Överfallsvåldtäkter och relationsvåldtäkter

Ett av de brott som får mest uppmärksamhet i media, och som skapar mest rädsla bland allmänheten (trots att det är mycket ovanligt) är de så kallade överfallsvåldtäkterna. Under den senaste helgen har ett antal överfallsvåldtäkter i Örebro varit i fokus. Polisen i Örebro har uppenbarligen kommit framåt i utredningen. Igår anhölls en man i sin frånvaro, och han greps sedan odramatiskt. Mannen är nu anhållen på sannolika skäl misstänkt för brott. Han misstänks tydligen för flera våldtäkter, men hur många, eller om misstankegraden sannolika skäl gäller för flera brott, har inte specificerats. Det verkar dock som om polisen har teknisk bevisning som binder mannen till flera av brottstillfällena, och i så fall är utredningsläget vad gäller en överfallsvåldtäkt (eller ett försök därtill) mycket gott. Polisen tror nu att man gripit den ende serievåldtäktsmannen som härjat i Örebro, och att övriga fall är enstaka händelser. Bra jobbat!

Även i Solna har ett par överfallsvåldtäkter, troligen utförda av samma man, skett under sommaren, och den duktiga lokala våldsgruppen utreder ärendena intensivt för att kunna gripa även denna gärningsman.

Jag var själv med och både utredde och grep en person som hade gjort sig skyldig till två överfall som vi (och de överfallna kvinnorna) uppfattade som våldtäktsförsök under förra hösten, och jag kan vittna om det finns få saker som är så tillfredsställande som polis som att gripa en överfallsvåldtäktsman.

Om man utreder en överfallsvåldtäkt handlar det nästan uteslutande om att identifiera gärningsmannen. Det kan vara nog så svårt, men om det är gjort är man i princip i mål. För alla andra våldtäkter, t.ex. de som sker i en relation, är det tvärt om. Man vet vem den misstänkte är, men det kan ändå vara väldigt svårt att styrka brott. Teknisk bevisning kan styrka att den misstänkte har haft sex med målsägaren, men inte att det var ofrivilligt. Man måste kunna bevisa uppsåt, att kvinnan sagt nej och att mannen uppfattat detta. I många fall är målsägarens berättelse dessutom motsägelsefull, och ofta är alkohol eller droger inblandade. Som utredare är det ofta svårt att veta vad som egentligen har hänt, och man måste hela tiden balansera det faktum att man alltid utgår ifrån att en målsägare talar sanning med objektivitetsprincipen som gäller i alla brottsutredninger.

Dessa våldtäkter är dock enormt mycket vanligare än överfallsvåldtäkterna, och kan orsaka lika stora trauman, lika stort lidande. Trots det får de inte alls lika stort utrymme i media. Man kan anta att det beror på att en överfallsvåldtäkt kan drabba "vem som helst", det kan vara den vanlige läsaren av Aftonbladet eller DN, eller dennes dotter/syster/flickvän som råkar ut nästa gång, medan de här andra, mycket vanligare våldtäkterna, alltid händer någon annan...