Om expressendomen och juridikens fyrkantighet

Min patrull får ett akut larm, och jag kör med blåljus och sirener på för att komma fram så fort som möjligt. Vi kommer till ett rödljus där det helt enkelt inte går att tränga sig igenom utan att bilarna flyttar på sig. Detta händer dagligen då vi jobbar. I säkert nio fall av tio så rullar den främsta bilen långsamt över stopplinjen för att skapa utrymme för oss att komma vidare. I det tionde fallet blir i alla fall jag rasande. Det chaffören då gör är att begå ett brott som leder till indraget körkort, men naturligtvis rapporterar ingen frisk polis detta brott.

Det finns juridiska regler för att slippa att lagföra människor för handlingar som uppenbart inte borde vara straffbara. Främst hittas de i Brottsbalkens 24e kapitel "Om allmänna grunder för ansvarsfrihet". Rödljusköraren skulle t.ex. kunna hävda "Nöd". Det finns även regler om rapporteftergift eller åtalsunderlåtese för att inte tvinga rättsväsendets representanter att gå vidare med obetydliga ärenden som inte bedöms vara straffvärda. Som all juridik är de här reglerna tolkningsbara och tänjbara, men inom vissa gränser. Det finns situationer där man intuitivt känner att ingen klandervärd handling har begåtts, men där den fyrkantiga juridikens regler har svårt att tillämpas på ett sådant sätt att det känns moraliskt rimligt.

Ett mycket välkänt exempel är det med "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus. Vi bortser nu ifrån det faktum att hon frikändes och antar istället, rent hypotetiskt, att hon faktiskt medvetet gav det döende spädbarnet en så pass stark dos tiopental att hon kunde anta att dosen i sig kunde påskynda döden med någon eller några timmar. Juridiskt finns det då åtminstone ett likgiltighetsuppsåt till dråp. Moraliskt så har hon försökt lindra spädbarnets lidande i en oåterkallelig sista dödskamp. Jag kan själv relatera till exempelvis min mormors bortgång. Jag var inte närvarande, men jag har fått återberättat för mig hur hennes sista timmar var en lång och plågsam process för alla inblandade. Man hade redan tagit bort droppet, och det var 100% klart att hon skulle dö. Men istället för att ge en stark spruta som gjorde att hon fick somna in snabbt, så tvingades hon torka ut under smärtor och ångest. Men om en sköterska på de anhörigas begäran hade gett en spruta som hade påskyndat processen i det läget, så hade en nitisk jurist kunnat se till att hon fälldes för dråp.

Och så kommer vi till Expressenmålet, där journalister köpt ett vapen och sedan lämnat detta till polisen, allt för att visa hur lätt det är att få tag på illegala vapen i den undre världen. Juridiskt är solklart rekvisiten för vapenbrott uppfyllda. Moraliskt är det för mig tydligt att ingen särskilt klandervärd handling har begåtts. Det enda jag har invändningar emot är att vapenhandlaren fick betalt, och att Expressen på så sätt har finansierat organiserad brottslighet, men det är också ett lovvärt syfte att visa på hur lättillgängliga vapen är i Sverige idag. Expressenmedarbetarna och chefredaktören har nu föga förvånande dömts för vapenbrott. För min del hade jag, precis som har skrivits i media, hellre sett att fallet aldrig gick till domstol och att vårt hårt belastade rättsväsende hade fått arbeta med något annat istället. Som polis så vet jag mycket väl hur absurt långa väntetider vi har i våra tingsrätter. Dessutom vet jag också att många av de mål där man verkligen skulle ha velat se fallet gå till åtal läggs ned, och att de domar som faller för verkligt klandervärda brott där enskilda människor har drabbats hårt, i princip alltid är patetiskt låga. I det sammanhanget känns det synd att man lägger resurser på fall där ingen gjort något omoraliskt och ingen faktiskt drabbats av negativa konsekvenser.

I slutändan handlar det om att vi i Sverige har ett extremt "objektivt" rättsväsende, som dogmatiskt och rättroget följer paragrafer, utan att se särskilt mycket till orsaker, motiv, bakgrund och människor. Det är också något som jag tror att de flesta jurister faktiskt är stolta över. Jag skulle dock gärna vilja få in mer av ett tänkande kring sammanhang, syfte, brottsfferperspektiv, moral och rättvisa i systemet. Gärna mycket hårdare straff för dem som verkligen kränker människor, förstör liv, och som varje gång de blir släppta fortsätter att medvetet och uppsåtligen orsaka lidande, men däremot får man gärna vara mjukare mot dem som av förståeliga och ibland behjärtansvärda skäl någon enstaka gång överträder en laglig gräns.

Åsikter om Expressenmålet:
Jonas Nordling, ordförande för journalistförbundet (& i DN)
Mårten Schultz, jurist och skribent