"Kriget mot narkotikan" förlorat, men vad är alternativet?

Termen "War on drugs" eller "Krig mot narkotika" användes första gången i officiella sammanhang 1971 av USAs dåvarande president Richard Nixon. Under 80-talet växlade president Ronald Reagan upp kriget, bland annat genom "Plan Colombia". Trots kriget mot drogerna har inte den globala användningen av narkotika minskat, och droghandeln innebär enorma inkomster för den organiserade brottsligheten.

USAs "War on drugs" innebar inte bara ett försök att bekämpa narkotikahandeln, utan även t.ex. giftbesprutning av stora områden där det förekom t.ex. kokaodlingar. Dessutom snärjdes kriget mot narkotikan in i USAs allmänna inblandning i speciellt i olika latinamerikanska staters politiska processer, där målet att trycka tillbaka (ofta folkligt stödda) vänsterrörelser och stötta USA-vänliga högerdiktaturer var totalt dominerande. I slutändan innebar troligtvis USAs inblandning många gånger att situationen för det lokala folket förvärrades kraftigt utan att droghandeln minskade.

I Colombia lyckades man dock delvis trycka tillbaka de mäktiga kokainkartellerna, vilket i sin tur ledde till att handelns epicentrum flyttades till Mexico, ett land som i årtionden hade styrts av ett institutionaliserat maktparti och i vilket korruptionen var enorm. När president Calderon tillträdde 2006 trappade han upp kampen mot de extremt mäktiga mexikanska kartellerna, vilket har resulterat i vad som närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig med tusentals mördade på allt mer grymma och hänsynslösa sätt.

Organisationen Avaaz, en nätbaserad lobbygrupp som arbetar för mänskliga rättigheter och en bättre värld, har nu tillsammans med en panel av ex-makthavare i vilken ingår FNs före detta generalsekreterare Kofi Annan samt ex-presidenter ifrån Colombia, Mexico och Brasilien (samtliga centrala stater för droghandeln) presenterat en rapport om kriget mot narkotikan. I rapporten slår man fast att kriget har misslyckats och att nya grepp behövs. Rapporten förordar legalisering av vissa droger och behandling istället för kriminalisering av missbrukare.

Det globala problemet med droghandel och drogmissbruk är otroligt komplicerat, och de finns inga enkla lösningjavascript:void(0)ar. Ökad legalisering skulle säkert slå mot den organiserade brottsligheten och därigenom minska det enorma lidande som orsakas av samvetslösa kriminella i deras jakt på de ofantliga inkomster som narkotikan inbringar idag. En legalisering skulle kanske även kunna hjälpa en del av de människor som redan är fast i missbruk. Samtidigt kan inte risken att ökad legalisering leder till större tillgänglighet, lägre priser, högre social acceptans och därigenom betydligt fler som fastnar i missbruk bortses ifrån. Den självklara jämförelsen är med alkoholen, som visserligen inte ger lika stora inkomster till organiserad brottslighet idag, men som istället skapar jättelika problem för samhället genom våld och missbruk, just för att den är så tillgänglig.

Något som för mig är helt klart är dock att bekämpningen av droghandeln måste inriktas på de stora brottssyndikaten, och speciellt på deras ledarskikt. Dessa organisationer och personer har dessutom så mycket blod på sina händer, så att om man skulle lyckas lagföra dem för alla mord, kidnappningar, utpressningar, vapenbrott, med mera de begår så skulle man knappt behöva bry sig om straffsatserna för narkotikahandeln i sig... Och för den bekämpningen krävs det stora resurser, både vad gäller personal, pengar, utrustning och lagstiftning. Men kampen måste föras med respekt för de mänskliga rättigheterna, annars riskerar man totala haverier likt det som händer idag i Mexico.

Vad gäller missbrukare och småbönder, så krävs det dock en helt annan strategi. Missbrukare behöver vård och hjälp, och tillgång till andra alternativ i livet än droger. Fattiga bönder som odlar koka, vallmo, eller cannabis behöver tillgång till alternativa grödor, samt vettigt betalt för dessa, och ett allmänt inkluderande i den demokratiska processen så att de kan se en framtid för sig och sina barn utan att sälja till droghandlare.

Slutligen kan man alltså, som Avaaz gör, konstatera att den globala politiken mot droger har misslyckats, men det är inte lika lätt att se vilken som är den bästa vägen framåt...

Read more...

Välkommen dom i Colombia

En major i den colombianska armén, som i samröre med paramilitära grupper gjort sig skyldig till mord på minst 245 civila mellan 1986 och 1994, har nu dömts till 44 års fängelse. Detta är visserligen bara en droppe i havet av alla de paramilitärer, militärer, och poliser som gjort och fortfarande gör sig skyldiga till mord och andra brott mot de mänskliga rättigheterna i Colombia, men det är likväl en välkommen dom.

Read more...

Santos Colombias nästa president

Som väntat vann Juan Manuel Santos valet i Colombia. Det innebär sannolikt en fortsättning på Uribes politik. Det går inte att neka till att livet för många colombianer har blivit bättre under Uribes presidentperioder, och kanske kommer den upplevda förbättringen att fortsätta även under Santos tid som president. Men en president är ansvarig för hela sitt folk, och det mesta tyder på att Santos presidentperiod riskerar att innebära fortsatta grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, speciellt gentemot människor som på något sätt har hamnat i kollisionskurs med staten eller med ekonomiska eller politiska intressen som ligger nära staten. Och om det blir så, så kan det varken förvaras med ekonomisk tillväxt eller ökad säkerhet för majoriteten av colombianerna. Jag har skrivit en längre artikel om ämnet, och skickat den till Newsmill. Tyvärr har den blivit publicerad på ett ställe där ingen utom de som kommer dit via min blogg kommer att hitta den...

Read more...

Valet i Colombia

Imorgon är det val i Colombia, och allt tyder på att försvarsministern Juan Manuel Santos kommer att vinna. Igår hade jag förmånen att besöka ASFADDES, en organisation av anhöriga till försvunna som arbetar för att ta reda på vad som har hänt med människor som förts bort av staten (polis, militär, säkerhetspolis, mm) eller organisationer som samarbetar med staten (paramiliträrer). Det var ett mycket intressant besök, och det stärkte den bild som jag redan hade fått av besöket på Swefor, nämligen att den colombianska staten är ännu mycket sjukare än vad som redan visats av skandaler som "Falsos positivos", "Parapolítica", mm. Alla är medvetna om gerillans brott och grymheter, men staten och paramilitärernas fortsatta grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna ignoreras till stor del eftersom de inte drabbar människor med inflytande, och inte heller den vanliga colombianska medelklassen, utan fattiga människor i rurala områden samt människor som på ett eller annat sätt jobbar med mänskliga rättigheter eller på andra sätt företräder folket mot staten eller mäktiga ekonomiska aktörer. Detta gäller allt ifrån lokala ledare för fattiga samhällen som inte vill bli bortdrivan ifrån sin mark bara för att ett gruvbolag skall bryta malm eller en storbonde vill odla oljepalmer till statens högsta åklagare om de går emot militärens, polisens, paramilitärens, storindustrin/överklassen eller regeringens intressen. Och regeringen med Uribe i spetsen markerar tydligt sin position genom att smutskasta alla former av människorättsförsvarare genom att kalla dem för nyttiga idioter eller gerillasympatisörer. Och tyvärr så håller Colombias folk på att välja en president som om något har ännu mindre respekt för de mänskliga rättigheterna än Uribe. Om jag hinner så skall jag skriva lite mer om besöket på ASFADDES och deras berättelser imorgon.

Read more...

Besök på Swefor

Under eftermiddagen hade jag förmånen att få besöka Swefor, den kristna fredsrörelsens internationella MR-organisation, i deras kontor i Bogotá. Det var inspirerande att få höra om deras arbete som medföljande fredsobservatörer. Organisationens kärnverksamhet går ut på att genom att besöka och följa med personer som har blivit utsatta för hot, och genom att ha en löpande kontakt med lokala och centrala myndigheter (militär, polis, MR-ombudsmän, mm) förbättra säkerhetsläget för personer som är utsatta för hot ifrån militär, polis, paramilitära grupper eller gerillan. Samtalet med personalen på kontoret gav på flera sätt en tydligare kunskap om MR-läget i Colombia en vad tre veckors resande hade gjort. Bland annat framkom väldigt tydligt att de paramilitära grupperna som knappast ens verkar existera längre om man följer rapporteringen i t.ex. svensk media är ytterst närvarande och aktiva i stora delar av Colombia, även om de inte har en lika stark central struktur som de hade tidigare (under AUC-paraplyet). Och visserligen begår de inte tillnärmelsevis lika många mord längre, men det beror fämst på att de redan, tillsammans med militären, kontrollerar så pass stora delar av landet att de massakrar de begick när de skulle ta över ett område inte längre är nödvändiga. Perosnalen på Swefor var också mycket tydliga med att en stor del av de mord, hot, och andra brott mot de mänskliga rättigheterna som de arbetar för att motverka kommer ifrån staten, polis och militär. Det är alltså inte bara så att militären har nära kopplingar till paramilitära grupperingar (ibland opererar de tillsammans) utan de begår även själva en stor del av de brott som Swefor arbetar för att stävja med sin närvaro. Och det är också just de brott som begås av staten, eller grupper med nära kopplingar till staten, som effektivast hindras genom Swefors närvaro, då de har mycket mer att förlora på att deras kränkningar och brottslighet blir känd än t.ex. FARC som knappt har ett rykte att försvara. Apropå FARC så fick jag även höra att den 12-årige pojken som sprängdes i El Charco inte själv var medveten om vad han gjorde, utan han fick en småsumma pengar av FARC för att bära in ett paket på en polisstation som han inte visste vad det innehöll, och sedan sprängde FARC bomben med fjärrutlösare. Och så finns det folk i Sverige som skickar pengar till dem...

Read more...

Barnsoldater och bomber hjälper korrupt regering

I dagarna rapporterade TT att en 12-årig pojke hade dödats då han burit in en bomb på ett polishögkvarter i staden El Charco i distriktet Nariño i södra Colombia. Militärchefen Padilla skyller räden på FARC, och även om han inte behöver vara något sanningsvittne så är det svårt att se att någon annan organisation skulle kunna ligga bakom attentatet. Händelsen väckte naturligtvis avsky. FARC har visserligen både gjort sig kända för att använda bomber och barnsoldater, men den än mer motbjudande kombinationen av de två verkar så vitt jag vet vara ny även för dem. Incidenter som denna, och många, många fler, har gjort att det colombianska folket hyser ett djupt hat mot FARC, som verkar kombinera de sämsta sidorna hos en rebellrörelse och ett brottssyndikat. De handlar med narkotika som vilken kartell som helst, men spränger även bomber och sysslar med kidnappningar, och behandlar alla som kommer i deras väg med total hänsynslöshet oavsett om det är poliser eller fattiga bönder. De som drabbas hårdast av deras grymheter är folket som de påstår sig kämpa för. Det är därför inte särskilt konstigt att president Uribe har vunnit stor populäritet på sin relativt framgångsrika kamp mot FARC, senast i dagarna befriades ett par till av de som organisationen har hållit gisslan av den colombianska militären. Och det är på grund av den populäriteten som Uribes utsedde efterträdare Juan Manuel Santos, försvarsminister i dennes regering och partiledare för Partido de la U, Uribes eget parti, ser ut att bli Colombias näste president.
För många colombianer, och för de som är åtminstone en aning insatta i colombiansk politik, så är detta bara en liten del av uribismons ansikte. Under president Uribes högerregering har mycket lite gjorts för att bekämpa grogrunderna för brottslighet och gerillaverksamhet, fattigdom, arbetslöshet, dålig utbildning och Colombias stora regionala ojämlikheter. Dessutom har Uribes regeringstid präglats av ett antal grova korruptionsskandaler. Den kanske värsta är de så kallade “falsos positivos”, mord av militärer på människor som lever marginaliserade liv för att sedan presentera liken som gerillasoldater mot betalning. En del colombianer jag talat med säger att kontakter hävdar att de som dödats egentligen är kriminella, tjuvar, knarkhandlare, mördare, som rättsystemet inte klarat av att döma, eller som döms till mycket låga straff och därefter kommer ut igen och fortsätter att begå brott. Om det rör sig om den sortens organiserade utomrättsliga avrättningar, så kan det kanske för vissa tyckas vara en förmildrande omständighet att det är brottslingar som tas av daga, men vad det egentligen innebär är att det inte rör sig om enskilda rötägg inom militär och polis som begår mord, utan att det är fråga om organiserade och förankrade metoder att hantera kriminalitet genom att staten utan någon som helst rättslig prövning begår mord på misstänkta. Sen verkar det bara vara en, och antagligen skev, bild. Trovärdigare källor hävdar att de mördade är alla sorts människor som lever utanför samnhället och som saknar anhöriga med en stark röst. Förutom “falsos positivos” så har det även framkommit att politiker nära Uribes regering har haft mycket nära band till de paramilitära styrkor som har mördat minst lika många människor som de hatade FARC, den så kallade “parapolítica” skandalen. Uribe själv hade dessutom en viktig roll i att stärka de paramilitära grupperna under sin tid som guvernör i provinsen Antioquia då han bidrog till att beväpna lokala miliser som kan kopplas till AUC, den paramilitära paraplyorganisationen i Colombia. Andra korruptionsskandaler som kan nämnas är att säkerhetstjänsten DAS använts som politiskt styrd spionorganisation för att gynna regeringen och missgynna oppositionen samt att statligt jordbruksstöd avsett för fattiga bönder hamnat i händerna på rika godsägarfamiljer.
Den 20e juni är det dags för den andra valomgången i Colombias presidentval mellan Santos och de grönas kandidat, och Bogotás före detta borgmästare, Antanas Mockus, en universitetsrektor som har gjort sig känd för att vara rent igenom hederlig, och en aning oortodox. Att döma av den första valomgången så kommer Santos att vinna en storseger. Det kan tyckas underligt med tanke på alla grova skandaler som det rapporterats flitigt om under dem semaste tiden, men förklaringen ligger som sagt till stor del i att Uribe tryckt tillbaka FARC och förbättrat säkerhetsläget i stora delar av landet, även genom en amnesti som i praktiken inneburit straffrihet för många mycket grova brottslingar inom deparamilitära grupperna. Dessutom tros den sympatiske Mockus av många att vara för vek för att hantera det upplevda hotet ifrån Venezuelas bombastiske och frispråkige president Hugo Chávez, som gärna markerar verbalt och militärt mot Colombia.
Det är alltså till stor del FARC och Hugo Chávez som är Santos och uribismons bästa vänner inför valet, och som (tillsammans med det faktum att Santos har ett gigantiskt etablissemang med resurser till sitt förfogande i valrörelsen som inte alltid arbetar helt rent) tyvärr ser ut att göra att Colombia kommer att fortsätta att ha en korrupt regering som i bästa fall ignorerar brott mot de mänskliga rättigheterna hos militär, polis och säkerhetstjänst, och i värsta fall orkestrerar och uppmuntrar till dem.

Read more...

Colombias demokrati fortfarande bristfällig

Under det senaste decenniet har den internationella narkotikahandelns epicentrum flyttat ifrån Colombia till Mexico, vilket gjort att Mexico numera har tagit över som det latinamerikanska land med flest mord. Dessutom är FARC-gerillan allvarligt vingklippt, och på defensiven efter att flera av ledarna har dött eller dödats, och många av de tyngsta fångarna befriats. Men Colombia har fortfarande stora demokratiska problem. Även om en i stort sett enig värd fördömer FARC och våldet av vänstergerillan, så har landet inte gjort upp med det högerrelaterade våld som orsakade ännu fler dödsoffer. Högermilisen AUC upplöstes officiellt i en amnesti som inte gjorde upp med alla fruktansvärda massmord de gjort sig skyldiga till, och det finns kopplingar mellan milisen, militären (som ju nyligen mördade oskyldiga fattiga och klädde dem i gerillakläder för att inkassera belöningar) och Uribes högerregering. Så nyheten idag om att journalisten Clodomiro Castilla som rapporterat om politiker med kopplingar till högermilisen har mördats är dessvärre ingen sensation, men den pekar på hur viktigt det är att demokratiseringsprocessen i Colombia fortsätter, och att landet lyckas göra upp med sitt förflutna. Presidentvalet i sommar är naturligtvis en viktig milstolpe, då tidigare val i Colombia har präglats av korruption, hot och våld. Men det räcker inte heller med demokratiska val för att ett land skall vara en fungerande demokrati, vilket bland annat diskuterades i P1:s utmärkta program Konflikt.

Slutligen vill jag göra lite reklam för de två bästa skribenterna som jag har träffat på vad gäller Colombia, Mexico och droghandeln, Magnus Linton och Erik de la Reguera.

Read more...

Lyckad mediehype om Khat

Visst brukas det mycket Khat bland somaliska män, och visst är det ett problem. Men jag kan inte skaka av mig känslan av mediehype då DN-journalisten Gert Svensson lyckats skapa stora rubriker om Khat de senaste dagarna. Bland annat har det gjorts en koppling mellan Khat-smugglingen och terrorism (al-Shabaab i Somalia). Det verkar saknas några bevis för att det ligger till på det sättet, och visst kan det vara intressant att få veta mer om. Men det är ju knappast okänt att heroin, som nästan uteslutande kommer ifrån opiumvallmo odlad i Afghanistan, har en väldigt direkt koppling till finansiering av krig och terror. Likaså är det inte direkt en hemlighet att kokainhandeln i Latinamerika är kopplat till ett antal terrorgrupper, både politiska som Farc i Colombia och rena brottssyndikat som de mexikanska ligorna som är världens kanske just nu rikaste. För att inte tala om t.ex. diamanters effekt på krig och terror... Så om det skulle visa sig ligga något i den vaga kopplingen mellan Khat och al-Shabaab, så gör det inte direkt drogen unik. Och när man prata om social utslagning, så kan jag bara igen påminna om vår egen kära alkohol, som jag förut jämfört med Khat. Alkoholism leder dessutom inte bara till social utslagning, utan ligger bakom en överväldigande del av alla våldsbrott i Sverige, och ofta är offren kvinnor i relation med den missbrukande mannen (och som dessutom ibland genom eget missbruk blir än mer utsatta). Jag har inte sett några tecken på att Khat leder till våld på samma sätt som alkohol. Och när det talas om högre straff, så skulle jag snarare säga att straffen för narkotikabrott är de som ligger överlägset högst i Sverige om man jämför med något form av allmänt rättsmedvetande. Grova våldsbrott straffas betydligt lindrigare. Så min slutsats är att en duktig journalist skapat en hype kring ett ämne som ger uppmärksamhet, invandrares missbruk och utanförskap, terrorism, Sabuni uttalar sig om problemet och kräver handling, osv. Men ingen tänker på att den här sortens journalistik, oförsiktigt använd, kan förstärka fördomar och marginalisering, snarare än att hjälpa. Det är mycket lättare att peka fingrar åt andra än att ta tag i problem som på något sätt påverkar oss. Hur många skulle stödja ett totalförbud för alkohol för att hjälpa alla dess offer? Vad säger Sabuni?

Read more...

Liberal hemma men vänster borta?

Jag som definierar mig själv som socialliberal, och i sakfråga efter sakfråga i den svenska debatten inser att även om jag brinner för rättvisefrågor och mänskliga rättigheter, så kan jag inte kalla mig själv för socialist, eller ens socialdemokrat, förvånas ibland över hur olika min syn är på vänster-höger frågan om man flyttar sig ut ur Sverige, och kanske speciellt till det av sociala orättvisor och amerikansk inblandning präglade Latinamerika, där jag har välkomnat den vänstervåg som svept över kontinenten de senaste åren. Kanske beror detta på att det inte finns några jämförbara "favelas" eller "pueblos jóvenes" i Sverige, att fattigdomen och klassklyftorna är så mycket mer markerade där? Men det är nog inte bara det, här hemma känns tanken på att en rik storgodsägare skulle hyra "pistoleros" för att driva bort, eller helt enkelt mörda, obekväma jordlösa, ursprungsfolk, eller rättvisekämpar tacksamt absurd, och vi kan vara säkra på att inget av våra borgerliga riksdagspartier har nära kopplingar till narkotikahandlare eller dödspatruller i högermilisen (eller storföretag som finansierat dödspatrullerna). I länder som Colombia och Brasilien ser det dessvärre annorlunda ut...

Read more...