Om synen på straff

Jag lyssnade nyligen på en debatt i P1s Studio Ett mellan kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki och KDs Göran Hägglund angående synen på brott och straff. Diskussionen kan härledas till en debattartikel som Hägglund skrev till straffets försvar och lov, och på vilken Sarnecki reagerade. Tyvärr var det en ganska ointressant debatt, där Sarnecki ville lyfta fram behovet av sociala insatser och Hägglund svarade att han höll med, men att artikeln helt enkelt inte handlade om det. Det enda som framgick var att båda parter både vill ha förebyggande sociala insatser och straff, vilket egentligen är självklart men ibland i debatten fås att framstå som en motsättning. Det torde vara helt självklart att straffande av brottslingar inte på något sätt behöver vara i motsattsställning till att jobba med långtgående sociala insatser som stöttar och hjälper människor i utsatta situationer och således minskar risken att de (eller deras barn) börjar begå brott.

Debatten berörde inte alls de moraliska frågor som föranledde Hägglunds artikel, nämligen synen på straff och moraliskt ansvar och upprättelse. Då jag läste artikeln blev jag ärligt förvånad över vilket gammaldags religiöst språk som Hägglund använder. Han talar om att straffet är nödvändigt för att brottslingen skall "sona sitt brott" och få "återupprättelse". Hägglund går till och med så långt att han hävdar att det skulle vara grymt mot brottslingen att inte ge denne chansen att straffas, då han utan straff är för evigt "utstämplad" ur samhällsgemenskapen. Terminologin för tanken till avlatsbrev som bör köpas för att få frälsning.

Samhället kan och bör straffa, men hur kan samhället säga att t.ex. 17-åringen som våldtog och mördade en 16-årig tjej i Borås efter sina tre år på LVU-hem har "sonat sitt brott"? Här synes Hägglund ha en diffus bild av samhället eller staten som en gudomlig auktoritet som delar ut en spirituell botgöring och frälsning efter ett avtjänat straff. Så är det naturligtvis inte. Och det är heller inte så att en brottslings återinträde i samhället är avhängigt av att han har straffats.

Om man som jag har en brottsofferfokuserad syn på straff snarare än en religiös sådan, så är det allra viktigaste ansvaret samhället har vad gäller hur straff utdöms att värna om brottsoffren. Både vad gäller att ge upprättelse och skapa trygghet åt redan brottsutsatta, men också att helt enkelt förebygga brott och på så sätt skydda framtida brottsoffer. Givet det faktumet och inom de ramarna, så skall naturligtvis även gärningsmannen ges de bästa möjliga förutsättningarna att få vård och hjälp tillbaka till ett laglydigt liv genom straffet. Och om man kan ge kriminalvård på ett sådant sätt att den brottsaktive både motiveras att sluta med brott och ges verktyg till att leva ett laglydigt liv (t.ex. genom utbildning, drogavvänjning, mm), så är det bästa förebyggande arbetet (näst att se till att ungdomar i riskzonen aldrig påbörjar en kriminell bana). Men viljan att ge gärningsmannen möjligheter att komma tillbaka in i samhället får inte gå ut över alla offer runt omkring. Och är det så att en person har visat sig kapabel till hänsynslöst och grovt våld, kanske flera gånger, så kan det vara så att det enda sättet att ge hans offer upprättelse och trygghet, och även det bästa brottsförebyggande arbetet, är att se till att han sitter inspärrad under en mycket lång tid.