EU fiskar i ockuperat hav

1975 lämnade den spanska kolonialmakten Västsahara, varefter den marockanska och mauretanska militären ockuperade området. Maueratanien lämnade senare de delar de ockuperat, medan Marocko annekterade först de delar de ockuperat, och sedan även de delar som Mauretanien ockuperat. Denna annektering har inte erkänt av någon stat. Däremot har den Afrikanska Unionen, där alla afrikanska länder utom Marocko är medlemmar, erkänt Västsahara som stat. Den uppfattningen delas även av mängder av frivilligorganisationer världen över. FN har gjort upp en plan om en folkomröstning för att avgöra Västsaharas öde, men Marocko vägrar.

Med den bakgrunden så borde det vara naturligt för EU, som vill se sig som en makt som verkar för rättvisa och demokrati på den globala scenen, att arbeta aktivt för Västsaharas frihet. Där händer det inte särskilt mycket, inte ens Sverige har erkänt Västsahara. Däremot har EU ett fiskeavtal med Marocko som gör att spanska och portugisiska fiskebåtar trålar de rika vattnen utanför Västsahara, mot att EU hjälper till att modernisera Marockos fiskeflotta. De ockuperade västsaharierna får inte ut något av de faktum att EUs fiskebåtar tömmer deras hav på fisk. Detta strider dessutom enligt ett antal juridiska experter, bl.a. Europaparlamentets, emot folkrätten. Det kan vara värt att nämna att USA, som inte brukar vara de mest finkänsliga vad gäller att ta hänsyn till lokalbefolkning och miljö då det handlar om deras ekonomiska intressen, har ett fiskeavtal med Marocko där de avstår ifrån att fiska på Västsaharas vatten.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att EU bidrar till att kränka ett ockuperat folks rättigheter. Tyvärr är det inte första gången som EU väger den inhemska industrins intressen högre än värden om mänskliga rättigheter och internationell rätt. EUs subventionerade och överdimensionerade fiskeflotta dammsuger hav i stora delar av världen på ett sätt som drabbar både de lokala fiskarna och deras möjlighet till försörjning samt uthålligheten i fiskbestånden. I bilaterala handelsavtal sätter EU ofta egna ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter, t.ex. i förhandlingarna om bilaterala handelsavtal med latinamerikanska länder där dessa tvingas på immaterialrättsliga avtal (TRIPS+) som begränsar användningen av generiska mediciner på ett sådant sätt att sjukvården för fattiga människor kraftigt försämras.

Förhoppningsvis kommer Lissabonfördraget att innebära en successiv förändring i dessa frågor. Ofta så känner inte den europeiska allmänheten till vilka förödande konsekvenser EUs handelspolitik kan få för lokalbefolkning och miljö. Med ett starkare Europaparlament och duktiga parlamentariker, som t.ex. miljöpartiets Isabella Lövin i fiskefrågorna, så blir det förhoppningsvis mer debatt om avtla som annars EU-Kommissionen smyger igenom. Faktum är också att de som har störst trovärdighet vad gäller att värna mänskliga rättigheter och miljö i tredje världen relativt ekonomiska intressen för europeiska storföretag är förutom miljöpartiet även vänsterpartiet, dessa två var de enda svenska partierna som röstade emot att TRIPS+ avtalet skulle tvingas på de latinamerikanska länderna i bilaterala förhandlingar. Vänsterpartiet ligger inte direkt nära mig som socialliberal i sin inrikespolitik, men de visar ofta prov på ett genuint engagemang för svaga människor i fattiga länder som jag sympatiserar med.