Visar inlägg med etikett Irak. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Irak. Visa alla inlägg

Dags att lyssna?

söndag 11 december 2011

Det finns mycket att säga om migrationspolitik. För mig förefaller det enormt mycket mer komplicerat än vad många verkar vilja påskina. Man kan diskutera problemen med invandring, behovet och nyttan av invandring, hur integrationspolitiken bör bedrivas, med mera. Men en av de mest centrala frågorna får inte tappas bort, den om att ta hänsyn till de enskilda individer som söker sig hit, och se till deras situation.

Det finns ingen politisk uppslutning bakom ett helt öppet samhälle, där alla som vill får komma hit. Alltså kommer en del migranter att behöva utvisas. Men när en migrationsminister i det land till vilket man utvisar asylsökande vädjar om att stoppa tvångsavvisningarna då de inte kan garantera säkerheten för dem som skickas dit, vilket nu är fallet för t.ex. de kristna som avvisas till Irak, så bör man lyssna noga på hans ord (även om han också talar om arbetslösheten i Irak, vilken knappast är asylgrundande).

Den person som i första hand var mottagare för budskapet ifrån den irakiske migrationsministern, vår svenske dito Tobias Billström, verkar dock inte vara den lyssnande typen. Efter att gång på gång ha vägrat att yttra sig när det gäller ömmande fall där någon riskerar utvisning, men smidigt ha stött t.ex. utvsining av romska EU-medborgare för att det spelar gatumusik så var det knappast förvånande att Billström stod fast vid sitt starka stöd för tvångsavvisningarna. Det rimmar liksom helt och hållet med hans profil...

Det skrämmande är dock inte Billströms uttalande, för honom står det knappast ut ibland alla de andra uttalanden där han konsekvent väljer att inte ställa sig på den utsatte och svages sida. Det skrämmande är att han är och förblir vår migrationsminister, det betyder nämligen att han har regeringens stöd bakom både det han säger och det han gör...

Read more...

Tack, Europadomstolen

tisdag 16 november 2010

Ännu en gång har Europadomstolen visat att även självgoda Sverige beöver kontrolleras vad gäller respekt för mänskliga rättigheter då den pressat migrationsverket till att tillfälligt stoppa utvisningen av Irakier. Det är minst sagt anmärkningsvärt att migrationsverket inte självmant stoppade alla utvisningar till Irak då den fick kännedom om Europadomstolens inställning i frågan, vilken i praktiken ledde till att det räckte för en irakier som var på gång att utvisas att kräva inhibition för att få den automatisk godkänt, och således utvisningen uppskjuten i väntan på Europadomstolens utredning. Istället valde migrationsverket att skriva en text på sin hemsida och sedan fortsätta med utvisningarna, vilket gjorde att de irakier som saknade nätverk som hjälpte dem att få reda på informationen och därför kräva inhibition utvisades. Ett agerande som knappast känns rättssäkert, och som också fick kritik ifrån Europarådet och EU-kommissionär Cecilia Malmström. Tack och lov att det finns ett europeiskt överstatligt sammanhang som kan hålla koll på de enskilda ländernas övertramp vad gäller mänskliga rättigheter!

Read more...

Amerikanska soldater slaktar civila

onsdag 7 april 2010

Nyligen släpptes en video som den amerikanska militären filmade vid ett ingripande i Irak 2007 på sajten ”Wikileaks”. Videon bekräftas enligt DN vara äkta av en hög militär källa. Följande händelseförlopp visas: Amerikanska soldater i en helikopter attackerar en grupp personer som antagligen var civilister (åtminstone två var journalister). De tror uppenbarligen att de är beväpnade, och det är oklart om någon av dem var det, men ingen gör något som helst försök att attackera helikoptern eller besvara elden. När ett tiotal i gruppen är nedmejade kommer en minibuss till platsen, och två personer försöker att rädda en skadad man in i en fordonet. De är uppenbarligen obeväpnade, och medvetna om helikoptern, men tar risken att försöka rädda mannen i alla fall. Soldaterna begär ivrigt om tillstånd att få öppna eld, vilket de även får, och skjuter sedan ihjäl både den skadade, de som försökte rädda honom, samt personer i minibussen. Även två barn i fordonet skadas svårt. Under filmen framgår att soldaterna i helikoptern är mycket nöjda med att ha skjutit ihjäl personerna på marken, kommentarer som ”Yeah, look at those dead bastards” fälls. Vad gäller barnen så avfärdas eventuella samvetskval med att en av dem säger att ”De får skylla sig själva som tar med barn till krigsplatser”, vilket får medhåll då en annan svarar ”Absolut”.

Hela händelsen visar på ett antal tragiska faktum. Soldaterna öppnar eld mot en grupp som de på mycket lösa grunder gissade var någon sorts motståndare. När det senare visade sig att några av dem var journalister, så klagades det på att de inte var tillräckligt tydligt markerade så att man på avstånd kunde känna igen dem som pressfolk. Men innebär det att det hade varit mer acceptabelt att skjuta ned en grupp civilister om de inte var i mediebranschen? Om man går vidare ifrån det faktum att det borde vara självklart att säkerställa att de man attackerar är fiendetrupper, och ser till hur attacken genomfördes, så var det uppenbart att de amerikanska soldaterna inte ville något hellre än att slakta hela gruppen. Även om de hade varit stridande, och inte civilister, så är det svårt att se attacken på ett par obeväpnade människor som försöker rädda en skadad, och på den minibuss de kommit med, i vilken det som sagt fanns barn, som något annat än mördande för skoj skull. Slutligen visar kommentaren om barnen med all önskvärd tydlighet att personerna själva inte anser sig ha något ansvar för de negativa konsekvensern av sina handlingar, allt ansvar läggs på andra (och de kan glatt skjuta fler barn nästa gång, och lägga skulden på den som tagit dem till platsen).

En av de mest tragiska aspekterna med videon är att man inte blir det minsta förvånad. Man har lärt sig att förvänta sig den här sortens mentalitet, där den skjutglade cowboyen blandas med den blodtörstige mördaren, av amerikanska trupper i strid. Jag menar naturligtvis inte att alla beter sig så, men så pass många att man knappt höjer på ögonbrynen för ännu ett fall. Det har redan rapporterats om mängder av mord på civila av amerikanska trupper eller deras ”guns för hire” ifrån Blackwater m.fl. företag i säkerhetsbranschen. Det som gör det här fallet unikt är inte händelsen i sig, utan att den nu finns på film för allmän beskådan.

Så hur kommer det sig då att så många amerikanska soldater verkar förvandlas till kallblodiga mördare som njuter av att peppra ned försvarslösa ”fiender” i krig? För det första så tror jag naturligtvis inte att det är något unikt för amerikanska soldater, krig tar ofta fram det sämsta hos människan. Däremot så tror jag att det finns faktorer som ökar risken för den här sortens beteende. Skicka ut relativt dåligt utbildade soldater i farliga situationer, där de utsätts för risk och rädsla, och där kamrater dör, så kommer de att reagera med ökad våldsbenägenhet. Om man dessutom ifrån militärens sida ramar in insatsen i patriotisk propaganda där de egna framställs som goda och motståndarna, och inte bara de stridande utan hela folket, avhumaniseras och framställs som onda fiender, så ökar risken för övergrepp. Och om man slutligen inte har en levande intern diskussion kring etik och moral, och dessutom inte internt följer upp och straffar uppenbara krigsförbrytelser utan försöker dölja och tysta ned, då medverkar man till att skapa förutsättningar för en kultur där soldater kan agera som i den nyligen släppta videon ifrån 2007.

Jag är inte pacifist. Jag anser att det finns tillfällen när man måste kunna ta till vapen, två tydliga exempel är mot nazisterna under andra världskriget och för att stoppa folkmordet i Rwanda. Men jag anser att det är extremt viktigt att alla militära förband har mycket höga krav på att använda den makt över liv och död som man får i strid på ett etiskt korrekt och försvarbart sätt. Och här finns det mycket kvar att önska, och som sagt, inte bara vad gäller USA:s armé. Men USA har dock som världens starkaste militärmakt ett speciellt ansvar, som förstärks ytterligare med tanke på vilka friheter man tar sig. Att man gärna framhäver sig som ett moraliskt föredöme är en sak, ofta har det varit ett enormt hycklande. USA har under efterkrigstiden stått för en mycket cynisk realpolitik där man hjälpt till att störta demokratiska regimer (t.ex. Allende) och har gett stöd till diktaturer och grymma rebellgrupper (däribland t.ex. Saddam Hussein och talibanerna…) helt baserat på egna upplevda intressen. Men nu finns ett visst hopp om förändring, politiskt med Obamas presidentskap där man markerat att folkrätt och mänskliga rättigheter skall respekteras och militärt med McChrystaldoktrinen i Afghanistan där man kommit på att det faktiskt lönar sig att försöka minimera civila dödsoffer. Det krävs dock att de vackra orden blir till handling som genomsyrar de väpnade styrkorna ifrån den högste generalen till den lägste soldaten. Och dit är det nog dessvärre långt kvar fortfarande.

Read more...

Dilemmat med militära interventioner

söndag 21 februari 2010

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.

Read more...