Om ett "tragiskt familjedrama", om avsky mot polisen, samt om ordval och generaliseringar

Ännu en tragedi. Ännu en kvinna som mördats av en man som hon hade haft ett förhållande med och som därefter hade förföljt och trakasserat henne. Ännu ett misslyckande ifrån samhällets sida. Det finns mycket att säga om det. Som polis så vet jag att den stora majoriteten av mina kollegor är fruktansvärt trötta på samhällets (läs domstolarna, lagstiftarna, och i vissa fall även åklagarnas) flathet mot förövarna. Det är poliser, kvinnojourer och socialtjänst som har i uppdrag att hjälpa kvinnor som utsätts för våld och hot, och vi som möter dessa kvinnor blir naturligtvis personligen engagerade i deras öde. Misstag begås, och jag vet inget om det aktuella fallet. Men normalbilden är att polisen gör allt den kan för att gärningsmannen, kvinnans plågoande som har tagit och fortsätter att ta hennes frihet och rätt till ett liv utan våld, trakasserier och rädsla ifrån henne, skall hamna bakom lås och bom. Men dessa män, hur farliga de än är, släpps nästan alltid ut för fort. Och det finns allt för dåliga möjligheter till strikt kontroll och förnyad inspärrning vid återkommande övergrepp. Och den som får betala priset är den förföljda kvinnan.

Med detta i åtanke är det tråkigt att ett befäl som tillfrågats av media om händelsen enligt uppgift har kallat den för ett "tragiskt familjedrama". Jag har dock svårt att tro att det låg mer bakom den olyckliga formuleringen än en vilja att visa på att det hela var tragiskt och att det rörde sig om en närstående gärningsman. Jag har också träffat på betydligt värre formuleringar ett antal gånger. Till exempel då det brutala Sturebymordet där en flicka förmådde sin pojkvän att mörda en annan flicka omskrevs i termer av tragiskt kärlekshistoria (t.ex av DNs Ulrika By). Mord är mord, och även om det alltid finns någon sorts förklaring, så bör man vara försiktig med att uttrycka sig på ett sätt som kan tyckas förringa dådet, speciellt av hänsyn till offer och anhöriga. Vad gäller mäns våld mot kvinnor, hedersvåld, rasistiskt eller religiöst fundamentalistiskt våld och andra sorters strukturellt betingat våld blir detta speciellt viktigt då det aldrig får se ut som om de olika sjuka bevekelsegrunderna ursäktar illgärningarna. Jag hoppas därför att nästa polisbefäl som yttrar sig om en liknande tragedi, för dessvärre så kommer det att hända igen, använder ett bättre ordval.

När jag ändå talar om ord, så kan jag inte låta bli att reagera på en spontan "tweet" angånde vad jag tror är befälets ordval samt om tragedin med kvinnan som omkom i en polisarrest efter att ha omhändertagits för berusning. Ordagrant löd den "två vågor av avsky mot polisen denna morgon: 1 deras äckliga språkbruk, 2 att de låser in folk som behöver akut läkarvård och låter dem dö". Jag är ganska van vid att som polis mötas av glåpord och hat, speciellt av ungdomar i de segregerade förorterna. Men även människor med aktivistbakgrund och till viss mån media kan ha en tendens att uttrycka sig generaliserande och stämplande om "polisen" eller om "poliser". Som polis är det naturligtvis inte särskilt roligt när jag och alla duktiga, engagerade och empatiska kollegor som jag känner indirekt pekas ut som något som man "avskyr". Poliser gör misstag, och det finns även individer inom polisen, på alla nivåer, som inte borde vara poliser. Men min bild är att de flesta vill väldigt väl och anstränger sig för att hjälpa och göra ett bra jobb. Det känns otacksamt då vi alla klumpas ihop till en motbjudande massa när någon polis någonstans verkar ha gjort något oacceptabelt. I det här fallet kan även proportionerna mellan "avskyn" mot oss och t.ex. Malmöbefälets olämpliga ordval kännas märkliga (dock skall sägas att det är fullt förståelse att just dödsfallet i polisarresten ger upphov till stark ilska).

Jag är fullt medveten om att det inte är samma sak, men lek med tanken på att någon uttryckte sig generaliserande och missaktande om t.ex. judar, homosexuella, eller invandrare på ett liknande sätt baserat på vad enstaka individer hade gjort. Då hade det varit ett uppenbart rasistiskt övergrepp. Nu skall inte polisen visas samma hänsyn som utsatta minoriteter, och dessutom tillhör vi genom anställning och yrkesval en väldefinierad grupp, så  vi får helt enkelt tåla en hel del hat och missaktning. Men man kunde ändå önska att vissa debattörer tänkte över sitt språkbruk. Efter mordet på Anna Lindh så kom politikerföraktet och språkbruket om politiker upp på bordet ett tag. Vi möter ändå regelbundet folk som säger sig hata och vilja döda poliser, och även de lär väl kunna få vatten på sin kvarn av färgglada uttryck. Men det är troligtvis inte det största problemet med det existerande polishatet och hur det bekräftas och förstärks av onyanserade påhopp. Det är att det försvårar mötet mellan poliser och medborgare i vardagen, samt att det för unga i riskzonen kan vara en av de faktorer som gör att man väljer en kriminell livsstil.

Med detta vill jag inte säga att man inte får kritisera polisen. Man får och bör kritisera både polisen som institution, olika polismyndigheter eller distrikt, och hur enskilda poliser har agerat. Men man får gärna göra det utan att vara överdrivet hatisk eller att ideligen dra alla av oss drygt 20 000 över en kam...