Stöld och/eller slöseri med allmänna resurser

Konsulten Mikael Flovén skriver i en tänkvärd artikel på DN Debatt att Stockholms stad har bestulit sina invånare på ungefär 50 miljarder under den 20-årsperiod då allmännyttiga bostäder har sålts ut till reapriser till bostadsrättsföreningar bildade av de boende. Jag har tidigare irriterat mig på slöseriet att överföra pengar ifrån det allmänna till privata individer genom att sälja av fast kapital till underpris. Lägenheter är vanligast, men det finns även exempel på skolor eller sjukvårdsanläggningar som har reats ut (i vissa fall under korruptions och jävliknande förhållanden). Det är svårt att förstå motiveringen till varför ideologi (att kommunen inte skall äga bostäder i lika stor utsträckning) måste leda till slöseri. Flovéns jämförelser om hur mycket skola man hade kunnat få för pengarna känns högst relevant.

Nu hör det till saken att det gamla systemet inte heller är särskilt friskt. En reglerad hyresmarknad ger absurda effekter av affärer med förstahandskontrakt och olika former av mygel där kontakter är nödvändiga för att få en bra lägenhet. Dessutom är även detta en resursöverföring vad gäller de allmännyttiga lägenheterna, för varje krona som hyran sätts lägre en marknadshyra så överför kommunen resurser ifrån det allmänna till hyreskontraktsinnehavaren. Enligt "Den hälsosamme ekonomistens" improviserade räkneexempel så skulle detta under samma period ha kostat kommunen 100 miljarder kronor (för mig verkar det som om hans siffror är aningen överdrivna, men det lär i vilket fall som helst röra sig om mycket stora pengar).

Nej, det borde vara en plikt för varje offentlig instans att hushålla med gemensamma resurser så att de kan användas där de behövs bäst, som för skola, vård och omsorg. Därför borde kommunen varken sälja eller hyra ut kraftigt under marknadspris. Och om det innebär att resurssvagare grupper får svårare att bo centralt, så må så vara. Alternativet är att de flesta i praktiken subventionerar det fåtal som råkat komma över rätt kontrakt (genom rätt kontakter), då är det bättre att håva in pengarna som ett centralt läge kan inbringa (ifrån dem som vill betala för det) och dela ut dom där de bäst behövs (i den offentliga välfärden).

Och om man nu vill garantera mer mångfald i de centrala delarna av staden, så kan man ju börja med att göra en översyn av alla de stiftelser som har inskrivet i stadgarna att de skall förmedla lägenheter till behövande, men som i praktiken ger ut dem till styrelseledamöternas släktingar...