Om narkosläkarfallet och möjliga brister i polisrutiner/lagstiftning, samt om Expressens okunnighet

När den nu frikända narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus talade ut i läkartidningen om hur hon behandlades under utredningen, och speciellt då av polisen under de första dagarna, så skapade det av förståeliga skäl debatt. Den bild hon ger av polisens arbete är allt annat än smickrande, och en del av de saker som hon beskriver går dessutom emot gällande lagstiftning och/eller direktiv.

Jag har själv skrivit ett par gånger om fallet med narkosläkaren/"barnläkaren". Min åsikt är att polis och åklagare efter en relativt snabb genomgång av tillgängliga fakta borde ha hänvisat ärendet till socialstyrelsen. Men i vad för mig verkar ha varit fyrkantigt paragrafrytteri, i värsta fall med ett inslag av prestige, så drevs ärendet i botten. Vilket tog två år ifrån att det anmäldes och kostade narkosläkaren mycket lidande och staten/rättssystemet onödiga pengar och resurser.

Det är alltså inte särskilt konstigt att fallet med utredningen mot narkosläkaren bäddar för kritik mot polis och åklagare. När man dessutom läser hennes egen berättelse om hur hon har behandlats, så ger den ett perspektiv där en välutbildad, välartikulerad (och dessutom oskyldig) person får chansen att redogöra för hur kränkande polisen kan vara mot misstänkta brottslingar. Det är bra, och den diskussion som följer kan vara en nödvändig och välkommen väckarklocka för polisen på en del sätt. Misstänkta övertramp/brott av polisen skall också naturligtvis utredas. Men man måste dock ha i åtanke att det hon beskriver är hennes upplevelse, en partsinlaga i ett skeende där det troligtvis finns fler versioner och där det definitivt finns en del förklaringar. Den distansen till narkosläkarens berättelse har dock definitivt inte expressens skribent Ann-Charlotte Marteus som i en ledare reagerar med att såga hela Sveriges poliskår och rättsstat rakt av, och sedan fortsätter med att baserat på felaktiga slutsatser kräva minskade befogenheter för polisen. Jag återkommer till detta nedan.

Jag arbetar själv på den polisstation dit narkosläkaren fördes. Jag har själv varit ute i arresten många, många gånger. Och jag har aldrig sett någon, varken arrestvakt eller polis, behandla någon på det omotiverat kränkande och förödmjukande sätt som narkosläkaren berättar om, speciellt då natten innan häktningsförhandlingen. Jag har heller inte träffat på den sortens inkompetens som narkosläkaren beskriver, där poliser t.ex. talar om natriumklorid/koksalt som ett gift.

Det finns dock en hel del saker som jag känner igen och kan förklara. T.ex. så gäller samma rutin för alla som grips och förs till polisstationen misstänkta för brott. Först visiteras de grundligt (vilket innebär att man behöver klä av sig naken), främst för att säkerställa att inga föremål som personen kan använda för att skada sig själv med tas med in i cellen. Sedan förs den misstänkte till en cell i väntan på förhör av utredare. Det kan ta ett par timmar beroende på vilket behov den intransporterande patrullen har att avrapportera (naturligtvis skriftligt) ärendet och tillgänglighet till personal/förhörsledare. Under tiden en person förvaras i arrestcell så kontrolleras regelbundet att denne är ok. I normala fall sker det genom att arrestvakten en gång i timmen går förbi cellen och tittar in, men om en person misstänks må speciellt dåligt, och därigenom löpa en högre risk att skada sig själv, så kan kontrollerna bli tätare och noggrannare.

Just att hantera personer som är misstänkt suicidala eller har självskadebeteenden är bland det svåraste, och mest kränkande, vi gör på en polisstation. Jag har t.ex. själv blivit ombedd att hjälpa till att klä av en kvinna som var anhållen, misstänkt för ett mycket grovt brott, då hon försökte strypa sig själv med sina kläder och då hon blev tillsagd att ta av dem vägrade och gjorde motstånd. Nu lyckades jag och kollegan jag då jobbade med efter lite om och men lösa det med kommunikation, men om det inte hade gått så hade vi ändå tvingats att utföra uppgiften. Jag känner dock inte alls igen den beskrivning av att tvinga en sovande person att varje halvtimme ställa sig upp, och sedan använda våld som en bestraffning då hon ifrågasätter detta, som narkosläkaren ger då hon berättar om natten innan häktningen. Om det har gått till på det sättet är det naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

En annat övertramp som berörs i narkosläkarens redogörelse är att hon säger sig ha blivit nekad att få advokat med på förhöret och tillsagd att det skulle ta tre dagar att få en försvarare. Om det är sant så har poliserna gjort sig skyldiga till att bryta mot både lagliga bestämmelser och gängse arbetsrutiner. Utan att kunna yttra mig om vad som hände i det här enskilda fallet, så är min erfarenhet att poliser brukar vara väldigt noga med att underrätta en misstänkt om att han har rätt till försvarare innan han förhörs, detta finns med i alla tänkbara checklistor och lärs ut direkt på polisskolan. Visst kan det småpratas lite innan det är tydligt att personen i fråga är skäligen misstänkt för brott, men då det är klargjort att denne skall förhöras så som misstänkt informeras enligt min erfarenhet alltid om rätten till advokat/försvarare.

Den enda aspekt i narkosläkarens berättelse, vilken enligt Expressen "påminner som en Kafkainteriör, eller någon amerikansk film om korrumperade sheriffer i djupaste Sydstaterna" som enligt mig visar på ett systemfel och inte på eventuella individuella övertramp och misstag, är hur hon hämtas på jobbet utan att informeras om vad saken gäller. Det att poliser griper personer eller verkställer anhållningsbeslut utan att berätta för den frihetsberövade vad saken gäller är dessvärre något som jag upplever är både utbrett och vanligt. Man hänskjuter ofta saken till "24:8-förhöret", d.v.s. det förhör som hålls inne på polisstationen, men det kan som sagt ligga flera timmar bort i tiden. Och lagen säger (Rättegångsbalken 24:9) "När någon grips eller anhålls eller när ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet"...

Tillbaka till Expressen och Marteus okunniga ledare. Marteus skriver att Sverige behöver "Miranda rights", d.v.s. bl.a. att polisen måste informera om rätten till advokat. Den rätten finns, och det görs redan. Marteus raljerar även om "bananernas Sverige" och att man inte behöver bli informerad om en misstanke eller har rätt till advokat förrän man är "skäligen misstänkt". Hon verkar inte veta vad hon pratar om. I fallet med barnläkaren så måste rimligtvis den skäliga misstanken uppstått baserat på rapporten ifrån rättsläkaren och inte ifrån det synbart kaotiska förhör som hölls då hon hade förts in. Jag vet själv inte när åklagaren fattade anhållningsbeslutet, men jag utgår ifrån att det var innan narkosläkaren hämtades in. Om hon inte informerades om misstanken eller rätten till advokat innan förhöret så berodde det inte på brister i varken lagstiftning eller rutiner, utan på personliga misstag/övertramp (som kommer att utredas).

Faktum är att tanken på att rättsväsendet skulle gå runt och dela ut advokater, samt informera om misstankar, till personer som inte ens är skäligen misstänkta för brott är närmast absurd. Skall vi så fort det t.ex. begås ett rån eller beslagtas en större mängd narkotika skyndsamt samla in alla som kan vara aktuella för det kommande spaningsarbetet, informera dem om att det tillhör den grupp polisen tänker spana mot, samt ge dem varsin advokat? Och vad gör vi om vi som poliser kommer till ett lägenhetsbråk där två personer verkar ha slagits. Initialt bör man vara öppen för att båda kan ha begått brott, liksom att båda kan vara brottsoffer. Skall vi då inte förhöra någon förrän vi har fått dit två advokater? Nej, självklart bör personer som kan vara intressanta i en brottsutredning men som inte nått upp till skälig misstanke kunna höras upplysningsvis.

Svensk polis har inga "bekväma privilegier". Visst kan det finnas otydliga gränser, men det beror nog snarare på att Sverige har ett extremt starkt skydd för den enskilda individen och den personliga integriteten visavi rättssystemet, vilket ofta kraftigt försvårar polisarbete och lagföring. Om t.ex. brottsprovokation hade varit tillåtet på samma sätt som i USA (det land som är en självklar förebild för Marteus vad gäller individens rättigheter) hade både kampen mot narkotika och illegala vapen förenklats markant. Men vad spelar fakta för roll när man har chansen att skriva en indignant och provokativ ledare som angriper rättssystemt i vår "aparta utkant av civilisationen"...