"Hjälpen" kostade henne livet?

I P4 rapporterades idag om hur ännu en person mycket tragiskt har omkommit i en arrestcell, ett fatalt misslyckande ifrån samhällets och polisens sida. Kvinnan, som hade omhändertagits enligt LOB, lagen om vård av berusade personer, hade druckit alkohol och tagit tabletter, och borde naturligtvis ha först till sjukhus. Av någon, för mig okänd, anledning, så fördes hon istället till polisstationen och förvarades i en LOB-cell. "LOBar" skall normalt så vitt jag vet kontrolleras var 15 minut för att säkerställa att deras tillstånd inte försämras och att de får vård om det skulle behövas, men uppenbarligen så gick något fel, och kvinnan avled mycket tragiskt. Som polis vet jag att det kan finnas mycket som inte framgår i media vad gäller varför det blev som det blev och varför kollegor agerade som de gjorde. Jag vill dock inte spekulera, utan kan bara konstatera att resultatet blev katastrofalt och att det finns mycket goda skäl att anta att allvarliga misstag har begåtts.

Själv kör jag alltid en LOB till sjukhus, om det går. Om personen i fråga är aggressiv och/eller bråkig så tas han helt enkelt inte emot av sjukvården (i Stockholm är det St:Göran BAS), utan måste förvaras i en arrestcell. Det är dock av naturliga skäl sällan ett problem med de mest påverkade, de som rör sig kring medvetslöshet. Däremot har jag i flera fall försökt att ge påverkade, smått aggressiva personer en chans på St:Göran, men tvingats åka tillbaka till polisstationen då de gjort sig omöjliga där. I min värld så hade det varit bättre om sjukvården tvingades att ta emot även aggressiva påverkade personer om det finns risk för deras hälsa, men nu finns den möjligheten enbart om kraven för tvångsomhändertagande enligt LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är uppfyllda. På så sätt skulle man också kunna ställa ett absolut krav på polisen att alla sådana LOBar skall köras till beroendeakut/tillnyktringsenhet.

LOB är en vårdlag. Förvisso används den av polisen även i ett förebyggande syfte för att förhindra brott och ordningsstörningar då berusning ofta leder till aggressivitet och våldsanvändning, men vad gäller de mest påverkade, de som redlösa eller avsvimmade, så är fokus med lagen helt och hållet att hjälpa personen i fråga och se till att denne tas hand om på bästa sätt. Att en person som omhändertas av polisen med syftet att ges hjälp sedan avlider instängd i en cell av något som hade gått att behandla är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Hjälpen blev då istället en direkt bidragande faktor till att hon omkom, eftersom möjligheten att någon annan såg till att hon fick sjukhusvård helt förhindrades av inspärrningen. Det får bara inte ske! Man får hoppas att tragedin leder till bättre rutiner hos polisen och bättre samverkan med sjukvården, så att det aldrig behöver hända igen!

Read more...

"Kriget mot narkotikan" förlorat, men vad är alternativet?

Termen "War on drugs" eller "Krig mot narkotika" användes första gången i officiella sammanhang 1971 av USAs dåvarande president Richard Nixon. Under 80-talet växlade president Ronald Reagan upp kriget, bland annat genom "Plan Colombia". Trots kriget mot drogerna har inte den globala användningen av narkotika minskat, och droghandeln innebär enorma inkomster för den organiserade brottsligheten.

USAs "War on drugs" innebar inte bara ett försök att bekämpa narkotikahandeln, utan även t.ex. giftbesprutning av stora områden där det förekom t.ex. kokaodlingar. Dessutom snärjdes kriget mot narkotikan in i USAs allmänna inblandning i speciellt i olika latinamerikanska staters politiska processer, där målet att trycka tillbaka (ofta folkligt stödda) vänsterrörelser och stötta USA-vänliga högerdiktaturer var totalt dominerande. I slutändan innebar troligtvis USAs inblandning många gånger att situationen för det lokala folket förvärrades kraftigt utan att droghandeln minskade.

I Colombia lyckades man dock delvis trycka tillbaka de mäktiga kokainkartellerna, vilket i sin tur ledde till att handelns epicentrum flyttades till Mexico, ett land som i årtionden hade styrts av ett institutionaliserat maktparti och i vilket korruptionen var enorm. När president Calderon tillträdde 2006 trappade han upp kampen mot de extremt mäktiga mexikanska kartellerna, vilket har resulterat i vad som närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig med tusentals mördade på allt mer grymma och hänsynslösa sätt.

Organisationen Avaaz, en nätbaserad lobbygrupp som arbetar för mänskliga rättigheter och en bättre värld, har nu tillsammans med en panel av ex-makthavare i vilken ingår FNs före detta generalsekreterare Kofi Annan samt ex-presidenter ifrån Colombia, Mexico och Brasilien (samtliga centrala stater för droghandeln) presenterat en rapport om kriget mot narkotikan. I rapporten slår man fast att kriget har misslyckats och att nya grepp behövs. Rapporten förordar legalisering av vissa droger och behandling istället för kriminalisering av missbrukare.

Det globala problemet med droghandel och drogmissbruk är otroligt komplicerat, och de finns inga enkla lösningjavascript:void(0)ar. Ökad legalisering skulle säkert slå mot den organiserade brottsligheten och därigenom minska det enorma lidande som orsakas av samvetslösa kriminella i deras jakt på de ofantliga inkomster som narkotikan inbringar idag. En legalisering skulle kanske även kunna hjälpa en del av de människor som redan är fast i missbruk. Samtidigt kan inte risken att ökad legalisering leder till större tillgänglighet, lägre priser, högre social acceptans och därigenom betydligt fler som fastnar i missbruk bortses ifrån. Den självklara jämförelsen är med alkoholen, som visserligen inte ger lika stora inkomster till organiserad brottslighet idag, men som istället skapar jättelika problem för samhället genom våld och missbruk, just för att den är så tillgänglig.

Något som för mig är helt klart är dock att bekämpningen av droghandeln måste inriktas på de stora brottssyndikaten, och speciellt på deras ledarskikt. Dessa organisationer och personer har dessutom så mycket blod på sina händer, så att om man skulle lyckas lagföra dem för alla mord, kidnappningar, utpressningar, vapenbrott, med mera de begår så skulle man knappt behöva bry sig om straffsatserna för narkotikahandeln i sig... Och för den bekämpningen krävs det stora resurser, både vad gäller personal, pengar, utrustning och lagstiftning. Men kampen måste föras med respekt för de mänskliga rättigheterna, annars riskerar man totala haverier likt det som händer idag i Mexico.

Vad gäller missbrukare och småbönder, så krävs det dock en helt annan strategi. Missbrukare behöver vård och hjälp, och tillgång till andra alternativ i livet än droger. Fattiga bönder som odlar koka, vallmo, eller cannabis behöver tillgång till alternativa grödor, samt vettigt betalt för dessa, och ett allmänt inkluderande i den demokratiska processen så att de kan se en framtid för sig och sina barn utan att sälja till droghandlare.

Slutligen kan man alltså, som Avaaz gör, konstatera att den globala politiken mot droger har misslyckats, men det är inte lika lätt att se vilken som är den bästa vägen framåt...

Read more...

Mexico på väg utför

Den 20-åriga universitetsstuderande Marisol Valles har utsätts till polischef i Praxedis Guadalupe Guerrero i norra Mexico. Enligt borgmästarens kansli var hon den enda som tackade ja till jobbet. Anledningen till detta är naturligtvis att ingen annan vågade riskera att ta på sig ett jobb som innebär en stor risk att bli mördad av någon av narkotikakartellerna, eller deras samarbetspartners.

En stat har många olika uppgifter, men den kanske allra mest grundläggande är att skapa trygghet åt sina medborgare, och att se till att lag och ordning råder, till skillnad ifrån den starkes rätt. Om ingen förutom en mycket modig 20-årig flicka vågar ta på sig jobbet som polischef i ett kritiskt distrikt, så har staten i princip redan kapitulerat på den punkten. Mexiko är på väg utför på grund av den drogrelaterade brottsligheten, och de enorma summor pengar som den genererar, än mer destabiliserande i ett land med stora sociala klyftor och utbredd fattigdom. Frågan är bara vad som kan göras för att vända trenden. Ytterligare reformeringar av rättsväsende, polis och militär? Utökad kamp och nolltolerans mot korruption? Hjälp utifrån? En ny narkotikapolitik på internationell nivå?

Read more...

Närpolisarbete och poliskontor

Jag skrev precis om hur viktigt jag anser att det brottsförebyggande arbetet är. För polisens del så utförs det arbetet främst av närpolisorganisationen. DNs artikeln om arbetet vid poliskontoret i Bagarmosen ger en bra bild av nyttan med bra närpolisarbete. Polisernas positiva kontakt med ungdomarna exemplifierar hur mycket lättare det är att skapa relationer och förtroende om man både tar sig tid till det och har ett ödmjukt bemötande. Ungdomarna, och speciellt de i många av de mer segregerade förterna, har ofta en mycket negativ syn på polisen.

Jag har själv många gånger märkt att de ungdomar som första gången tittade bort när man kom fram till dem på tunelbaneperrongen eller i fritidsgården för att prata nästa gång glatt kommer fram och hälsar. Vid ett tillfälle stod jag och en kollega och pratade med ett gäng killar i 17-18 års ålder, och då de hade märkt att de inte kunde provocera mig med att smyga upp och ställa sig bakom mig och att jag bara skojade tillbaka då de retades med mig, men att jag däremot satte tydliga gränser för vad som var acceptabelt då diskussionen gick in på brott som några av dem hade begått, så ökade både respekt och vänskaplighet snabbt. Just att de får konfronteras med och försöka förklara hur de ser på konsekvensen för de som utsätts för deras olika missgärningar kan ibland vara effektivt (men ibland verka helt meningslöst...). Hur som helst så kom storasystern till någon killarna fram och ställde sig i närheten, och en av de andra ropade på henne att komma att prata. Hennes direkta svar var att "jag pratar inte med sådana", vilket förstås innebar poliser, men trots den instinktiva reaktionen var även hon snart framme och ställde frågor om lagar och polisarbete...

Om man lyckas visa ungdomar att polisen inte bara sätter gränser och jobbar repressivt, utan även respekterar dem och kan hjälpa till, så är mycket vunnet. Dels blir det mycket lättare och trevligare att jobba om folk talar med en. Frida Thurén ger i artikeln jag nämnde ovan ett utmärkt exempel på hur samverkan och förtroendeskapande åtgärder kan göra att ungdomarna berättar om brott de utsatts för för polisen. Dessutom kan man få underrättelser om andras brottslighet, t.ex. tips om narkotikhandel eller hälande med stöldgods. Jag tror också att de ungdomar som från början får ett positivt intryck av polisen i alla fall i någon mån får mer respekt för lagar och samhällets regler i stort, och det kanske på något litet sätt minskar risken att de väljer att börja begå brott.

Även vad gäller de som redan i unga år har blivit yrkeskriminella, och där chansen att påverka deras syn på polisen i allmänhet, på brott och straff, eller på brottsoffrens utsatthet i praktiken är betydligt mindre är upparbetade personliga kontakter till stor nytta. Den personkännedom som på så sätt byggs på ger inte bara lättare och smidigare hantering av ingripanden, utan också en mycket bättre möjlighet att lösa brott i området. Även här har närpolisarbetet en stor fördel, då man mycket lättare kan följa upp ett ärende som t.ex. kan initieras genom att man hittar narkotika på en person, då det, som även Frida Thurén talar om, finns tid och kunskap att jobba vidare med informationen, och kanske utföra ett antal husrannsakningar för att komma åt större mängder knark.

Jag tror personligen att länspolismästare Carin Götblads idé med att genom lokala poliskontor se till att det finns poliser, speciellt i utsatta områden, som jobbar nära ungdomar, är aldeles utmärkt, vilket också visas av artikeln om det abete som utförs på Bagarmossens poliskontor. Vikten av det brottsförebyggande arbetet är svår att överskatta. Sen kan man kanske ifrågasätta de administrativa formerna med poliskontorslokaler som är öppna kanske två timmar i veckan (de poliser som "jobbar på poliskontor" utgår alltid ifrån en riktig polisstation). Jag kan tänka att poliskontoren i sig egentligen bara är en administrativ produkt som innebär att vissa poliser skyddas för närpolisarbete (till skillnad ifrån många andra närpoliser som rycks från fotbollsmatcher och kommenderingar till utfyllnadspass på utryckningen) och att lokalerna kanske inte är värda sitt pris, men reformen i sig som säkerställer att det finns hög och kontinuerlig närvaro av poliser i utsatta områdn tycker jag är helt igenom klockren!

Read more...

Knark och vänlighet

Nu skall jag igen försöka mig på balansgången att skriva om jobbet utan att lämna ut information som komprometterar varken individer eller sekretess. Den här gången är det ett narkotikafall som har väckt funderingar. En skarpögd kollega fattade en misstanke baserat på en specifik händelse som ledde till att vi plockade med oss personer på kroppsbesiktning misstänkta för eget bruk.

Att jobba mot narkotika är ett av de prioriterade mål som är uppsatta av myndigheten. Måluppföljningen sker emot antalet anmälningar, vilket (som vanligt) är ett ganska dåligt mål om man skall bedöma kvaliteten på polisarbetet, men det ger i alla fall en indikation på att polisen jobbar med frågan. Personligen är jag hjärtligt ointresserad av att sätta dit en pundare för ännu ett falla av ringa narkotikabrott genom eget bruk. Det i sig hjälper ingen, och skapar bara lite mer skulder för en person som redan har det svårt. Det är dock en stor skillnad om det rör sig om en ungdom som har börjat knarka men vars föräldrar inte är medvetna om detta, då kan anmälan och dom bli en väckarklocka för både den unge och dess omgivning och kan kanske vara ett viktigt steg i att bryta missbruket.

Det man främst vill är dock självklart att komma åt de som säljer, att få undan dom och deras varor ifrån gatan. Och där kan även kontakten med brukarna vara ett viktigt hjälpmedel. Bara man lyckas få en bra kontakt och visa att man faktiskt bryr sig om missbrukarens situation och inte är ute efter att döma, så kan man ofta få information som man kan jobba vidare med (ibland bättre, ibland sämre). Och i bästa fall kanske man kan behålla kontakten och få fler tips framöver.

Och även om tipsen inte leder någon vart, så kan bara det faktum att man har ett vänligt bemötande kanske hjälpa dialogen med missbrukaren om att få behandling och komma ur missbruket. Visst är det naivt och blåögt att tro att man kan påverka på det sättet, men det gör i alla fall jobbet lättare. Slutligen så finns det helt enkelt ett egenvärde i att vara vänlig, speciellt mot människor som lever i ett svårt utanförskap och som har stort behov av medmänsklighet.

I det aktuella fallet så var det visserligen frågan om att "sätta dit" personer för eget bruk som hade tidigare domar på sig, men kontakten avslutades med att vi fick kramar, så då måste vi i alla fall ha gjort något rätt... Sen följde en komisk dialog med sjuksköterskan på vårdinrättningen där vi lämnade en av personerna på dennes egen begäran, då vi förklarade att det var en snäll kille som hade det svårt och bad dem att ta väl hand om honom, och de kontrade med att fråga om de borde ta mindre väl hand om en person om denne inte är snäll...

Slutligen så antar jag att anledningen att jag skriver om det här fallet är att jag helt enkelt kände starkt för de personer vi mötte, och hoppas att det (mot förmodan...) kommer att gå bra för dem.

Read more...

Colombias demokrati fortfarande bristfällig

Under det senaste decenniet har den internationella narkotikahandelns epicentrum flyttat ifrån Colombia till Mexico, vilket gjort att Mexico numera har tagit över som det latinamerikanska land med flest mord. Dessutom är FARC-gerillan allvarligt vingklippt, och på defensiven efter att flera av ledarna har dött eller dödats, och många av de tyngsta fångarna befriats. Men Colombia har fortfarande stora demokratiska problem. Även om en i stort sett enig värd fördömer FARC och våldet av vänstergerillan, så har landet inte gjort upp med det högerrelaterade våld som orsakade ännu fler dödsoffer. Högermilisen AUC upplöstes officiellt i en amnesti som inte gjorde upp med alla fruktansvärda massmord de gjort sig skyldiga till, och det finns kopplingar mellan milisen, militären (som ju nyligen mördade oskyldiga fattiga och klädde dem i gerillakläder för att inkassera belöningar) och Uribes högerregering. Så nyheten idag om att journalisten Clodomiro Castilla som rapporterat om politiker med kopplingar till högermilisen har mördats är dessvärre ingen sensation, men den pekar på hur viktigt det är att demokratiseringsprocessen i Colombia fortsätter, och att landet lyckas göra upp med sitt förflutna. Presidentvalet i sommar är naturligtvis en viktig milstolpe, då tidigare val i Colombia har präglats av korruption, hot och våld. Men det räcker inte heller med demokratiska val för att ett land skall vara en fungerande demokrati, vilket bland annat diskuterades i P1:s utmärkta program Konflikt.

Slutligen vill jag göra lite reklam för de två bästa skribenterna som jag har träffat på vad gäller Colombia, Mexico och droghandeln, Magnus Linton och Erik de la Reguera.

Read more...

Lyckad mediehype om Khat

Visst brukas det mycket Khat bland somaliska män, och visst är det ett problem. Men jag kan inte skaka av mig känslan av mediehype då DN-journalisten Gert Svensson lyckats skapa stora rubriker om Khat de senaste dagarna. Bland annat har det gjorts en koppling mellan Khat-smugglingen och terrorism (al-Shabaab i Somalia). Det verkar saknas några bevis för att det ligger till på det sättet, och visst kan det vara intressant att få veta mer om. Men det är ju knappast okänt att heroin, som nästan uteslutande kommer ifrån opiumvallmo odlad i Afghanistan, har en väldigt direkt koppling till finansiering av krig och terror. Likaså är det inte direkt en hemlighet att kokainhandeln i Latinamerika är kopplat till ett antal terrorgrupper, både politiska som Farc i Colombia och rena brottssyndikat som de mexikanska ligorna som är världens kanske just nu rikaste. För att inte tala om t.ex. diamanters effekt på krig och terror... Så om det skulle visa sig ligga något i den vaga kopplingen mellan Khat och al-Shabaab, så gör det inte direkt drogen unik. Och när man prata om social utslagning, så kan jag bara igen påminna om vår egen kära alkohol, som jag förut jämfört med Khat. Alkoholism leder dessutom inte bara till social utslagning, utan ligger bakom en överväldigande del av alla våldsbrott i Sverige, och ofta är offren kvinnor i relation med den missbrukande mannen (och som dessutom ibland genom eget missbruk blir än mer utsatta). Jag har inte sett några tecken på att Khat leder till våld på samma sätt som alkohol. Och när det talas om högre straff, så skulle jag snarare säga att straffen för narkotikabrott är de som ligger överlägset högst i Sverige om man jämför med något form av allmänt rättsmedvetande. Grova våldsbrott straffas betydligt lindrigare. Så min slutsats är att en duktig journalist skapat en hype kring ett ämne som ger uppmärksamhet, invandrares missbruk och utanförskap, terrorism, Sabuni uttalar sig om problemet och kräver handling, osv. Men ingen tänker på att den här sortens journalistik, oförsiktigt använd, kan förstärka fördomar och marginalisering, snarare än att hjälpa. Det är mycket lättare att peka fingrar åt andra än att ta tag i problem som på något sätt påverkar oss. Hur många skulle stödja ett totalförbud för alkohol för att hjälpa alla dess offer? Vad säger Sabuni?

Read more...

Synnerligen grov misshandel

Justitieminister Beatrice Ask gick för några dagar sedan ut med ett förslag om att en ny brottsrubricering, synnerligen grov misshandel, skall införas. Tanken är naturligtvis att rubriceringen skall gälla de grövsta fallen av misshandel. Den enda praktiska skillnaden i påföljd är att minimistraffet höjs, medan grov misshandel kan ge 1-10 års fängelse så skulle det nya brottet ge 4-10 års fängelse. Det nya brottets enda syfte är alltså att tvinga domstolarna att döma hårdare. Jag håller med om att detta definitivt behövs, då praxis för våldsbrott är extremt lågt. Tex ligger medelstraffet för grov misshandel (som ju har skalan 1-10 år) på 1,5 år, och det gäller då brott som redan bedömts som speciellt allvarliga, då tex "gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet". I många fall innebär en sådan misshandel att en människa får livet förstört, tex genom att man tillfogats så svåra skador eller trauman att man inte längre kan jobba, inte kan hantera sin relation mm. I jämförelse kan påpekas att den genomsnittliga strafflängden för grovt narkotikabrott är mer än 4,5 år. Det hade varit bättre om det hade gått att ändra praxis hos domstolarna utan att skapa en lag som egentligen bara är en pappersprodukt, men om det hjälper för att få upp straffen för våldsbrott så är det bättre än ingenting.

Read more...

Kat och alkohol

DN skriver om de stora beslag av drogen kat, som gjorts av Malmötullen under början av det nya året. I artikeln diskuterar Åke Setréus, utredare vid socialstyrelsen, hur män som missbrukar drogen inte jobbar och kan fastna i utanförskap. Det må vara hänt, men det gäller knappast enbart kat. Alkoholen har samma effekter av att skapa social marginalisering och utanförskap, men den ökar dessutom risken för våld markant, både i och utanför hemmet, på ett helt annat sätt än vad kat gör. Om samma måttstock hade applicerats på alkoholen som på alla andra droger som figurerar i Sverige, så är det ganska självklart att den skulle ha blivit narkotikaklassad, men det vore naturligtvis inte möjligt i Sverige då alkoholen är en så integrerad del av många människors liv. Det kan dock vara värt att ha i åtanke, innan man stämplar alla somalier som då och då tuggar kat som missbrukare.

Read more...