Mer om våldtäkt och rättsäkerhet

fredag 26 mars 2010

Att det sprids mycket dynga på nätet märker även en novis som jag. Förtal, desinformation, och allmänna påhopp är vardagsmat. Själv blev jag bland annat jämförd med "Kapten Klänning" och anklagad för att vilja avskaffa rättsäkerheten i kommentarsfältet till artikeln jag skrev om Bjästavåldtäkten. Jag förväntar mig inte att alla skall förstå, och knäppskallar är det svårt att vaccinera sig mot, men jag gör ett fåfängt försök till att reda ut det där med rättsäkerheten.

Det är följande stycke som lett till debatt:

"Självklart kan förundersökningarna bli bättre, men det kommer ändå alltid att finnas mängder med fall där det saknas bevisning och ord helt enkelt står mot ord. I de fallen så kan man inte fälla gärningsmannen, men man får inte heller "fälla" offret genom att utmåla det som om en friande dom är ett besked ifrån domstolen att gärningsmannen är oskyldig (och därigenom att offret har ljugit). Det är det inte, det är endast ett besked på att vi inte helt säkert kan veta att gärningsmannen är skyldig, vilket är en helt annan sak. Därför måste både media och allmänhet vara väldigt försiktiga i hur de tänker på och formulerar sig kring en frikännande dom, vilket kanske går emot ett behov av enkla svar och ställningstaganden."

Domstolen prövar om en person kan dömas som skyldig för brott, dvs den prövar om det kan ställas bortom rimligt tvivel att gärningspersonen är skyldig. Kan det inte det som måste han, på grund av våra principer frias. Det innebär dock inte att domstolen har klargjort att han är oskyldig. För det skulle det krävas en omvänd bevisbörda, dvs den misstänkte skulle behöva bevisa bortom rimligt tvivel att han omöjligt kunde ha begått gärningen han är anklagad för. Och så fungerar helt enkelt inte rättssystemet, tack och lov. För att exemplifiera så kan vi ta en förenklat resonemang kring det välkända "Lindomemordet". Säg att två inbrottstjuvar tillsammans bryter sig in i en villa som de tror är tom. Väl där inne stöter en av dem på den pensionär som bor där. Han reagerar hänsynslöst och slår ihjäl pensionären. Båda personerna grips, men de skyller på varandra och utredningen misslyckas med att klargöra vem som bara gjort sig skyldig till (försök till) grov stöld och vem som gjort sig skyldig till mord. Då man inte kan riskera att döma den av dem som enbart begått en stöld för mord, så frias båda från den misstanken trots att man vet att en av dem har begått mordet. Det är helt i enlighet med grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Båda frikänns alltså, helt korrekt.

Om vi nu tar tillbaka resonemanget till våldtäkter, så kan har vi igen en ord-mot-ord situation där kvinnan säger sig ha blivit våldtagen och mannen nekar. Endast de två vet sanningen. Rätten kan mycket väl göra bedömningen att det är troligt att kvinnan faktiskt har blivit våldtagen, men om det inte kan visas bortom rimligt tvivel så måste mannen frias (detta då kravet att inte döma oskyldiga är strängare än kravet att de skyldiga skall dömmas). Det innebär dock självklart inte att han behöver vara oskyldig. Den som hävdar att en friande dom i ett våldtäktsfall är en garant för oskuld, och skall behandlas så, måste konsekvent också se på de två männen som anklagades för Lindomemordet som garanterat oskyldiga båda två, trots att vi vet att minst en av dem (kanske båda) har begått mord.

Nu till våldtäktsoffren. Det finns alltså mängder med tjejer som blivit utsatta för våldtäkter där det inte går att bevisa med tillräcklig säkerhet att gärningsmannen är skyldig, och då måste han frias. Men man borde förklara för dom och för allmänheten att det inte betyder att de anklagas för att ljuga, och att det de säger inte är sant, bara att det inte går att bevisa. Och visst finns det fall med falska anklagelser, och då kan man också lagföra den personen för falsk angivelse. Det är först då som bevisbördan vänds på riktigt, för då måste rätten visa bortom rimligt tvivel att den som anmält våldtäkten faktiskt uppsåtligt ljuger om händelsen. Och fälls "målsägaren" för falsk angivelse mot "gärningsmannen" vad gäller den våldtäkt som han anklagats för, så kan man också hävda att det faktiskt är rättsligt bevisat att han är oskyldig.

Problemet verkar vara att människor har svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. I en situation där det faktiskt inte går att veta vad som har hänt, så måste man både skydda den potentiella gärningsmannens rätt att inte dömmas då han kan vara oskyldig och offrets rätt till stöd, hjälp och att inte kränkas igen av rättsprocess eller omgivning. Svårt? Ja, men så ser verkligheten ut.

1 kommentarer:

Roger,  30 mars 2010 23:43  

Ett enklare sätt att uttrycka samma sak är att en rättegång handlar om i fall åklagarens gärningsbeskrivning kan bevisas - inte om vad som verkligen hände.

Skicka en kommentar