Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...