Om expressendomen och juridikens fyrkantighet

Min patrull får ett akut larm, och jag kör med blåljus och sirener på för att komma fram så fort som möjligt. Vi kommer till ett rödljus där det helt enkelt inte går att tränga sig igenom utan att bilarna flyttar på sig. Detta händer dagligen då vi jobbar. I säkert nio fall av tio så rullar den främsta bilen långsamt över stopplinjen för att skapa utrymme för oss att komma vidare. I det tionde fallet blir i alla fall jag rasande. Det chaffören då gör är att begå ett brott som leder till indraget körkort, men naturligtvis rapporterar ingen frisk polis detta brott.

Det finns juridiska regler för att slippa att lagföra människor för handlingar som uppenbart inte borde vara straffbara. Främst hittas de i Brottsbalkens 24e kapitel "Om allmänna grunder för ansvarsfrihet". Rödljusköraren skulle t.ex. kunna hävda "Nöd". Det finns även regler om rapporteftergift eller åtalsunderlåtese för att inte tvinga rättsväsendets representanter att gå vidare med obetydliga ärenden som inte bedöms vara straffvärda. Som all juridik är de här reglerna tolkningsbara och tänjbara, men inom vissa gränser. Det finns situationer där man intuitivt känner att ingen klandervärd handling har begåtts, men där den fyrkantiga juridikens regler har svårt att tillämpas på ett sådant sätt att det känns moraliskt rimligt.

Ett mycket välkänt exempel är det med "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus. Vi bortser nu ifrån det faktum att hon frikändes och antar istället, rent hypotetiskt, att hon faktiskt medvetet gav det döende spädbarnet en så pass stark dos tiopental att hon kunde anta att dosen i sig kunde påskynda döden med någon eller några timmar. Juridiskt finns det då åtminstone ett likgiltighetsuppsåt till dråp. Moraliskt så har hon försökt lindra spädbarnets lidande i en oåterkallelig sista dödskamp. Jag kan själv relatera till exempelvis min mormors bortgång. Jag var inte närvarande, men jag har fått återberättat för mig hur hennes sista timmar var en lång och plågsam process för alla inblandade. Man hade redan tagit bort droppet, och det var 100% klart att hon skulle dö. Men istället för att ge en stark spruta som gjorde att hon fick somna in snabbt, så tvingades hon torka ut under smärtor och ångest. Men om en sköterska på de anhörigas begäran hade gett en spruta som hade påskyndat processen i det läget, så hade en nitisk jurist kunnat se till att hon fälldes för dråp.

Och så kommer vi till Expressenmålet, där journalister köpt ett vapen och sedan lämnat detta till polisen, allt för att visa hur lätt det är att få tag på illegala vapen i den undre världen. Juridiskt är solklart rekvisiten för vapenbrott uppfyllda. Moraliskt är det för mig tydligt att ingen särskilt klandervärd handling har begåtts. Det enda jag har invändningar emot är att vapenhandlaren fick betalt, och att Expressen på så sätt har finansierat organiserad brottslighet, men det är också ett lovvärt syfte att visa på hur lättillgängliga vapen är i Sverige idag. Expressenmedarbetarna och chefredaktören har nu föga förvånande dömts för vapenbrott. För min del hade jag, precis som har skrivits i media, hellre sett att fallet aldrig gick till domstol och att vårt hårt belastade rättsväsende hade fått arbeta med något annat istället. Som polis så vet jag mycket väl hur absurt långa väntetider vi har i våra tingsrätter. Dessutom vet jag också att många av de mål där man verkligen skulle ha velat se fallet gå till åtal läggs ned, och att de domar som faller för verkligt klandervärda brott där enskilda människor har drabbats hårt, i princip alltid är patetiskt låga. I det sammanhanget känns det synd att man lägger resurser på fall där ingen gjort något omoraliskt och ingen faktiskt drabbats av negativa konsekvenser.

I slutändan handlar det om att vi i Sverige har ett extremt "objektivt" rättsväsende, som dogmatiskt och rättroget följer paragrafer, utan att se särskilt mycket till orsaker, motiv, bakgrund och människor. Det är också något som jag tror att de flesta jurister faktiskt är stolta över. Jag skulle dock gärna vilja få in mer av ett tänkande kring sammanhang, syfte, brottsfferperspektiv, moral och rättvisa i systemet. Gärna mycket hårdare straff för dem som verkligen kränker människor, förstör liv, och som varje gång de blir släppta fortsätter att medvetet och uppsåtligen orsaka lidande, men däremot får man gärna vara mjukare mot dem som av förståeliga och ibland behjärtansvärda skäl någon enstaka gång överträder en laglig gräns.

Åsikter om Expressenmålet:
Jonas Nordling, ordförande för journalistförbundet (& i DN)
Mårten Schultz, jurist och skribent

Read more...

Om mediadrev

Den senaste veckans mediastorm runt prinsessan Madeleine och hennes före detta fästman är inte det minsta förvånande, men illustrerar ändå tydligt hur stort behov som finns, eller upplevs finnas hos kvällstidningsredaktörer, av sensationsjournalistik. Jag är själv hjärtligt ointresserad av Jonas Bergströms eventuella otrohet, men oasvett vad som har hänt så känns det som om något som de inblandade själva borde fått chansen att diskutera och hantera. Nu finns det de som hävdar att det ingår i "jobbet" som prinsessa att tåla spaltmeter av reportage om personligt och privat med tanke på att kungahuset finansieras av skattepengar genom apanaget, men för mig blir det bara en illustration av det konstiga att överhuvudtaget ha en nedärvd representativ post i ett modernt samhälle. Kontentan är att när mediadrevet drar igång, så bryr sig de flesta av de inblandade journalisterna föga om vilka konsekvenser deras rapportering får (och här är skriverierna om de kungliga otrohetsaffärerna bara ett harmlöst exempel om man jämför med hur katastrofala följder ett mediadrev kan få).

Jag fick själv i veckan det tvivelaktiga nöjet att se en glimt av hur media fungerar då de är ute efter smaskiga bilder. Jag jobbade i höstas en del med mordutredningen om den 18-åring som försvann i Augusti på södermalm, och när hans kvarlevor sedan på grund av gediget, ihärdigt och skickligt polisarbete hittades i Bålsta i början av veckan lånades jag in tilfälligt för att hjälpa till med utredningen. Med anledning av det var jag på de häktningsförhandlingar i vilka två unga män häktades på sannolika skäl misstänkta för mord. Som jag har skrivit tidigare, så kan det finnas starka utredningstekniska anledningar till att man inte vill ha ut någon information till media som man inte kan kontrollera. Specifikt vill man inte ha ut foton på de misstänkta som kan publiceras i tidningar eller på nätet och på så sätt exempelvis sabotera framtida fotokonfrontationer. Vid de aktuella häktningsförhandlingarna så stod det en skog av fotografer utanför tingssalen, och vid alla tillfällen dörren öppnades hängde de sig in för att försöka ta foton av den misstänke (kameror tillåts inte inne i tingssalen). Jag som polis och utredningsman försökte göra vad jag kunde för att stå ivägen för kamerorna och stänga dörren då journalisterna gick in eller ut, och det föranledde att en av fotograferna efter den första häktningsförhandlingen kände ett behov av att då vi lämnade demonstrativt visa att han hade lyckats ta ett ansiktsfoto på den misstänkte. Vid nästa förhandling frågade en fotograf irriterat min kollega varför vi "skyddade" den misstänkte då vi igen försökte begränsa möjligheten att ta bilder. Och det känns föga motiverande att ta sig tid att förklara att det är förundersökningen som vi försöker skydda, för en fotograf som säkert varit i branschen så länge att han hade förstått det för länge sedan om han hade varit intresserad av att förstå och inte bara av att ta smaskiga bilder. En del personer i mediabranschen brukar hävda att de har rätt att vara "konsekvensneutrala", men det är en grundläggande missuppfattning, för den rätten har ingen.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att reflektera över med avseende på den nämnda mordutredningen och insikterna i hur de inblandade personerna har fungerat och agerat, men det kan jag lika självklart inte skriva något om på grund av förundersökningssekretessen. Faktum är att jag tidigare medvetet valt att avstå ifrån att ens nämna fallet här, då det redan har varit ett på många sätt problematiskt mediatryck, och därför länkar jag inte heller till några artiklar här. Men nu känns det som om frågan har blåst över i media för tillfället, så en indirekt kommentar om hur jag upplevde fotograferna vid häktningsförhandlingarna borde jag kunna kosta på mig...

Read more...

Reinfeldts försvar vekt

Som tur är verkar historien med Asks nu infamösa uttalanden om att hänga ut sexköpare inte vara slut ännu. Reinfeldt har nu svarat på Bodströms uttalanden, genom att bagatellisera Asks groda och istället hävda att om någon justitieminister borde ha avgått, så var det Bodström själv när Tony Olsson avvek ifrån Hall. Bodström svarar att rymningar sker jämt, och att det är värre att ha en justitieminister som inte kan skilja på misstänkta och dömda. Dessutom vore det, vilket Bodström inte ens nämner, illa nog att hänga ut dömda sexköpare. Skall staten plötsligt informera grannar och familj om alla brott en individ gör sig skyldig till? Och härnäst? Skall även t.ex. otrohet rapporteras till familjen? Nej, det hade räckt om man åtminstone smidigt informerade i de fall när det finns specifika individer som riskerar att utsättas för nya brott, som t.ex. när en person som är dömd för upprepade och grova kvinnomisshandlar inleder en ny relation. Men några sådana ambitioner finns inte. Istället fokuseras på att hänga ut misstänkta sexköpare...

Bodström har självklart rätt igen, och Reinfeldts försök till försvar genom attack känns vekt. Det är ytterst förvånande att Reinfeldt själv inte verkar tycka att uttalandet är särskilt anmärkningsvärt, han kom t.ex. med helt irrelevanta jämförelser i Ekots intervju i lördags. Eftersom Ask inte själv verkar förstå att hon behöver ta kraftfullt avstånd ifrån sina tidigare uttalanden (göra en "pudel"), så är det dessutom förvånande att inte Reinfeldt verkar ha förklarat detta för henne.

Det är bara att hoppas att media, oppositionen, och bloggosfären fortsätter att lyfta frågan, vi kan helt enkelt inte ha en justitieminister som vill ha pöbelvälde för ett specifikt brott i Sverige.

Read more...

Självklart bör Ask avgå

Jag kan inte låta bli att förvånas över att historien med justitieminister Beatrice Ask vansinniga uttalanden om att hänga ut misstänkta sexköpare ändå inte har fått mer uppmärksamhet än vad den har fått. Med tanke på hur lätt media drar igång en häxjakt på politiker över struntsaker så är det både anmärkningsvärt och att Ask närmast tillåts komma undan med att som justitieminister vilja kasta hela rättstaten över ända och instifta någon sorts pöbelvälde, enbart applicerbart på sexköpare. Att statsminister Reinfeldt som brukar vara skicklig i hur han formulerar sig försvarade "Bea" i Ekots lördagsintervju och gjorde helt irrelevanta jämförelser med att dömda pedofiler inte tillåts jobba på dagis utan att pressas av den annars hårdföre intervjuerare Ramberg spädde dessutom bara på frustrationen. Och oppositionen har varit förvånansvärt tyst. Nu uttalar sig till slut socialdemokraternas tidigare justitieminister Thomas Bodström. Bodström brukar vara duktig på att kritisera regeringen, även för problem han själv skapade eller ignorerade under sin period vid makten, men den här gången var han förvånansvärt mild i sin kritik. Enligt Bodström bör Ask antingen ta tillbaka uttalandet eller avgå. Att Ask inte tvingats ta tillbaka uttalandet ännu är ett totalt underkännande av både media, regeringen och oppositionen. Men min åsikt är att det är för sent. Hade det bara varit en groda ifrån Asks sida, så hade hon haft gått om tid på sig att tydligt ta avstånd ifrån uttalandet och förklarat sig. Det faktum att hon inte har gjort det gör att hon absolut bör avgå oavsett om det framöver sätts tillräckligt med tryck på henne att tvinga fram någon form av tydligt tillbakatagande.

Read more...

Media styr polisens prioriteringar

Det är ofta tydligt hur den offentliga debatten styr vad polisen prioriterar. Om det skrivs mycket om åldringsbrott, som kommer det troligtvis att satsas extra på dessa. Om det skrivs om rattfyllor och trafiksäkerhet, så kommer antagligen ett extra fokus på blåskontroller. Om det talas vagt om "synlighet", så leder det till att polisen får höra att de måste ut mer ibland folket. I viss mån är detta naturligt och bra, polisen jobbar ju åt allmänheten och bör vara lyhörd för det som allmänheten uppfattar som viktigt. Men detta borde gälla till en viss gräns, då allmänheten sällan har hela bilden, och media dessutom har ett liv i sig där vissa nyheter blåses upp till enorma proportioner medan andra, till synes mycket allvarligare, passerar helt obemärkta. Alla människor har en egen agenda, och polisen måste vara stark nog att ha en egen stabil vision som inte flyter med de nyckfulla opinionsvindarna och som baseras på kunskap, analys och beprövad erfarenhet.

Detta blev betydligt flummigare än vad jag hade tänkt mig, så nu är det dags att exemplifiera. Då det talas om "synlighet", vilket kommer hela vägen uppifrån justitieministern, så tolkas det ofta som att alla människor skall få se att polisen finns i deras vardasgmiljö, och på så sätt känna en större trygghet. Det låter naturligtvis bra, men polisen har begränsade resurser, och de patruller som visar sig på Ekerö kan samtidigt saknas på Järvafältet. Min personliga uppfattning är att det brottsförebyggande arbetet skall fokuseras till de områden där brotten begås. Det är där människor är i behov av vår hjälp. Även om Svenssons i villaförorten som läser om inbrottsligor skulle vilja ha rondering i sina kvarter, så bör inte det per automatik ske om man i statistiken ser att det inte har skett några inbrott där under de senaste åren, medans det sker inbrott varje dag i miljonprogramsområdet. Och så vidare. Samma sak med trafikkontrollerna. Om vi vet att man nästan aldrig tar en rattfylla på Prippsbron mellan Solna och Ulvsunda på en måndagförmiddag så tycker inte jag att anledningen att "Svensson skall se att vi arbetar med trafiksäkerhet" är tillräcklig, det är bättre att lägga resurserna där vi vet att folk kör rattfulla.

Nu till den hundbitna flickan. Det är naturligtvis allvarligt att en flicka blir biten i armen av en lösspringade hund. Men att det seglade upp som högsta prioritet för ordningspolisen i Västerort under helgen då jag jobbade, berodde knappast på ärendets tyngd, det händer rån, inbrott, t.o.m. våldtäkter mycket frekvent i distriktet. Det beror helt enkelt på att incidenten fått uppmärksamhet i media, och att ansvariga chefer känt tryck att agera, vilket leder till att instruktioner trycks ned i organisationen. Jag kan inte låta bli att tänka på ett spaningsmord som jag jobbade med i höstas. Eftersom vi inte hittade någon kropp, så blev det aldrig någon mediahausse, hade vi gjort det så hade ärendet antagligen på gott och ont fått väldigt mycket mer fokus externt och internt... Hur som helst så hörde hundägaren av sig själv till polisen, så i det här fallet var det kanske medias förtjänst att hon identifierades...

Read more...

Chávez tystar kritisk tv-kanal

En av grundbultarna i en stabil demokrati är en fungerande yttrandefrihet där även de medier som är kritiska till makten tillåts verka fritt. När Chávez regim i Venezuela förbjuder den oppositionella kanalen RCTV att visas i kabel-tv näten i landet, så nämns porr och olämpligt språk som orsaken. Det låter som tunna ursäkter för att göra sig av med en kritisk röst, och visar i sig på att just kritiska röster verkligen behövs i dagens Venezuela. Chávez har, till viss del välförtjänt, fått en gloria en vänsterkretsar för att han har stått upp emot amerikansk imperialism och storföretags rovdrift. När republikanska politiker kallat Chávez för diktator har man kunnat replikera att han valdes med val som antagligen genomfördes mer korrekt än det presidentval som gjorde George W. Bush till president år 2000. Nu håller Chávez dock på att förtjäna det epitet som hans motståndare belagt honom med, och det är tråkigt både för Venezuela och för den latinamerikanska vänstern. Det verkar som om tragedin ifrån Kuba, där en till en början folklig resning emot förtrycket sedan förvandlades till en förtryckarregim håller på att upprepas i en ny skepnad i Venezuela.

Read more...

Massmord igen i Nigeria

Enligt Reuters har 460 människor dödats i stridigheter mellan kristna och muslimska grupper i den Nigerianska staden Jos. Det verkar oklart vad som utlöste den dödliga våldsvägen, men det kan finnas kopplingar till liknande oroligheter år 2008 då mer än 700 människor dödades. Nigeria plågas både av religiösa spänningar och av att stora delar av befolkningen lever i fattigdom och utanförskap, och det finns antagligen flera bidragande orsaker till spänningarna och våldet. Tyvärr så kommer antagligen rapporteringen ifrån dessa oroligheter snart dö ut, då det fortfarande är allt annat än ovanligt att mängder av människor dör i utbrott av sekteristiskt våld i ett afrikanskt land. Afrika förblir världens fattigaste och våldsammaste kontinent, och västvärldens media har en tendens att nedvärdera död och lidande i sin nyhetsrapportering då det är afrikaner det gäller.

Read more...