Skall vi döma oskyldiga?

Jag bukar normalt aldrig följa upp en diskussion i kommentarerna med ett separat inlägg, men jag gör ett undantag den här gången. Kanske för att frågan känns viktig, kanske för att jag känner ett behov att att förklara mig. Tycker jag verkligen att det är ok att det sitter oskyldiga i fängelse, dömda för grova brott?

Det enkla svaret på frågan är naturligtvis ett rungande "Nej!". Men det jag försökte förklara i mitt förra inlägg är att det enda sättet att vara absolut helt säker på att ingen oskyldig någonsin döms, är att aldrig döma någon. Detta gäller speciellt vad gäller sexualbrott. Och jag anser att det alternativet är ännu sämre.

Även om diskussionen som startades av en friande dom i HD och Madeleinde Leijonhufvuds debattartikel handlade om sexuella övergrepp emot barn, så skall jag för enkelhetens skull ta exemplet våldtäkt: En kvinna och en man går in i ett rum. Efteråt hävdar kvinnan att hon har blivit våldtagen. Hur skall vi veta det? Om det enbart rör sig om kvinnas berättelse, och det inte finns någon som helst stödbevisning, så kommer mannen med största sannolikhet att bli frikänd. Låt oss nu säga att kvinnan går direkt till en väninnan och säger att hon har blivit våldtagen. Väninnan ringer till polisen, som tar med kvinnan till en mottagning för våldtagna där hon undersöks. Mannen grips. Utredningen visar att de båda har haft sex, mannens sperma hittas i kvinnan. Kvinnans kläder, som är tagna i beslag, är sönderrivna. Märken på kvinnans handleder tyder på att hon har blivit fasthållen, och undersökningen av underlivet visar att hon har blivit våldsamt penetrerad. Mannen har rivmärken i ansiktet och kvinnan har hans hud under naglarna. Polisen hittar till och med vittnen som säger sig ha hört kvinnan skrika "Nej!" inifrån rummet. I det här fallet så kommer mannen med största sannolikhet att bli fälld för våldtäkt.

Det sista exemplet är konstruerat för att det skall vara utstuderat tydligt med mycket bra bevisning. I verkligheten är det långt ifrån alla våldtäktsoffer som vågar eller orkar kämpa emot eller som söker och får hjälp direkt. Men kan vi helt säkert veta vad som här hänt ens när bevisningen är så pass stark? Svaret är självklart nej. Det är teoretiskt möjligt att mannen och kvinnan har levt ut en gemensam våldtäktsfantasi, att kvinnan ångrar sig men att mannen inte förstår detta utan uppfattar det som en del i leken. Det är teoretiskt möjligt att kvinnan har lurat med mannen på sex för att sedan sätta dit honom. Med mera. Men är detta "rimliga tvivel"? Absolut inte! Om man väljer att döma mannen på bevisningen ovan, som är mycket starkare än vad man normalt kan räkna med i ett våldtäktsmål, så riskerar ändå någon enstaka man att bli oskyldigt dömd. Om man inte dömer baserat på en sådan bevisning, så kommer man heller aldrig att kunna döma någon för våldtäkt, vilket i praktiken skulle göra våldtäkt till lagligt i alla fall utom de rena överfallsvåldtäkterna i mörka parker. Vad är då att föredra?

Min poäng är att, även om alla är överens om att vi skall sträva efter så bra utredningar som möjligt som kommer sanningen så nära det bara går, så kan vi inte veta allt. Vi är inte gudomliga. I slutändan måste någon göra en bevisvärdering och dra en gräns, bedöma vad som är "rimliga tvivel". Om den gränsen dras för snävt, som Leijonhufvud hävdar att HD har gjort vad gäller sexuella övergrepp emot barn, så kommer allt fler gärningsmän gå fria, Leijonhufvud själv talade om att det närmast skulle leda till en avkriminalisering av dessa brott. Är det så vi vill ha det? Hur många skyldiga våldtäktsmän skall gå fria för att vi inte skall riskera att döma några oskyldiga? Skall vi vara helt säkra, så är svaret alla. Och då är det fritt fram att ta för sig... Annars så handlar det om avvägningar. Skall du döma en person om bevisningen ger att man är 99% säker på att han är skyldig? 99,9%? 99,99%? För helt säker blir man som sagt aldrig i den krassa verkligheten...