaka till Expressen och Marteus okunniga ledare. Marteus skriver att Sverige behöver "Miranda rights", d.v.s. bl.a. att polisen måste informera om rätten till advokat. Den rätten finns, och det görs redan. Marteus raljerar även om "bananernas Sverige" och att man inte behöver bli informerad om en misstanke eller har rätt till advokat förrän man är "skäligen misstänkt". Hon verkar inte veta vad hon pratar om. I fallet med barnläkaren så måste rimligtvis den skäliga misstanken uppstått baserat på rapporten ifrån rättsläkaren och inte ifrån det synbart kaotiska förhör som hölls då hon hade förts in. Jag vet själv inte när åklagaren fattade anhållningsbeslutet, men jag utgår ifrån att det var innan narkosläkaren hämtades in. Om hon inte informerades om misstanken eller rätten till advokat innan förhöret så berodde det inte på brister i varken lagstiftning eller rutiner, utan på personliga misstag/övertramp (som kommer att utredas).

Faktum är att tanken på att rättsväsendet skulle gå runt och dela ut advokater, samt informera om misstankar, till personer som inte ens är skäligen misstänkta för brott är närmast absurd. Skall vi så fort det t.ex. begås ett rån eller beslagtas en större mängd narkotika skyndsamt samla in alla som kan vara aktuella för det kommande spaningsarbetet, informera dem om att det tillhör den grupp polisen tänker spana mot, samt ge dem varsin advokat? Och vad gör vi om vi som poliser kommer till ett lägenhetsbråk där två personer verkar ha slagits. Initialt bör man vara öppen för att båda kan ha begått brott, liksom att båda kan vara brottsoffer. Skall vi då inte förhöra någon förrän vi har fått dit två advokater? Nej, självklart bör personer som kan vara intressanta i en brottsutredning men som inte nått upp till skälig misstanke kunna höras upplysningsvis.

Svensk polis har inga "bekväma privilegier". Visst kan det finnas otydliga gränser, men det beror nog snarare på att Sverige har ett extremt starkt skydd för den enskilda individen och den personliga integriteten visavi rättssystemet, vilket ofta kraftigt försvårar polisarbete och lagföring. Om t.ex. brottsprovokation hade varit tillåtet på samma sätt som i USA (det land som är en självklar förebild för Marteus vad gäller individens rättigheter) hade både kampen mot narkotika och illegala vapen förenklats markant. Men vad spelar fakta för roll när man har chansen att skriva en indignant och provokativ ledare som angriper rättssystemt i vår "aparta utkant av civilisationen"...

Read more...

Rättssäkerhet och pyromani

Så har, antagligen, den så kallade "gryningspyromanen" slagit till igen. Någon har satt eld på tre olika fastigheter i Ystad, och i samband med den tredje branden vid 3-tiden igår natt så greps den 47-årige mannen som blivit känd under namnet "gryningspyromanen". Han anhölls även senare på sannolika skäl misstänkt för mordbrand.

Eva-Gun Westford, informatör på Skånepolisen nämnde i P1s Studio Ett att polisen hade haft kontinuerlig bevakning på "gryningspyromanen" fram tills relativt nyligen, men att de hade behövt upphöra med bevakningen på grund av kostnadsskäl/resursbrist. Inte så långt därefter brinner det igen.

"Gryningspyromanen" har gripits, anhållits och även häktats ett antal gånger för mordbrand. Han tros sedan 1996 ha bränt ned hundratals hus, många med mycket stort kulturvärde. Mordbrand är dock mycket svårt att bevisa, speciellt då objektet brinner ned, och mannen nekar till brott och har gång på gång släppts till slut.

Jag har själv ingen som helst kunskap om den bevisning som gör att "gryningspyromanen" misstänks för att ha orsakat alla dessa bränder, men baserat på vad som rapporteras i media så verkar det onekligen som om han med största sannolikhet har gjort sig skyldig till, om inte alla, så ett antal av de mordbränder som han har misstänkts för. Men eftersom kraven på rättssäkerhet är mycket högt ställda i Sverige och brottet är svårt att bevisa så går han hela tiden fri.

Det finns för och nackdelar med allt. Våra hårda krav på rättssäkerhet gör att vi antagligen har relativt få oskyldigt dömda i Sverige. Men juridik är och förblir en bedömningssport, vilket är uppenbart om man ser hur ofta tingsrätten och hovrätten dömer helt olika och sedan några av justitieråden i högsta domstolen är skiljaktiga. Om vi vill vara säkra på att aldrig döma någon oskyldigt så kommer vi heller aldrig att kunna döma någon alls. I slutändan blir det en avvägning där man vill ha en fungerande rättsskipning och samtidigt starkt värna individens rätt att slippa att bli oskyldigt dömd. Eftersom kravet att inte döma en oskyldig rättmätigt är mycket hårdare än kravet att döma skyldiga har ett antal våldtäktsoffer upplevt en andra kränkning och förnedring då det enligt domstolen inte gått att "bortom rimligt tvivel" bevisa att gärningsmannen var skyldig. Även detta är naturligtvis en bedömning och avvägning i varje enskilt fall, påverkad av praxis och andra rättskällor, men som i grunden handlar om värderingar.

Vad gäller "gryningspyromanen" så har än så länge så vitt jag har förstått inga människor omkommit i någon av bränderna han misstänks ha anlagt. Men, som Björn Karlsson, som med sin familj bor i en lägenhet i huset där det brann i natt påpekade, det är bara en tidsfråga innan någon gör det. Och det faktum att i värsta fall ett antal män, kvinnor och barn riskerar att brinna inne i en ny mordbrand anlagd av "gryningspyromanen" illustrerar på ett starkt sätt samhällets dilemma med motsättningen emellan krav på rättssäkerhet och krav på skydd av medborgare och rättstrygghet. Jag funderar ofta på om vi inte har etablerat en praxis där beviskraven sätts väl högt (och att man med ett bättre fungerande system för resning ändå kan skydda medborgarna emot felaktiga domar) Men visst, om jag någon gång blev oskyldigt anklagad för t.ex. våldtäkt så hade jag naturligtvis tänkt annorlunda...

Read more...

Överdrivet säkerhetstänkande?

Liksom många andra reagerade jag på att det berättas att polisen vid gripandet i Göteborg förra veckan av en av de män som misstänktes för förberedelse till terrorbrott bl.a. riktades vapen mot mannens barn. För det första så vill jag klargöra att jag självklart inte har någon egen kunskap om vad som skedde vid gripandet, så den reflektion som jag nu kommer att göra baseras helt på de uppgifter som kommit ut i media och som troligtvis härrör ifrån samtal med den chockade familjen. Det är mycket möjligt att de inblandade poliserna har en annan bild av händelseförloppet.

Polisen skall alltså enligt uppgift ha stormat in i lägenheten tidigt på lördagsmorgonen, brutit ned och fängslat den misstänkte mannen, och därefter föst in och riktat vapen mot hustrun och två av barnen, 10 och 6 år gamla. När hustrun ville hämta den sin treåriga dotter som gråtandes befann sig själv i sovrummet, så tilläts inte det utan en av de maskerade och beväpnade poliserna hämtade flickan. Därefter, när 10-åringen ville ge en filt till sin lillasyster, så fick han igen ett vapen riktat emot sig. Senare skall alla ha förts till polisstationen där barnen förhördes utan att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen var närvarande.

Som polis så har man i nästan varje situation att handskas med en avvägning emellan säkerhetstänkande, en strategi för ge sig själv handlingsutrymme och möjlighet till kontroll om man skulle bli attackerad, och andra värden som att visa respekt för dem man möter och att främja en förtroendefull kommunikation. Om t.ex. en patrull stoppar en bil så finns det alltid en teoretisk risk att personer i bilen väljer att gå till angrepp emot patrullen och fly ifrån platsen istället för att göra som de blir tillsagda. Därför gör man i varje enskilt fall en bedömning där risker/säkerhetstänkande ställs emot bemötande och respekt. Om man stoppar en bil som har kört i bussfilen så kliver man antagligen lugnt fram till förarplatsen och påbörjar ett samtal. Om man däremot stoppar en bil som rapporterats ha flytt ifrån ett väpnat rån, så beordrar man antagligen ut samtliga ur bilen en och en med händerna ut ifrån kroppen och ryggen mot poliserna tills de ligger på marken och kan bojas, allt medan laddade vapen riktas mot dem. Som vanlig patrullerande polis är dock de situationer där man faktiskt riktar ett vapen mot någon väldigt ovanliga, medan det är enormt viktigt för det dagliga arbetet att ha ett bra bemötande, kunna kommunicera väl och visa respekt för dem man har att göra med, även om de är misstänkta för brott.

I fallet med gripandet i Göteborg, så utfördes det säkerligen antingen av den nationella insatsstyrkan eller av Göteborgspiketen. I båda fallen rör det sig om enheter som är specialtränade och specialutbildade för att utföra farliga ingripandet. Deras arbetsmetod bygger på ett väldigt högt säkerhetstänkande, där träning och rutiner syftar till att de skall kunna oskadliggöra och gripa beväpnade, motiverade kriminella eller terrorister utan att de får möjlighet att orsaka någon skada. Det är lätt att förstå att de går in och på ett snabbt och bryskt sätt tar kontroll över lägenheten då deras ingångsvärde är att de skall gripa en misstänkt terrorist som planerat ett sprängattentat i Göteborgs centrum. Det är däremot mycket svårare att förstå att de, när de väl har kontroll på mannen, verkar ha fortsatt att behandla både hans fru och hans små barn som potentiella terrorister som när som helst kan dra fram en kalashnikov eller en bomb ur bakfickan. När de väl hade både mannen och lägenheten under kontroll så borde det inte varit något problem att visa den gripne respekt. Vad gäller hans fru, och än mer hans små barn, så är det en självklarhet att de borde ha behandlats med medmänsklighet och empati, och att inga vapen borde ha riktats emot barnen.

Om det nu skedde på det sätt som berättats, varför blev det då så fel? Ibland kan det verka som om de enheter som är bäst tränade och rustade för att hantera en farlig situation fastnar i sitt höga säkerhetstänk och behandlar alla människor som om de vore livsfarliga, vilket kan leda till synbara övergrepp och kränkningar. Det kan nästan verka som om de inte behärskar några andra arbetsmetoder. Detta medan en mindre tränad, vanlig polispatrull på två personer ofta tar betydligt större risker för att undvika att kränka människor i onödan och för att smidigare kunna utföra sitt vardagliga jobb.

Så min slutsats är att i en situation där mannen var bojad, lägenheten kontrollerad, och jag själv hade ansett mig som trygg och säker, och därför fokuserat på att lindra chocken för barnen och hustrun, så fokuserade de poliser som var på platsen på grund av träning och tankesätt fortfarande på potentiella, om än minimala, risker. Och resultatet blir lite som om en barnfamilj som stoppas för att föraren har haft på dimljusen med dragna vapen beordras ut ur bilen och ner på den blöta asfalten...

Det finns naturligtvis mer att säga om detta, bland annat om att barnen förhördes själva och att männen överhuvudtaget greps och sedan direkt släpptes igen, för att inte tala om att en av dem som greps bara skulle hämtas till förhör som vittne, men det får bli i andra inlägg.

Read more...

Juridik är svårt...

För den som någon gång fått kuggat en juridiktenta så kan det vara uppfriskande att veta att juridik är svårt även för proffsen... Efter att en jouråklagare anhållit Julian Assange för våldtäkt och en chefsåklagare sedan helt avskrivit de misstankarna och stannat vid ofredande så har nu en överåklagare återupptagit misstanken om våldtäkt. Till detta kommer liknande förändringar i misstankar om sexuellt ofredande och numera även sexuellt tvång mot en annan målsägare. Då jag inte har någon insyn i målet eller bevisningen så har jag heller ingen åsikt om huruvida några av besluten är tveksamma, och jag vet sedan tidigare att juridik är en bedömningssport, även om så här tvära kast fortfarande är minst sagt förvånande. Det som man dock helt klart kan säga är att det är olyckligt att varje steg i den här affären basuneras ut i media. Det gynnar varken utredningen, Julian Assange, eller Sveriges rykte som rättsstat...

Read more...

Rättsrötan i fallet Johan Liljekvist

Jag har egentligen inte tid att skriva nu, men jag måste ända kommentera uppgifterna i P1-morgon om att överåklagare Björn Ericson som tog över fallet med utredningen kring Johan Liljekvists död efter att den åklagare som tidigare var förundersökningsledare kapitalt hade misskött utredningen verkar ha gjort egna medicinska bedömningar som går tvärs emot vad rättsläkaren har kommit fram till. Jag har skrivit om fallet tidigare, och för mig finns det egentligen inget som kan skada förtroendet för rättssamhället mer än när övergrepp begås, och dessa sen mörkas, bagatelliseras och görs straffria. Att nu den nya åklagare som tillsattes efter att den tidigare granskningen visade på allvarliga brister i förundersökningen verkar ha ansett sig ha bättre medicinsk kompetens än en rättsläkare verkar, med advokat Ismo Salmis ord, vare ett sätt att "slå knut på sig själv för att inte behöva åtala de inblandade poliserna", och det är mycket allvarligt. Visst kan det finnas många förmildrande omständigheter kring situationen och polisernas agerande som jag inte känner till, men då skall de föras fram och få tala för sig själva. Att skydda poliserna genom att på olika sätt försöka dölja att Liljekvists död som rättsläkaren konstaterat berodde på polisingripandet borde snarare vara att anse som tjänstefel.

Read more...

Mer om våldtäkt och rättsäkerhet

Att det sprids mycket dynga på nätet märker även en novis som jag. Förtal, desinformation, och allmänna påhopp är vardagsmat. Själv blev jag bland annat jämförd med "Kapten Klänning" och anklagad för att vilja avskaffa rättsäkerheten i kommentarsfältet till artikeln jag skrev om Bjästavåldtäkten. Jag förväntar mig inte att alla skall förstå, och knäppskallar är det svårt att vaccinera sig mot, men jag gör ett fåfängt försök till att reda ut det där med rättsäkerheten.

Det är följande stycke som lett till debatt:

"Självklart kan förundersökningarna bli bättre, men det kommer ändå alltid att finnas mängder med fall där det saknas bevisning och ord helt enkelt står mot ord. I de fallen så kan man inte fälla gärningsmannen, men man får inte heller "fälla" offret genom att utmåla det som om en friande dom är ett besked ifrån domstolen att gärningsmannen är oskyldig (och därigenom att offret har ljugit). Det är det inte, det är endast ett besked på att vi inte helt säkert kan veta att gärningsmannen är skyldig, vilket är en helt annan sak. Därför måste både media och allmänhet vara väldigt försiktiga i hur de tänker på och formulerar sig kring en frikännande dom, vilket kanske går emot ett behov av enkla svar och ställningstaganden."

Domstolen prövar om en person kan dömas som skyldig för brott, dvs den prövar om det kan ställas bortom rimligt tvivel att gärningspersonen är skyldig. Kan det inte det som måste han, på grund av våra principer frias. Det innebär dock inte att domstolen har klargjort att han är oskyldig. För det skulle det krävas en omvänd bevisbörda, dvs den misstänkte skulle behöva bevisa bortom rimligt tvivel att han omöjligt kunde ha begått gärningen han är anklagad för. Och så fungerar helt enkelt inte rättssystemet, tack och lov. För att exemplifiera så kan vi ta en förenklat resonemang kring det välkända "Lindomemordet". Säg att två inbrottstjuvar tillsammans bryter sig in i en villa som de tror är tom. Väl där inne stöter en av dem på den pensionär som bor där. Han reagerar hänsynslöst och slår ihjäl pensionären. Båda personerna grips, men de skyller på varandra och utredningen misslyckas med att klargöra vem som bara gjort sig skyldig till (försök till) grov stöld och vem som gjort sig skyldig till mord. Då man inte kan riskera att döma den av dem som enbart begått en stöld för mord, så frias båda från den misstanken trots att man vet att en av dem har begått mordet. Det är helt i enlighet med grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Båda frikänns alltså, helt korrekt.

Om vi nu tar tillbaka resonemanget till våldtäkter, så kan har vi igen en ord-mot-ord situation där kvinnan säger sig ha blivit våldtagen och mannen nekar. Endast de två vet sanningen. Rätten kan mycket väl göra bedömningen att det är troligt att kvinnan faktiskt har blivit våldtagen, men om det inte kan visas bortom rimligt tvivel så måste mannen frias (detta då kravet att inte döma oskyldiga är strängare än kravet att de skyldiga skall dömmas). Det innebär dock självklart inte att han behöver vara oskyldig. Den som hävdar att en friande dom i ett våldtäktsfall är en garant för oskuld, och skall behandlas så, måste konsekvent också se på de två männen som anklagades för Lindomemordet som garanterat oskyldiga båda två, trots att vi vet att minst en av dem (kanske båda) har begått mord.

Nu till våldtäktsoffren. Det finns alltså mängder med tjejer som blivit utsatta för våldtäkter där det inte går att bevisa med tillräcklig säkerhet att gärningsmannen är skyldig, och då måste han frias. Men man borde förklara för dom och för allmänheten att det inte betyder att de anklagas för att ljuga, och att det de säger inte är sant, bara att det inte går att bevisa. Och visst finns det fall med falska anklagelser, och då kan man också lagföra den personen för falsk angivelse. Det är först då som bevisbördan vänds på riktigt, för då måste rätten visa bortom rimligt tvivel att den som anmält våldtäkten faktiskt uppsåtligt ljuger om händelsen. Och fälls "målsägaren" för falsk angivelse mot "gärningsmannen" vad gäller den våldtäkt som han anklagats för, så kan man också hävda att det faktiskt är rättsligt bevisat att han är oskyldig.

Problemet verkar vara att människor har svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. I en situation där det faktiskt inte går att veta vad som har hänt, så måste man både skydda den potentiella gärningsmannens rätt att inte dömmas då han kan vara oskyldig och offrets rätt till stöd, hjälp och att inte kränkas igen av rättsprocess eller omgivning. Svårt? Ja, men så ser verkligheten ut.

Read more...

Moraliskt haveri i Bjästa

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage om hur 14-åriga "Linnea" först blir våldtagen och sedan utsatt för en veritabel hatkampanj av nästan hela sin omgivning kände jag att jag behövde skriva ett lite längre inlägg. Det är publicerat på Newsmill. Programmet debatteras även flitigt på t.ex. DN och har lett till både uttalanden av skolministern och att prästen i inslaget utreds av sitt domkapitel.

Read more...

Rättssäkerhet och övergrepp

Under helgen spred sig nyheten om att en flicka som tidigare anmält sin far för ett antal våldtäkter, misshandlar och sexuella ofredanden nu var anmäld för brottet falsk angivelse. Då den då 17-åriga dottern år 2007 anmälde fadern, så greps och häktades han. Han dömdes sedan till fem års fängelse i tingsrätten mot sitt nekande trots att ingen stödbevisning existerade. Senare kom dottern dock fram med nya anklagelser om grova övergrepp, men dessa kunde motbevisas, och fadern friades sedan från alla anklagelser i hovrätten, vilket även åklagaren yrkade på. Nu är alltså dottern, som torde vara i 20-årsåldern idag, anklagad och fadern målsägare.

Fallet illustrerar några av rättsystemets dilemman. Dotterns anklagelser kunde varken bevisas eller motbevisas, men fadern dömdes ändå eftersom dotterns berättelse ansågs trovärdig. Det var först när dottern själv avslöjades med lögner, och på så sätt tappade i trovärdighet, som fadern senare friades (med reservation för att hovrätten kunde ha friat fadern ändå). Med facit i hand så kan man klandra tingsrätten för att de dömde fadern på vad som visade sig vara lösa grunder. Men samma tingsrätt hade kunnat få utstå kraftig kritik om de i ett liknande fall hade friat. Problemet är långt ifrån ovanligt, det finns många tillfällen då en målsägare ger en trovärdig berättelse om en våldtäkt, men då det inte finns någon teknisk bevisning (t.ex. då anmälan inte sker i nära anslutning till brottet).

Under den tiden som jag jobbade med utredningar av grova brott så hanterade gruppen ett fall som väl illustrerade hur mycket som hänger på målsägarens trovärdighet. En kvinna hade anmält ett flertal våldtäkter under en specifik tidsperiod som hon spenderade med ett antal män. Utredarna la ned stort arbete på att identifiera de män hon beskrev, och några greps också. En av de gripna hade dock filmat en av händelserna som målsägaren beskrev som en våldtäkt, och filmen visade inte några tecken på varken ofrivillighet eller vanmakt. Då det inte fanns någon stödbevisning, hela fallet vilade på målsägarens beskrivning, så beslutade åklagaren om att lägga ned hela utredningen. Även om det är mycket möjligt att en eller flera av alla de händelser som kvinnan anmälde faktiskt kvalificerar som våldtäkt, så hade det aldrig gått att få en fällande dom enbart baserat på hennes berättelse då det enda tillfället där det faktiskt fanns bevisning visade sig vara inkorrekt återgivet. En ironisk twist på historien är att den misstänkte uppgav sig ha filmat just för att försäkra sig om att kunna visa att det som skedde var frivilligt då han var medveten om att situationen inbjöd till att misstänka våldtäkt (och i vilket fall som helst verkade vara ytterst etiskt tveksam, med tanke på kvinnans berättelse och hur hon reagerade efteråt).

Det finns många tillfällen då man som polis svär över att rättsystemet är så strikt som det är, då man har fall som är ”polisiärt uppklarade” (vi anser oss veta vad som skett och vem som gjort det) men där bevisningen inte räcker till en fällande dom. Om inte killen i fallet ovan hade filmat, så hade det antagligen varit ett till sådant (om han inte trots allt hade blivit dömd). Och även om jag skulle säga att vi har rätt i en överväldigande majoritet av de fall där vi är säkra, så det kan vara bra att komma ihåg att man faktiskt kan ha fel ibland också.

Men det är minst lika viktigt att komma ihåg att det faktum att ingen döms för ett brott, t.ex. en våldtäkt, då rätten friar en misstänkt, eller då åklagaren lägger ned förundersökningen eftersom det inte finns förutsättningar för en fällande dom, så betyder det inte att det som målsägaren har beskrivit inte har hänt, bara att vi inte kan bevisa det. Det är helt säkert så att många skyldiga gärningsmän frias, och många offer utsätts för ytterligare en förnedring då de upplever att de inte blir trodda. Rättsystemet måste arbeta med höga krav på bevisning, vilket exemplen ovan illustrerar, men det måste också empatiskt och pedagogiskt kunna förklara för offer att det faktum att man inte kunde ställa gärningsmannen till svars på grund av bristande bevisning inte behöver betyda att man inte tror på eller känner för deras berättelser, utsatthet och lidande.

Slutligen kan det vara bra att ha i åtanke att man inte ens i en rättsstat kan ställa krav på att vara helt och totalt säker för att kunna döma till ansvar, för det är man i princip aldrig, och om kraven ställs för högt kommer inga att kunna dömas, med laglöshet som följd. Samhället måste konstant kompromissa mellan rättssäkerhet och rättstrygghet, offrens rätt till skydd och upprättelse. Och med tanke på detta är det nödvändigt att ha en väl fungerande process för resning då ny bevisning dyker upp. Rättsskipning är svårt, och staten måste kunna ta ett ansvar för både alla de mängder av brottsoffer som aldrig får juridisk upprättelse och de fåtal personer som faktiskt döms oskyldiga.

Read more...

Har justitieministern blivit tokig?

Sveriges justitieminister, och på sätt och vis min och alla andra polisers chef, Beatrice Ask verkar ha blivit totalt ifrån vettet. Hon har uppenbarligen fått för sig att män som misstänks för sexköp skall skämmas ut offentligt och utsättas för allmänhetens spott och spe. Ask säger bland annat att "vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta" till Aftonbladet. Notera att det handlar om personer som inte är dömda för några brott, utan som enbart misstänks. Nu skall alltså staten tvärt emot all sans och balans, och all tradition i vår svenska rättstat, hänga ut folk som mycket väl kan vara oskyldiga offentligt på ett sätt som riskerar att orsaka dem mycket stor skada, och kanske förstöra livet för vissa. Och detta utspel kommer ifrån rättsväsendets högsta företrädare! Det är så dumt att man häpnar! I Sverige brukar vi vara försiktiga med att hänga ut folk som är dömda för brott, även om mycket grövre sådana än sexköp.

Det finns många tillfällen när jag önskar att man kunde hänga ut brottslingar. Vi poliser får inte ens upplysa en kvinna om att mannen hon precis har träffat tidigare har dömts för grov kvinnofridskränkning emot sin förra sambo, enligt vad jag har blivit tillsagd, då det kränker brottslingens integritet. Vi är så diskreta att en man som dömts till mord med hatbrottsmotiv kan slinka in på läkarlinjen. Brottslingarnas personliga integriteten skall skyddas till varje pris på ett sätt som ibland kan riskera att oskyldiga blir offer för nya brott. Och nu, plötsligt, så skall vi offentligt hänga ut folk som enbart är misstänkta, inte dömda, för ett brott som i alla fall enligt vår lagstiftning är lindrigt (men för vilket förövarna skulle stämplas hårt av omgivningen)?

Man kan spekulera i vilket populistiskt motiv som Ask hade för sitt utspel. Det finns ju många som argumenterar för att skärpa straffet för sexköp. Ibland kommer helt vansinniga påhitt som att jämställa sexköp med människohandel (föreslaget av en riksdagsledamot för mp). Men det faktum att justitieministern får för sig att säga något så urbota dumt borde direkt diskvalificera henne ifrån det jobb hon har. Jag hoppas att hon inser detta själv, och avgår, eller om det inte är fallet, att Reinfeldt ser till att hon lämnar. Och ju förr desto bättre!

Read more...

Förundersökning mot trakasserande poliser

Det har nu inletts en förundersökning mot de två poliserna som uppges ha trakasserat journalisten Jesper Nilsson och tvingat honom att radera bilder ifrån mobilen. Det är bra att det görs en utredning, och jag hoppas att denna skall klargöra vad som egentligen hände och på så sätt verka för att återupprätta det förtroende polisen kan ha förlorat genom incidenten, antingen genom att visa att polisernas agerande inte har varit så klandervärt som det verkar, eller genom att visa att rättssystemet fungerar även vad gäller mistankar emot poliser.

Read more...

Polisen och makten

Polisen har en unik makt i Sverige, liksom i många andra länder. Vi har laglig rätt att göra saker som annars anses strida emot grundläggande mänskliga rättigheter, vi kan tex frihetsberöva människor, ta deras ägodelar i beslag, och tom bruka våld. Och allt detta är som sig bör, då polisen behöver dessa möjligheter för att bekämpa och utreda brott, för att skapa trygghet och upprätthålla ordning. I grunden handlar det om att arbeta för ett samhälle där människor skyddas ifrån olika sorters övergrepp och kränkningar. Men makt måste brukas varligt. Naturligtvis bör man hålla sig inom de ramar som lagen sätter upp för hur man som polis kan bruka olika tvångsmedel. Kanske ännu viktigare är dock vilket syfte man har med att använda ett tvångsmedel, handlar det om att försöka lösa en situation på bästa sätt, eller handlar det om att hävda sin egen position, prestige eller att skydda sig själv ifrån obehag. Min uppfattning är att de flesta poliser som jag har jobbat med har haft fokus på att göra ett bra jobb, att tjäna allmänheten oavsett om detta är genom att lösa en brottsutredning eller genom att se till att en berusad person får vård och hjälp. Det finns dock exempel på när makten används på ett mer tveksamt sätt. En lag som ofta debatteras är LOB, Lagen om Omhändertagande av Berusade personer, som ger en polis möjlighet att tillfälligt omhänderta en person som anses vara så berusad att han inte kan ta vara på sig själv eller anses vara en fara för sig själv eller andra. Lagen är rätt använd ett absolut nödvändigt verktyg, och har ett syfte att hjälpa den berusade, men det finns poliser som "LOBar" personer mer för att de är uppkäftiga mot polisen, vilket i sig inte är olagligt, än för att de är berusade. Då handlar det om ett maktmissbruk som både är kränkande för den utsatte och som skadar förtroendet för polisen. Ett annat exempel är polisens rätt att kontrollera personer och fordon vid misstanke om förekomst av farliga föremål (polislagen 19 respektive 20a). De är välskrivna lagar som behövs och används flitigt på rätt sätt, men som även de kan missbrukas. På DN har idag en artikel om hur bloggaren Jesper Nilsson trakasserats av två poliser ifrån Citys ungdomsrotel seglat upp som dagens populäraste. Enligt Jesper själv så blev han efter att ha fotat de två civila poliserna hotad med att omhändertas för kroppsbesiktning på grund av misstanke om narkotikabrott (dvs för att pissas av på stationen) om han inte raderade fotona. Om detta är sant, och den inspelning som gjorts med Jespers mobil verkar till viss del kunna styrka Jespers berättelse, så är det alltså frågan om att hota med att använda ett maktmedel i ett sammanhang där det inte fanns något belägg för detta bara för att tvinga personen att utföra en helt okopplad handling, att radera fotona. Och än värre är att syftet verkar bara ha varit att undvika att hamna på bild i ett sammanhang där fotografen har haft laglig rätt att fotografera. Polisernas chef, den kunnige David Beukelmann, säger att en anmälan upprättats om brott mot personuppgiftslagen, PUL, mot Jesper Nilsson. Jag har dock själv svårt att se hur Jespers foton skulle kunna vara brottsliga enligt PUL, och även om så vore fallet så påverkar inte det frågan om polisernas agerande emot Jesper. En aspekt av polisarbetet som aktualiseras av den här historien är hur viktigt det är med ett vänligt och professionellt bemötande, som avspeglar att de avsikter du har med mötet med människor, oavsett om du skall och bör använda tvångsmedel på dem, är att lösa en situation och inte att kränka eller hävda en maktposition. Om det är som Jesper skriver att han har blivit greppad om halsen av en av poliserna i ett försök att skrämma honom efter en helt laglig fotografering, så är det mycket allvarligt. Polisens själva syfte är ju att skydda människor ifrån kränkningar och övergrepp, och det är naturligtvis oacceptabelt om det skulle vara så att poliser själva utan anledning utsätter någon för kränkningar eller övergrepp.

Read more...

Det eviga dilemmat med brott och straff

I dagarna kom två uppmärksammade domar i fall där ungdomar gjort sig skyldiga till grymma och hänsynlösa mord. Hovrätten i Stockholm fastställde tingsrättens dom i målet om mordet på Therese Johansson Rojo. Det innebär att både pojken som utförde dådet och flickan som anstiftade det döms till sluten ungdomsvård i ett år och åtta månader. Dessutom fastställde hovrätten i Göteborg domen på tre års sluten ungdomsvård för den 17-årige pojke som våldtagit och mördad en 16-årig flicka i Borås. Vad gäller domen i Sturebymordet så har jag tidigare skrivit om den, och jag har mycket stor förståelse för hur offrets familj ser det som ett hån att de mördare som förstört resten av deras liv skall komma ut fria efter drygt ett och ett halvt år. Och hade de bara varit något år yngre, så hade de inte kunnat dömas till något straff alls, utan hade kommit undan med skadeståndet, nu utdömt till 60000 till föräldrarna och 25000 till brodern. Det hade antagligen varit dyrare att klottra ned ett par tunnelbanevagnar. Det finns dock en omständighet som gör fallet med Sturebymorden, speciellt för pojkens del, aningen mindre komplicerat än det bestialiska mordet som 17-åringen utförde. Det verkar som om pojken som mördade Therese Johansson Rojo verkligen har förstått hur fruktansvärt hans handlande har varit, och det, tillsammans med de speciella omständigheterna kring flickans kontroll över honom, gör att jag i en lekmannabedömning skulle säga att risken att han mördar igen är relativt liten. Vad gäller flickan som drev honom till dådet, och som inte verkar ta på sig någon skuld, så vågar jag inte yttra mig. Men för den 17-åring som på grund av något den flicka han stod och pratade med på en busshållplats sade bestämmer sig för att våldta och mörda henne, så skulle jag säga att risken att han då han som 20-åring kommer ut ifrån ungdomsvården förstör fler liv är närmast 100 %. Han har uppenbarligen ingen som helst empati, inga spärrar, och ingen rädsla för konsekvenserna av sitt handlande, vilket gör honom livsfarlig för alla som inte är starka nog att försvara sig själva. Att släppa ut en sådan person är att säga att han, trots att han redan utfört ett fruktansvärt mord, ändå efter de tre år han vårdats har större rätt till att fortsätta vara fri en vad de människor som han senare möter har att inte få sina liv förstörda. Jag har ingen illusion om att längre straff skulle verka så avskräckande att de hindrar människor ifrån att begå brott. Jag har varit med om att, tillsammans med ett antal väktare, bli mordhotad av en snattare som då vi förklarade för honom att det inte var särskilt lämpligt att hota att skjuta folk, svarade att våra svenska fängelser var som fina hotell och att han hade det mycket bättre där än på gatan. Hoten kändes inte särskilt allvarligt menade, men däremot talade han antagligen sanning när han sa att han hade haft det bättre i fängelse än som uteliggare i kylan, så att han säkerligen inte kommer att verkställa hoten beror knappast på rädsla för straffen. Jag tror inte heller att den vård som ges de människor som är inspärrade minskar risken att de skall återfalla i brott, och det verkar inte heller statistiken tala för. Däremot kvarstår det faktum att det blir betydligt mycket svårare att mörda någon under den tiden då man sitter inspärrad. Och mot vissa människor, som tex den 17-årige mördaren i Borås, är det nog det enda försvaret som biter.

Read more...

Våldtäkter

Igår skrev ett antal frivilligorganisationer, med Amnesty i spetsen, ett upprop emot våldtäkter på Newsmill. Varje våldtäkt är en fruktansvärd kränkning, och samhället bör göra allt det kan för att förebygga våldtäkter och utreda de som sker. Jag stödjer syftet med artikeln, och har i allmänhet stor respekt för frivilligorganisationernas arbete för att värna mänskliga rättigheter och stötta utsatta personer, i detta fallet kvinnor. Artikeln innehöll dock en del insinuationer om att polisen utreder våldtäkter oprofessionellt eller oengagerat. Se mitt svar på Newsmill här.

Read more...

Synnerligen grov misshandel

Justitieminister Beatrice Ask gick för några dagar sedan ut med ett förslag om att en ny brottsrubricering, synnerligen grov misshandel, skall införas. Tanken är naturligtvis att rubriceringen skall gälla de grövsta fallen av misshandel. Den enda praktiska skillnaden i påföljd är att minimistraffet höjs, medan grov misshandel kan ge 1-10 års fängelse så skulle det nya brottet ge 4-10 års fängelse. Det nya brottets enda syfte är alltså att tvinga domstolarna att döma hårdare. Jag håller med om att detta definitivt behövs, då praxis för våldsbrott är extremt lågt. Tex ligger medelstraffet för grov misshandel (som ju har skalan 1-10 år) på 1,5 år, och det gäller då brott som redan bedömts som speciellt allvarliga, då tex "gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet". I många fall innebär en sådan misshandel att en människa får livet förstört, tex genom att man tillfogats så svåra skador eller trauman att man inte längre kan jobba, inte kan hantera sin relation mm. I jämförelse kan påpekas att den genomsnittliga strafflängden för grovt narkotikabrott är mer än 4,5 år. Det hade varit bättre om det hade gått att ändra praxis hos domstolarna utan att skapa en lag som egentligen bara är en pappersprodukt, men om det hjälper för att få upp straffen för våldsbrott så är det bättre än ingenting.

Read more...

Polisen i blåsväder igen

De senaste dagarna har media dominerats av rapporteringen kring den före detta länspolismästare som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Det är naturligt att rapporteringen blir intensiv då en av landets främsta företrädare för den poliskår som skall beivra och utreda brott, och således skydda medborgarna, själv är misstänkt för mycket grova brott. Det har också föranlett många kommentarer, allt ifrån att mannen själv under som länspolismästare var "besatt av frågor kring etik och moral" och därför försummade kärnverksamheten till att detta är ett tecken på poliskårens dåliga kvinnosyn. Det känns ganska tydligt att denne polischef knappast blivit befordrad genom att köra en chauvinistisk och kvinnofientlig jargong, så spekulationerna om att det skulle vara ett tecken på systemfel hos polisen känns underliga. Det enda man skulle kunna klandra kåren för är att ingen har lyckats genomskåda denne polischefs dubbelnatur, och det är nog allt annat än lätt.

Däremot har nyheten att den åklagaren som nu tagit över utredningen om göteborgaren Johan Liljeqvists död också kommer att utreda de poliser som först ledde utredningen för tjänstefel slunkit igenom relativt obemärkt. Fallet Johan Liljeqvist är dock allt som fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen inte är, nämligen ett tecken på grova systemfel och rättsröta. Först dödas Johan av polisens regelvidriga ingripande då ett antal poliser ligger på hans bröstkorg under lång tid, även efter att han slutat röra på sig, och sen livsräddande åtgärder dröjt ytterligare efter att man sett att han är medvetslös. Bara ingripandet i sig borde kvalificera som den kanske största skandalen i svensk polis sedan Osmo Vallo. Men att utredaren därefter försöker dölja de egentliga dödsorsakerna och få det att verka som om Johan har dött av det LSD som han hade i blodet gör det hela etter värre. Dessutom har utredningsmannen inte hört några av de poliser som var med vid ingripandet förrän sju månader efter Johans död, bara det en skandal Att det dröjde fem dagar innan åklagare kontaktades är i sig tillräckligt för att kvalificera som tjänstefel. När utredningen tas upp igen, enbart på grund av SR:s granskning, och den åklagare som nu skall leda förundersökningen väljer att använda sig av samma polisiära handläggare som gjorde den första utredningen är närmast löjeväckande. Om man, som jag, har jobbat som utredare av grova brott, så vet man att det antagligen hade gjort betydligt större skillnad att låta åklagaren vara kvar och byta ut handläggaren eftersom det är polisen som utför allt utredningsarbete. Även om åklagaren formellt fattar besluten, så har polisens arbete en enorm påverkan på vad som faktiskt görs i utredingen, och inte bara hur det görs. Hela historian är som gjord för att man skall tappa förtroendet för det svenska rättsväsendet. Så nu när rikspolischefen går ut och markerar hur bekymrad han är över fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen, så skulle han för min del gärna få säga några ord om Johan Liljeqvist också...

Read more...