Knark och vänlighet

Nu skall jag igen försöka mig på balansgången att skriva om jobbet utan att lämna ut information som komprometterar varken individer eller sekretess. Den här gången är det ett narkotikafall som har väckt funderingar. En skarpögd kollega fattade en misstanke baserat på en specifik händelse som ledde till att vi plockade med oss personer på kroppsbesiktning misstänkta för eget bruk.

Att jobba mot narkotika är ett av de prioriterade mål som är uppsatta av myndigheten. Måluppföljningen sker emot antalet anmälningar, vilket (som vanligt) är ett ganska dåligt mål om man skall bedöma kvaliteten på polisarbetet, men det ger i alla fall en indikation på att polisen jobbar med frågan. Personligen är jag hjärtligt ointresserad av att sätta dit en pundare för ännu ett falla av ringa narkotikabrott genom eget bruk. Det i sig hjälper ingen, och skapar bara lite mer skulder för en person som redan har det svårt. Det är dock en stor skillnad om det rör sig om en ungdom som har börjat knarka men vars föräldrar inte är medvetna om detta, då kan anmälan och dom bli en väckarklocka för både den unge och dess omgivning och kan kanske vara ett viktigt steg i att bryta missbruket.

Det man främst vill är dock självklart att komma åt de som säljer, att få undan dom och deras varor ifrån gatan. Och där kan även kontakten med brukarna vara ett viktigt hjälpmedel. Bara man lyckas få en bra kontakt och visa att man faktiskt bryr sig om missbrukarens situation och inte är ute efter att döma, så kan man ofta få information som man kan jobba vidare med (ibland bättre, ibland sämre). Och i bästa fall kanske man kan behålla kontakten och få fler tips framöver.

Och även om tipsen inte leder någon vart, så kan bara det faktum att man har ett vänligt bemötande kanske hjälpa dialogen med missbrukaren om att få behandling och komma ur missbruket. Visst är det naivt och blåögt att tro att man kan påverka på det sättet, men det gör i alla fall jobbet lättare. Slutligen så finns det helt enkelt ett egenvärde i att vara vänlig, speciellt mot människor som lever i ett svårt utanförskap och som har stort behov av medmänsklighet.

I det aktuella fallet så var det visserligen frågan om att "sätta dit" personer för eget bruk som hade tidigare domar på sig, men kontakten avslutades med att vi fick kramar, så då måste vi i alla fall ha gjort något rätt... Sen följde en komisk dialog med sjuksköterskan på vårdinrättningen där vi lämnade en av personerna på dennes egen begäran, då vi förklarade att det var en snäll kille som hade det svårt och bad dem att ta väl hand om honom, och de kontrade med att fråga om de borde ta mindre väl hand om en person om denne inte är snäll...

Slutligen så antar jag att anledningen att jag skriver om det här fallet är att jag helt enkelt kände starkt för de personer vi mötte, och hoppas att det (mot förmodan...) kommer att gå bra för dem.