Om ett "tragiskt familjedrama", om avsky mot polisen, samt om ordval och generaliseringar

tisdag 8 maj 2012

Ännu en tragedi. Ännu en kvinna som mördats av en man som hon hade haft ett förhållande med och som därefter hade förföljt och trakasserat henne. Ännu ett misslyckande ifrån samhällets sida. Det finns mycket att säga om det. Som polis så vet jag att den stora majoriteten av mina kollegor är fruktansvärt trötta på samhällets (läs domstolarna, lagstiftarna, och i vissa fall även åklagarnas) flathet mot förövarna. Det är poliser, kvinnojourer och socialtjänst som har i uppdrag att hjälpa kvinnor som utsätts för våld och hot, och vi som möter dessa kvinnor blir naturligtvis personligen engagerade i deras öde. Misstag begås, och jag vet inget om det aktuella fallet. Men normalbilden är att polisen gör allt den kan för att gärningsmannen, kvinnans plågoande som har tagit och fortsätter att ta hennes frihet och rätt till ett liv utan våld, trakasserier och rädsla ifrån henne, skall hamna bakom lås och bom. Men dessa män, hur farliga de än är, släpps nästan alltid ut för fort. Och det finns allt för dåliga möjligheter till strikt kontroll och förnyad inspärrning vid återkommande övergrepp. Och den som får betala priset är den förföljda kvinnan.

Med detta i åtanke är det tråkigt att ett befäl som tillfrågats av media om händelsen enligt uppgift har kallat den för ett "tragiskt familjedrama". Jag har dock svårt att tro att det låg mer bakom den olyckliga formuleringen än en vilja att visa på att det hela var tragiskt och att det rörde sig om en närstående gärningsman. Jag har också träffat på betydligt värre formuleringar ett antal gånger. Till exempel då det brutala Sturebymordet där en flicka förmådde sin pojkvän att mörda en annan flicka omskrevs i termer av tragiskt kärlekshistoria (t.ex av DNs Ulrika By). Mord är mord, och även om det alltid finns någon sorts förklaring, så bör man vara försiktig med att uttrycka sig på ett sätt som kan tyckas förringa dådet, speciellt av hänsyn till offer och anhöriga. Vad gäller mäns våld mot kvinnor, hedersvåld, rasistiskt eller religiöst fundamentalistiskt våld och andra sorters strukturellt betingat våld blir detta speciellt viktigt då det aldrig får se ut som om de olika sjuka bevekelsegrunderna ursäktar illgärningarna. Jag hoppas därför att nästa polisbefäl som yttrar sig om en liknande tragedi, för dessvärre så kommer det att hända igen, använder ett bättre ordval.

När jag ändå talar om ord, så kan jag inte låta bli att reagera på en spontan "tweet" angånde vad jag tror är befälets ordval samt om tragedin med kvinnan som omkom i en polisarrest efter att ha omhändertagits för berusning. Ordagrant löd den "två vågor av avsky mot polisen denna morgon: 1 deras äckliga språkbruk, 2 att de låser in folk som behöver akut läkarvård och låter dem dö". Jag är ganska van vid att som polis mötas av glåpord och hat, speciellt av ungdomar i de segregerade förorterna. Men även människor med aktivistbakgrund och till viss mån media kan ha en tendens att uttrycka sig generaliserande och stämplande om "polisen" eller om "poliser". Som polis är det naturligtvis inte särskilt roligt när jag och alla duktiga, engagerade och empatiska kollegor som jag känner indirekt pekas ut som något som man "avskyr". Poliser gör misstag, och det finns även individer inom polisen, på alla nivåer, som inte borde vara poliser. Men min bild är att de flesta vill väldigt väl och anstränger sig för att hjälpa och göra ett bra jobb. Det känns otacksamt då vi alla klumpas ihop till en motbjudande massa när någon polis någonstans verkar ha gjort något oacceptabelt. I det här fallet kan även proportionerna mellan "avskyn" mot oss och t.ex. Malmöbefälets olämpliga ordval kännas märkliga (dock skall sägas att det är fullt förståelse att just dödsfallet i polisarresten ger upphov till stark ilska).

Jag är fullt medveten om att det inte är samma sak, men lek med tanken på att någon uttryckte sig generaliserande och missaktande om t.ex. judar, homosexuella, eller invandrare på ett liknande sätt baserat på vad enstaka individer hade gjort. Då hade det varit ett uppenbart rasistiskt övergrepp. Nu skall inte polisen visas samma hänsyn som utsatta minoriteter, och dessutom tillhör vi genom anställning och yrkesval en väldefinierad grupp, så  vi får helt enkelt tåla en hel del hat och missaktning. Men man kunde ändå önska att vissa debattörer tänkte över sitt språkbruk. Efter mordet på Anna Lindh så kom politikerföraktet och språkbruket om politiker upp på bordet ett tag. Vi möter ändå regelbundet folk som säger sig hata och vilja döda poliser, och även de lär väl kunna få vatten på sin kvarn av färgglada uttryck. Men det är troligtvis inte det största problemet med det existerande polishatet och hur det bekräftas och förstärks av onyanserade påhopp. Det är att det försvårar mötet mellan poliser och medborgare i vardagen, samt att det för unga i riskzonen kan vara en av de faktorer som gör att man väljer en kriminell livsstil.

Med detta vill jag inte säga att man inte får kritisera polisen. Man får och bör kritisera både polisen som institution, olika polismyndigheter eller distrikt, och hur enskilda poliser har agerat. Men man får gärna göra det utan att vara överdrivet hatisk eller att ideligen dra alla av oss drygt 20 000 över en kam...

5 kommentarer:

Anonym,  8 maj 2012 01:43  

Tänkte initialt att lämna en kommentar som kanske inte polisen kan göra så mycket åt, avseende relationsvåld. Dock så tror jag att jag skippar den och väljer en annan vinkling, som mångårig inom yrken som hanterar och rehabiliterar samhällets olycksbarn. Så kan man konstatera att förståelsen för vad dessa yrken faktiskt innebär minskat under de senaste decennierna, detta ger en ökad överkänslighet mot triviala saker som språkbruk. Till del kan polisen ta på sig ansvar för detta då man från den myndighetens sida åtagit sig att simma i grumligt vatten genom att distansera sig från medborgarna genom färre poliser till fots och i direkt dialog med allmänheten, dock så tror jag att detta endast är en del av problemet.

Den stor pucken är den ansvarsavsaknad som folk genom utbildningssystemet och avsaknad av värnplikt blivit itutade gäller i alla lägen, samt den nedmontering av polisutbildningen som genomförts de sista 20 åren.
Dock så ska alla duktiga poliser givet ha en eloge för att göra ett svårt arbete trots all byråkrati som kommer efter varje mediautfall.

deadramaonline 8 maj 2012 13:48  

Bloggade ju om detta med "Familjedrama/Familjetragedi" i juli förra året(http://deadramaonline.wordpress.com/2011/07/22/familjedrama/) även om jag hade svårt att få fram vad jag menade. Men det är löjligt hur ofta jag haft anledning att länka till det sen dess.
Jag tror att såna formuleringar skulle kunna bero på en journalistisk längtan att få orsakerna och att beröra med känslor, medan vi som tittar och läser, vi vill i själva verket att polisen ska kalla brottslingar för brottslingar och trösta oss med trygghet och proffessionalism. Trademark hero.

Sen är det en olikhet i det att det är ofta är när kvinnor eller barn är offer som det talas om tragedi och drama.

Andreas,  8 maj 2012 23:46  

Det känns inte riktigt som värderingarna om "tragiskt familjedrama" ovan hänger så bra ihop med det här...

http://konstapelbastian.blogspot.se/2012/04/svarjobbat-i-fororten.html

"Men när en patrull skickas ensam till Rinkeby Centrum så bestämmer vi för oss att runda av på plats och inte gripa kvinnan som hade misshandlat sin man. Annars hade vi varit fast med avrapportering i ett par timmar då vi behövdes som mest ute."

Martin 12 maj 2012 16:54  

Tack för kommentarerna! Vet inte om jag håller med om att språkbruk är "trivialt", även om det självklart ofta förstoras upp och tas ur sitt sammanhang. Sen är det ok med en annan jargong mellan kollegor än i media.

Andrea, håller med dig som vanligt :-).

Andreas, du får nog utveckla vad du menar, för jag hänger inte med.

Andreas,  14 maj 2012 15:21  

På temat "flathet mot förövarna" och att förövarna släpps ut för fort så är det svårt att släppa förövarna snabbare än att inte ta in dem alls.
Det gynnar inte precis respekten för rättsväsendet och att släppa förövare fria direkt eller låta bli att åtala dem eller ge dem lägre straff utgående från förövarens kön förbättrar inte heller. Detta verkar för övrigt vara satt i system genomgående i rättsväsendet om man ser till de få undersökningar som gjorts på området.

Skicka en kommentar