Om det farliga och förkastliga klasshatet
onsdag 20 juni 2012
Igår läste jag ett text som fick mig att reagera. Den provokativa, men också ofta kloka och medmänskliga skribenten Isobel Hadley-Kamptz gick ut till klasshatets försvar och attackerade den också kloka, och dessutom nyanserade skribenten Jens Liljestrand på grund av dennes välmotiverade sågning av klasshatets retorik. Det fick mig att börja tänka. Varför anses klasshat vara ok, godtagbart, ja till och med eftersträvansvärt när det ju faktiskt rör sig om ett hat mot och en skuldbeläggning av en grupp varav många, däribland barnen, naturligtvis inte har någon som helst skuld i världens orättvisor. Liljestrands exempel där en poet som talar om att han vill smitta barn med herpes tas emot med jubel visar att även hat mot barn alltså i intellektuella kretsar anses vara godtagbart. Ser man inte det absurda med detta? Riskerna med detta? Tankarna vandrade över till en annan ideologisk debatt, den som startades av Paulina Neudings text i Jerusalem Post om antisemitismen i Malmö, i vilken hon använde det olyckliga exemplet med namn hos nyfödda barn för att visa på en demografisk förändring som i sin tur kan kopplas till en ökad antisemitism. Neuding skriver inget om att hata barn utan gör omedvetet misstaget att använda en tankefigur som också används av rasistiska islamofobiska kretsar (Eurabia-teorin). Det kan tyckas oförsiktigt, eftersom hon i fallet antisemitism är väldigt medveten om vilka reaktioner som kan väckas av att använda rasistiskt befläckad retorik. Hennes ord i sig innehåller dock varken rasism, skuldbeläggande av, eller hat mot vissa grupper, ännu mindre barn. Ändå fick hon utstå massiv kritik och utmålades som rasist, islamofob och barnhatare. Neuding anklagas för att sprida hat då hon lyfte ett problem på grund av ett oförsiktigt och olyckligt språkbruk, medan rent hatisk retorik accepteras och hyllas bara det rör sig om rätt sorts hat, hat med ett underifrånperspektiv, klasshat... Jag får det inte att gå ihop. Speciellt inte då detta hat kan vara precis lika kollektiviserande, generaliserande och farligt som rasistiskt hat, och i sin värsta förlängning också har lett till mängder med dödsoffer. Även oskyldiga barn.
De här tankarna gjorde att jag skrev ihop en artikel om klasshat, rasism och generaliseringar. Den finns nu publicerad på Newsmill. Läs den gärna:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/19/om-klasshat-rasism-och-generaliseringar
Slutligen, det är en sak att hata orättvisor, det är sunt, det gör jag också. Men att hata en person bara för att denne tillhör en viss klass, eller för att denne har någon sorts makt över dig (politiker, tjänstemän, poliser, föräldrar, etcetera), det är inte sunt utan sjukligt, och dessutom väldigt farligt för både enskilda individer och för hela samhällen. Att försvara den sortens hat innebär att man anser att det både är rättfärdigat att hata någon på grund av en grupptillhörighet (även då barn) och att hata alla som väljer att försöka ta ansvar genom att axla nödvändiga roller i samhället. Politikerförakt och polisförakt är bara början på konsekvenserna av ett sådant tänkande, i sin förlängning skulle det leda till anarki och sekteristiskt våld. Är det så vi vill ha det? Eller skall vi sluta tala om hat och börja tala om tolerans och kommunikation istället?
Tillägg:
Angående den del av diskussionen ovan som rör generaliseringar om t.ex. invandrargrupper och Neudings artikel, så kan jag rekommendera Nathan Shachars artikel i DN Debatt idag. Han går hårdare fram i sin argumentation (och sin sågning av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten) än vad jag själv skulle ha gjort eftersom jag faktiskt också ser en risk med att generalisera om vissa grupper, men poängen han hamrar in om att det måste få vara ok att lyfta och presentera problem, statistik och fakta ställer jag mig bakom till 110%.
Nytt tillägg:
Nathan Shachar har nu fått svar ifrån Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten i en mycket välskriven och innehållsrik artikel. Denna gången är Norberg och Demirbag-Sten mycket tydligare och mer genomtänkta i sin argumentation, och de belyser på ett bra sätt dilemmat med att man måste kunna presentera fakta, men utan att negativt generalisera om och döma människor baserat på grupptillhörighet. De tar även upp synen på migration och rörlighet i allmänhet. För mig är det centralt att komma ihåg det altruistiska, hjälpande perspektivet på varför vi bör ha en generös migrationspolitik och att inte fastna i det pragmatiska perspektivet som bara handlar om huruvida något är bra för Sverige, ekonomin, etcetera. För medan all invandring, som Shachar poängterar, inte nödvändigtvis är "lyckosam", så finns det alltid ett humanitärt perspektiv som behöver tas i beaktande.
Inlägg
5 kommentarer:
Hej!
Hat är för mig en känslomässig reaktion på orättfärdigheter. Hat känner man inför det som skadar det man älskar och bryr sig om. Denna känsla är naturens sätt att signalera för oss att "här pågår någonting som är väldigt fel!".
Hatet är för mig alltså något som är nära sammanbundet med kärlek och bådas motsats är snarare den kyliga likgiltigheten. I den finner vi roten till det onda, att inte respektera livet och andra människor.
Hat, kärlek och andra känslor är också bränslen som driver handling. En kuvad människa som älskar och hatar gör motstånd. En likgiltig kuvad människa är apatisk och fortsätter leva på knä.
Sen är jag medveten om att hat (liksom kärlek) kan driva onda handlingar. Driften att avlägsna det onda kan i praktiken vara en drift att avlägsna det goda, att ta liv t.ex. Men det är inte känslan som är problemet här utan falska och osunda idéer.
Svaret kan inte vara att förtrycka vårt känsloliv (det tror jag är en väldigt farlig väg att gå) utan att kritisera falska uppfattningar och hela tiden söka en mer nyanserad och sanningsenlig bild av verkligheten.
Att förtrycka känslolivet är det värsta förtrycket. Det är det totalitära förtrycket, som gör anspråk på att styra över vår innersta mänsklighet. När Liljestrand m.fl. menar att det är fel, fult och otillbörligt att känna på det sätt man gör så begår han ett övergrepp.
Klasshat är bra. Klass handlar om förhållanden av makt och utsugning. Det kränker ofrånkomligen människor. Det är ett förtryck. Att känna hat inför det som förtrycker är naturligt och rätt. Att inte göra det är det patologiska, ett symtom på emotionella blockeringar, förträngningar och rationaliseringar.
Men hatet säger som sagt bara ATT något är fel, inte alltid exakt VAD som är fel. Det säger ATT man gör göra något åt det som är fel men aldrig VAD man ska göra åt det som är fel. Det är upp till förnuftet och idéerna. Och det är här som det kan slå slint om man har felaktiga idéer.
Problemet med rashat t.ex. är inte att man känner hat (den känslan är antagligen befogad) utan att man har rasistiska idéer som leder till rasistiska attityder och rasistisk politik. "Ras" är en felaktig idé, det är inte "ras" som är grunden till de problem som rasisterna upplever. Och den rasistiska politiken är varken rätt eller någon lösning på problemen.
Sen har Liljestrand och många andra en föreställning om att klasshat leder till att man känner hat mot de enskilda representanterna för den förtryckande klassen. Jag kan bara tala för mig själv, men det är helt tvärt om! Till skillnad från många av mina jobbarkollegor och grannar t.ex. så känner jag lite eller inget hat mot enskilda chefer och myndighetspersoner. Helt enkelt eftersom jag ser dem som representanter för en klass, som agerar som de gör eftersom de måste. Det är systemet som behandlar mig illa, de enskilda personerna är bara verktyg.
Generellt sett. För visst kan även personer bete sig illa på ett sätt som inte kan förklaras som ett uttryck för en struktur. Man kan vara snäll och respektfull i sin person även fast man tillhör överheten och måste verkställa hemska beslut.
Men när personer beter sig illa så anser jag det heller inte fel att känna hat mot dem. Återigen är det idéerna som är problemet, om jag skulle tro att det vore bra att misshandla dem. Eller om jag tror att de inte kan bli bättre människor.
Det man missar är "klasshatets" historiska rötter. Klasshat/föraktet fanns, i större utsträckning, mellan klasserna och inte enbart från underklassen mot överklassen.
Det är mao svårt att sätta in sig i klasshat idag. Förut handlade det nog mycket om en klass med mycket makt som utnyttjade och gjorde livet svårt för många människor. Då, i Sverige, fanns det troligtvis en mycket större indelning i "vi och dem" bland olika klasser.
Hatet mot poliser samt politiker kommer nog mycket från de röttägg som man träffar på samt en än mer utbred känsla av maktlöshet bland befolkningen.
Du arbetar dagligen i den miljö du gör och du uttrycker flertal gånger en förståelse att folk är frustrerade. Lägg därtill en väldigt ineffektiv polisorganisation, krimminella som går fria och "vanligt folk" som får ta smällen. Då räcker det med några få röttägg inom polisen för att frustrationen utmynnar i hat. Särskilt om du ALDRIG träffar på poliser förutom när något har hänt. Dvs det finns väldigt få poliser som du brukar möta på gatan och hälsa på, som du vet vilka de är osv.
Hat menar jag som sagt inte är något dåligt i sig, utan en känslomässig reaktion som signalerar orätt.
Förakt å andra sidan är hemskt. Och den liberala människosynen dryper av förakt. För att rättfärdiga att somliga ska ha det bra och andra dåligt så menar liberalismen att denna ordning är en naturlig följd av människors olika duglighet. De som har det bra har det bra på grund av sin duglighet medan de som har det dåligt har det dåligt på grund av sin oduglighet. Inte så roligt att höra för alla som har det svårt, och så undrar de varför vi känner hat...
Filosofen Harald Ofstad har i sin bok "Vårt förakt för svaghet" visat att nazismens världsbild bara är den liberala borgerlighetens världsbild dragen till sin spets i sitt socialdarwinistiska hyllande av konkurrens. Läs ex. den här artikeln "Vår tids nazistiska liberalism":
http://www.nytid.fi/2012/06/var-tids-nazistiska-liberalism/
Jag skulle önska att detta förakt från överheten diskuterades mer istället för underhetens rättmätiga hat.
http://underslitenfana.wordpress.com/2012/06/20/nagra-anteckningar-om-klasshatsdebattens-innebord/
Tack för de innehållsrika kommentarerna!
Samir, jag håller som sagt med dig om att reaktioner på orättvisor är naturliga och konstruktiva. Även att hata orättvisor kan driva till nödvändig handling. Om man dock hatar en klass, så innebär det inte, som du skriver, enbart ett hat mot strukturer utan även ett hat mot människor. Ett hat som många gånger visat sig vara mycket destruktivt och farligt. Och nej, hat är ingen neutral eller ofarlig känsla, utan kan vara minst lika hemsk som föraktet.
"Anonym": Håller med om att hatet mot politiker och poliser kan bero på en känsla av maktlöshet och på enstaka dåliga exempel, men det finns också strömningar, t.ex. i den här debatten, där människor aktivt försöker sprida och förstärka den sortens hat.
Erik: Vad gäller det långa blogginlägget som du länkar till så står det så långt ifrån mig att det blir svårt att kommentera. Jag har dock aldrig förnekat att det finns klasser och orättvisor i samhället som behöver tas i beaktande, det jag har sagt är att det är förkastligt att per automatik hata någon för att denne tillhör en annan klass, oavsett personens handlingar.
Skicka en kommentar