"Hjälpen" kostade henne livet?

I P4 rapporterades idag om hur ännu en person mycket tragiskt har omkommit i en arrestcell, ett fatalt misslyckande ifrån samhällets och polisens sida. Kvinnan, som hade omhändertagits enligt LOB, lagen om vård av berusade personer, hade druckit alkohol och tagit tabletter, och borde naturligtvis ha först till sjukhus. Av någon, för mig okänd, anledning, så fördes hon istället till polisstationen och förvarades i en LOB-cell. "LOBar" skall normalt så vitt jag vet kontrolleras var 15 minut för att säkerställa att deras tillstånd inte försämras och att de får vård om det skulle behövas, men uppenbarligen så gick något fel, och kvinnan avled mycket tragiskt. Som polis vet jag att det kan finnas mycket som inte framgår i media vad gäller varför det blev som det blev och varför kollegor agerade som de gjorde. Jag vill dock inte spekulera, utan kan bara konstatera att resultatet blev katastrofalt och att det finns mycket goda skäl att anta att allvarliga misstag har begåtts.

Själv kör jag alltid en LOB till sjukhus, om det går. Om personen i fråga är aggressiv och/eller bråkig så tas han helt enkelt inte emot av sjukvården (i Stockholm är det St:Göran BAS), utan måste förvaras i en arrestcell. Det är dock av naturliga skäl sällan ett problem med de mest påverkade, de som rör sig kring medvetslöshet. Däremot har jag i flera fall försökt att ge påverkade, smått aggressiva personer en chans på St:Göran, men tvingats åka tillbaka till polisstationen då de gjort sig omöjliga där. I min värld så hade det varit bättre om sjukvården tvingades att ta emot även aggressiva påverkade personer om det finns risk för deras hälsa, men nu finns den möjligheten enbart om kraven för tvångsomhändertagande enligt LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är uppfyllda. På så sätt skulle man också kunna ställa ett absolut krav på polisen att alla sådana LOBar skall köras till beroendeakut/tillnyktringsenhet.

LOB är en vårdlag. Förvisso används den av polisen även i ett förebyggande syfte för att förhindra brott och ordningsstörningar då berusning ofta leder till aggressivitet och våldsanvändning, men vad gäller de mest påverkade, de som redlösa eller avsvimmade, så är fokus med lagen helt och hållet att hjälpa personen i fråga och se till att denne tas hand om på bästa sätt. Att en person som omhändertas av polisen med syftet att ges hjälp sedan avlider instängd i en cell av något som hade gått att behandla är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Hjälpen blev då istället en direkt bidragande faktor till att hon omkom, eftersom möjligheten att någon annan såg till att hon fick sjukhusvård helt förhindrades av inspärrningen. Det får bara inte ske! Man får hoppas att tragedin leder till bättre rutiner hos polisen och bättre samverkan med sjukvården, så att det aldrig behöver hända igen!

Read more...

De korkade belöningssystemens gissel

Världen är komplicerad. Organisationer, myndigheter, företag, många är så stora och komplexa att de är närmast omöjliga att överblicka. Ändå måste man ofta skaffa sig någon form av helhetsperspektiv för att bedöma hur verksamheten går, om något behöver förändras, och hur de ansvariga personerna sköter sina jobb. I företagsvärlden har man ofta fokuserat belöningssystem på hur det går för aktiekursen. Hög kurs ger fet bonus för cheferna, och i bästa fall även en mindre bonus för de anställda. Resultatet blir naturligtvis det som träffsäkert kallas för "kvartalskapitalism", verksamheten styrs för att kursen skall gå upp kortsiktigt, så att ansvariga kan håva in pengar. Om företaget senare långsiktigt förlorar pengar på samma stora risktaganden som kortsiktigt gav vinster, så gör det inte så mycket, om chefen fortfarande är kvar kan han alltid ta sin fallskärm och gå någon annan stans...

För offentlig verksamhet är det lurigare. Man kan inte basera bedömningen av hur väl sjukvården eller polisen fungerar på en aktiekurs. Därför är politiker och andra huvudmän för verksamheten närmast desperata i sin jakt på mätbara parametrar som man kan använda för att berömma eller kritisera den verksamhet som de är ansvariga för, men normalt inte förstår sig särskilt väl på.

Regeringen har försökt att bedöma kvaliteten på olika sjukhus verksamhet genom att mäta väntetider för förstagångsbesökare, och sedan belöna dem som har korta väntetider. Eftersom resurserna alltid är begränsade så blir effekten att sjukhusen prioriterar förstagångsbesök framför, ibland mer akuta och allvarliga, återbesök. Politikernas klåfingrighet med att sätta detaljerade mål för sjukhusen får alltså effekten att svårt sjuka människor tvingas vänta längre på läkartider.

Om man tar exemplet polisiär verksamhet som jag kan mer om själv, så är kvaliteten i det mesta som polisen gör till sin natur svårmätt. Visst kan man mäta personuppklaringsprocent, svarstider hos länskommunikationscentralen (LKC), eller hur många brott som anmäls i området en viss tid. Och svaren kommer att säga en del om verksamheten, men de blir ofta usla grunder till att bedöma prestation. Om man till exempel använder antalet anmälningar om misshandel som ett mått på hur bra det brottsförebyggande arbetet fungerar, så premierar man indirekt de distrikt som gärna "medlar bort" en misshandel för att slippa att skriva på den.

Ett klassiskt exempel hos polisen är arbetet med trafik. Det bakomliggande målet är att minska antalet skadade och dödade i trafiken. För att följa upp arbetet mot detta mål för varje enskild liten arbetsgrupp, så vill man ha specifika mätbara mål, som antal utandningsprov ("blås"), antalet fångade rattfyllor eller antalet skrivna ordningsbotar. Om man fokuserar på antalet blås, som man gjort tidigare, så får man resultatet att poliser blåser folk där risken att få träff är låg, för en träff leder till en hel del arbete med rattfyllan och tar tid ifrån mängdmålet. Fokuserar man däremot på antalet rattfyllor, så blåser poliser folk på tider och platser där många kör fulla. Arbetet styrs mot de mål som mäts och ges feedback på, och inte mot de bakomliggande målen.

Om man lyfter perspektivet lite till, så är det för poliser i yttre tjänst lätt att mäta trafikrelaterade mål, men svårt att mäta hur väl kärnverksamheten, att åka på larm, göra förstahandsåtgärder för att utreda begågna brott, hantera ordningsstörningar, bemöta människor i kris, ta hand om fulla och psykiskt instabila, med mera utförs. Därför koncentreras all feedback ifrån ledningen på trafikmålen, de är ju mätbara och kan visas upp i röda och gröna staplar... Konsekvensen av det blir att arbetsgrupper som lägger mer tid på enskilda ärenden (till exempel en grov kvinnofridskränkning) eller på andra brottsförebyggande åtgärder (som att befinna sig i miljöer där misshandel är vanligt) riskerar att få sämre siffror hos ledningen. Och oavsett om man hävdar att man vill att det skall jobbas lika mycket mot misshandel, inbrott, efterlysta, med mer som med trafik, så har man bara siffror för trafikmålen, varför ledig tid oftast läggs på dem.

Slutsatsen att en organisation alltid kommer att fokusera på det den bedöms efter går igen. Därför bör man vara väldigt försiktig med att sätta kvantitativa mål, då det riskerar att detaljstyra bort ifrån de verkligt viktiga kvalitativa, svårmätbara målen som verksamheten egentligen skall jobba mot. Om man istället kunde fokusera på att lära känna en organisation, forma, utveckla och ge förtroende åt de inblandade människorna att sköta sitt jobb på bästa sätt baserat på vad man egentligen vill åstadkomma så tror jag själv att mycket vore vunnet.

Read more...

"Mental härdsmälta"

Jag har tidigare skrivit om ärendet med 23-åringen som dog för att ingen ambulans skickades till honom trots att han ringde och vädjade om hjälp. I det inlägget resonerar jag kring att det kan vara ett svårt och stressigt jobb att bedöma och prioritera mellan olika inkommande ärenden, men att det inte finns utrymme för fel när det handlar om liv och död. Efter att ha läst utskriften av samtalet mellan 23-åringen och den manlige sköterska på SOS Alarm som talade med honom har jag ännu svårare att förstå hur operatören tänkte. Det verkar som att han tidigt bestämde sig för att den inringande mannen inte var i behov av en ambulans, och sen fortsatte att tolka all ny information på ett sätt som befäster den uppfattningen. Även om man misstänker att det kan finnas risk för att en person är psykiskt sjuk och att det är en delförklaring till dennes rop på hjälp, så är det helt obegripligt att man väljer att medvetet ignorera hans vädjan. Det verkar nästan som om det hade blivit prestige i ärendet för sjuksköterskans skull. 23-åringens anhöriga beskrev det som "mental härdsmälta", och det känns som en bra beskrivning. Speciellt obegripligt blir det om man som jag vet hur många relativt bagatellartade ärenden som ambulans faktiskt skickas på, bara för säkerhets skull (som sig bör). Som 23-åringens anhöriga också konstaterar, så är dock det viktiga nu att se vilka lärdomar man kan dra för att något sånt här aldrig får ske igen. Och vad gäller den personal som har att handskas med ärenden där det kan gälla liv eller död, så är just förmågan att prestigelöst kunna ta in ny information och omvärdera tidigare slutsatser centrala för att inte fastna i ett felaktigt beslut.

Tillägg: SOS Alarms VD säger att tragedin beror på "ett mänskligt misstag" och inte på ett fel i rutinerna. Det är möjligt, men det är bra att händelsen inte bara utreds internt, utan även av socialstyrelsen och polisen.

Nytt tillägg: 23-åringens familj accepterar inte SOS Alarms förklaring att det endast rör sig om ett mänskligt misstag av den aktuella sköterskan. De lyfter bland annat fram att ingen utredning startades om 23-åringens död förrän familjen själva började gräva i frågan. Händelsen i sig, det faktum att ingen utredning startades förrän de insåg att ärendet skulle granskas, och alla berättelser ifrån människor som inte fått den hjälp de behöver då de ringt 112 målar för mig upp en bild av en verksamhet som inte fungerar som den skall. Eftersom mottagandet av nödsamtal är en grundläggande samhällsfunktion är det mycket allvarligt. En fråga är om den överhuvudtaget borde vara privatiserad, med det får behandlas i ett annat inlägg. Det är bra att det blir en offentlig diskussion kring ämnet (även om det är tråkigt att det också leder till hatkampanjer och meningslösa hot). Förhoppningsvis utmynnar det i en bättre fungerande nödberedskap, vilket är precis det som 23-åringens familj hoppas på.

Tillägg 2011-07-29:
Sjuksköterskan som vägrade att skicka en ambulans åtalas nu för grovt vållande till annans död. Den avlidnes familj är inte ute efter hämnd, men åtalet torde ändå vara en del i den upprättelse som de vill ha och förtjänar.

Read more...

Att ha ansvar över liv och död

Det finns ett band mellan poliser, ambulanspersonal och brandmän. Vi arbetar alla dygnet runt, och i alla delar av samhället, speciellt de mest utsatta. Vi träffas ofta ute på jobb och samarbetar med varandra vid olyckor, bränder, bråk med mera. Och vi hamnar alla i situationer där hur vi utför vårt jobb kan vara frågan om liv eller död för en drabbad medmänniska. Även de operatörer som sitter i ledningscentralerna, för polisens del LKC, är en självklar och vital del i det arbetslag som skall ta ansvar för att hjälpa och skydda samhället då något inträffar. Därför kan jag känna en samhörighetskänsla med en sjuksköterska som jobbar på SOS-Alarm. Jag vet att hennes jobb kan vara stressigt. Hon tvingas dagligen prioritera emellan olika ärenden och behov, och hon kan säkerligen inte skicka ambulanser till alla som ringer in och uppger att de mår dåligt, för då räcker inte resurserna till de verkligt allvarliga fallen. Men oavsett hur stressigt jobbet blir så MÅSTE det utföras på ett sådant sätt att de som verkligen behöver hjälp också får det. Det kan som sagt vara en fråga om liv eller död, och varje enskild kugge i maskineriet måste kunna axla det ansvaret, eller söka ett annat jobb.

På morgonen den 30 januari ringer en 23-årig man 112 och säger att han behöver en ambulans. Den ansvariga sköterskan vill inte skicka någon. Mannen ringer tillbaka och försöker få en ambulans eftersom han har kraftig andnöd och talar med sköterskan i åtta minuter, men hon väljer att inte skicka en ambulans. När hon ringer tillbaka till mannen svarar ingen, men ingen skickas till lägenheten för att kontrollera. Senare på morgonen upptäcker en granne att dörren är öppen. 23-åringen har ställt upp den för att ambulanspersonalen skall komma in, men ingen kom. När mannen påträffades var han död.

Jag har naturligtvis ingen aning om varför den sköterska på SOS-Alarm som valde att inte skicka en ambulans gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen trodde hon inte, trots mannens vädjanden, att han var i behov av hjälp. Alla kan göra misstag, men i det här fallet rör det sig om ett misstag som får sådana konsekvenser att det helt enkelt inte får göras. Min upplevelse av att jobba i yttre tjänst är att när det finns risk för att någon faktiskt svävar i livsfara, då släpper man allt och åker. Jag har mött ambulansen på otaliga jobb, och det har väldigt sällan varit fråga om fara för någons liv, men man skickar ändå ut en bil för att vara på den säkra sidan. Ofta gör ambulanspersonalen en snabb bedömning av en eventuell patient, konstaterar att allt är ok, och lämnar ärendet i våra händer. Med tanke på detta är det ännu svårare att förstå hur den aktuella sköterskan kunde göra den bedömning som hon gjorde.

Även vad gäller polisiära ärenden så begås misstag som gör att ett brottsoffer som riskerar att utsättas för mer hot och våld (t.ex. en misshandlad kvinna) inte får den hjälp hon förtjänar och behöver. Även dessa misstag kan i värsta fall leda till döden, och inte heller då är det acceptabelt. För även om både sjukvården och polisen har extremt hög arbetsbelastning och underbetald, överarbetad personal, även om man dagligen under stress tvingas till svåra prioriteringar, så finns det ingen uppgift som är viktigare än att rädda liv. När någon ropar på hjälp för att denne svävar i livsfara, så måste samhället svara. Här finns inget utrymme för misstag. Och de människor som tar emot sådana rop på hjälp måste klara av att göra de bedömningarna, måste klara den pressen. Vi kommer alltid att akut behöva svara på larm som visar sig vara falska, men vi har aldrig råd att ignorera ett enda larm som visar sig vara äkta, inte när det är frågan om liv eller död.

Tillägg 2011-06-21:
Fallet med 23-åringen som fick mig att skriva det här inlägget har lett till en kraftigt ökad kontroll av SOS Alarm och ambulanssjukvården. Allvarliga misstag sker dock tyvärr fortfarande. Idag, den 21e juni 2011, rapporteras det om ännu ett fall där en person har avlidit tragiskt, denna gången efter att ha varit i kontakt med ambulanspersonalen. Den aktuella kvinnan hade tydligen i samråd med ambulanspersonalen kommit fram till att inte åka med, till skillnad ifrån 23-åringen som bönade och bad om att bli hämtad. Men man kan ändå tycka att ambulanspersonalen, med sin medicinska expertis, skall klara av att rådge så att det säkra tas före det osäkra i en sådan situation. En patient litar ju antagligen på vad sjukvårdspersonalen säger. Det är möjligt att fallet var extremt svårbedömt och visst kan man göra misstag, men som sagt, vissa misstag får så ödesdigra konsekvenser att de bara inte får ske.

Read more...

Stockholms kommun har reat ut allmänna tillgångar

Socialdemokraterna kritiserar, knappast för första eller sista gången, det moderatledda styret av Stockholms stad för att ha reat ut allmänna tillgångar och på så sätt skänkt bort stora mängder av skattebetalarnas pengar. Det är välkänt att de borgerliga av ideologiska skäl vill sälja ut så mycket som möjligt av allmänna tillgångar till privata ägare, liksom det är välkänt att socialdemokraterna vill behålla betydligt mer i statens, och stadens ägo. Jag har i sak inget emot att man kan sälja ut vissa hyreshus till de boende och låta dem bilda en bostadsrättsförening, bara det inte görs med för stor del av allmännyttan. Jag har heller inget emot privata alternativ vad gäller vård och omsorg eller skola. Men jag tycker genuint illa om när vissa privatpersoner gynnas otillbörligt av de borgerliga genom att ett hus säljs till ett kraftigt underpris till en nybildad bostadsrättsförening eller ännu värre, när ett sjukhus eller ett daghem reas ut till en bråkdel av sitt riktiga värde så att de nya ägarna direkt kan göra enorma vinster. Detta sker nämligen till 100% på skattebetalarnas bekostnad, och det är för mig obegripligt att Stockholms stad i praktiken skänker bort gemensamma tillgångar till privata aktörer på grund av en ideologisk låsning. Om det nu inte är så att det finns mer direkta ekonomiska intressen bakom utförsäljningarna, och kopplingar mellan de som fattar besluten och de som gör miljonvinster på dem... Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, men det skulle i alla fall göra hela saken lättare att förstå...

Read more...

Om sekretess

Sverige torde på många sätt vara ett av de länder i världen som har högst respekt för den personliga integriteten. Vi har stränga datalagringsdirektiv genom bl.a. PUL, personuppgiftslagen. Vi har långtgående sekretess mellan olika myndigheter. Vi ställer mycket höga krav för att få använda tvångsmedel som har att göra med integritetskränkande informationsinsamling, som t.ex. hemlig telefonavlyssning. Generellt sätt så är jag glad att det i Sverige inte går att göra TV-program som amerikanska "COPS" där personer under känsliga och kränkande omständigheter får finna sig i att bli filmade. Då föredrar jag den försiktigare, humanare varianten "112 - På liv och död" där filmteamet tar hänsyn till förundersökningssekretess och inte heller filmar någon som inte vill vara med på bild.

Ibland kan jag dock känna att kraven på personlig integritet vägs väl tyngt mot andra intressen. Ett tydlig exempel är alla murar av sekretess som byggs upp mellan olika myndigheter. Det blir svårare för polisen att arbeta mot ungdomsbrottslighet om man inte har ett smidigt och fungerande samarbete och informationsutbyte med socialtjänsten. Det kan få förödande konsekvenser om polisen inte får del av medicinsk information om de t.ex. måste göra ett omhändertagande av en psykiskt sjuk person. De stela sekretesslagarna och den bristande informationen var säkerligen en av anledningarna som ledde till att en polisman dödades vid ett ingripande mot en psykisk sjuk person i Nyköping för ett antal år sedan. Självklart blir det inte bara farligare för polisen, det hade också förenklat ett konstruktivt bemötande gentemot den sjuke om polisen hade haft tillgång till den sortens information på samma sätt som man har tillgång till brottsregister.

I dagens DN ondgör sig den politiske chefredaktören Peter Wolodarski över att sjukvården har börjat använda ett nytt databaserat system, "Take Care", i vilket patienternas journaler centraliseras och görs mer lättillgängliga. Enligt Wolodarski riskerar detta att allvarligt skada den personliga integriteten, då en läkare kan se om patienten t.ex. tidigare lidit av psykisk ohälsa. Wolodarski markerar att han inser att det finns stora vinset med systemet, både kostnadsmässigt och vad gäller vårdkvalitet men är ändå starkt kritiskt, i integritetens namn.

Jag har mycket svårt att förstå Wolodarskis och DNs prioritering. För mig känns det självklart modernare datssystem som både kommer att göra sjukvården effektivare och billigare är en enorm vinst. Om all relevant patientinformation samlas och görs tillgänglig, så ges naturligtvis läkaren en mycket bättre möjlighet att göra en helhetsbedömning av patienten och dennes symptom. Visst kan det vara så att delar av informationen i journalen inte är relevant, men det torde vara svårt att säga i förväg vilka delar detta gäller. Och då måste det för patientens skull vara bättre att läkaren får göra den avvägningen. Dessutom är frågan mycket större än att röra behandlingen av enskilda patienter, då ett smidigare system säkerligen kommer att spara enorma resurser. Istället för att patienter och journaler skall remitteras fram och tillbaka i kostsamma och tidsödande omgångar, så torde det finnas jättelika besparingar att göra, vilket i sin tur gör att läkartider frigörs åt mer behövande än dem som t.ex. bara kommer in till en allmänläkare för att få en remiss. Med tanke på vilka köer det är i sjukvården för essentiella behandlingar och operationer, så vore det helt oförsvarligt i ett skattefiansierat sjukvårdsystem att inte göra effektiviseringar och besparingar som desutom skulle ge bättre behandling och resultat bara för att man är rädd att en läkare skulle läsa information i en journal som han inte behöver se.

Personlig integritet är viktigt. Jag vill inte att staten slumpmässigt skall kunna kontrollera var jag surfar eller vem jag mailar med. Men däremot är det självklart att myndigheter och sjukvård måste kunna begagna sig av information som är nödvändig för att kunna göra ett bra arbete. Det system som Wolodarski kritiserar är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler sådana, inte färre, både vad gäller sjukvården och rättsväsendet (som t.ex. den uppluckringar av sekretess mellan socialtjänst och polis som Carin Götblads utredning om ungdomsbrottslighet har föreslagit). Till viss mån måste man faktiskt lita på att myndigheterna använder informationen på rätt sätt. För polisen är det helt nödvändigt att kunna göra dataslagningar som kan ses som integritetskränkande på personer vi möter i vårt arbete. Ibland ger slagningarna information som är irelevant för den aktuella arbetsuppgiften, men det går naturligtvis inte att veta på förhand. Vi får dock inte göra dylika slagningar om det inte finns en arbetsrelaterad orsak, och gör vi det kan det straffas med tjänstefel. Svårare än så behöver det inte vara för sjukvården heller.

Read more...