Om ord och ansvar

söndag 9 januari 2011

För tillfället går debatten hög i USA (och därmed även i Sverige, eftersom vi svenskar verkar ha en omättlig fascination för vad som sker i världens enda supermakt) om huruvida aggressiva debattörer som Sarah Palin kan sägas ha något ansvar för vansinnesdådet i Tucson där en ensam gärningsman först sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet, och därefter avlossade skott vilt omkring sig som dödade fem personer och skadade många fler.

Ingen hävdar att Palin, radioprofilen Rush Limbaugh, m.fl. dårar på den extrema högerkanten har ett juridiskt ansvar, men jag sällar mig till dem som hävdar att de faktiskt har ett moraliskt ansvar. Om inflytelserika personer som Palin bedriver en extremt aggressiv, hatisk och närmast våldsromantisk hetskampanj gentemot sina motståndare, varav Gifford bl.a med ett kikarsikte inställt på sig på Palins Facebooksida blivit utpekad som en, så skapar hon en successiv förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. För hyfsat mentalt friska tea-party aktivister så innebär den förskjutningen kanske bara att de kampanjar hårdare och allt mer rabiat motarbetar allt som demokrater och liberala som Gifford står för, men de tar inte till våld. En redan psykiskt labil våldsverkare däremot, kan i ett samhällsklimat inspirerat av Palns hatiska demagogi knuffas över gränsen.

Det finns många exempel på hur hets och hat har framkallat våld. Här i Sverige har vi vid två tillfällen plågats av "Lasermän". John Ausonius härjade under Ny Demokratis era på 90-talet, och i intervjuerna med Gellert Tamas framkommer tydligt hur attackerna inspirerades av det rådande samhällsklimatet. Under förra året, parallellt med Sverigedemokraternas framgångar, greps ännu en person som skjutit emot människor med invandrarbakgrund. Andra färska svenska exempel på hur hatisk propaganda har lett till försök till grov våldsanvändning är självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och den grupp terrorister, bland annat Munir Awad, som greps på väg mot Danmark för att attackerar Jyllandsposten. Samtliga har uppenbart inspirerats av konfrontativ, aggressiv och hatisk retorik, i deras fall inom en islamistisk kontext.

Dessa är exempel på hur enstaka personer medvetet eller omedvetet har knuffats över den gräns där de begår våldsdåd på grund av hatisk propaganda. När det inte bara är enskilda individer, utan hela folkgrupper som träder över den ödesdigra gränsen blir konsekvenserna förödande. Det kanske värsta exemplet under efterkrigstiden är då bland annat just en aggressiv radioprofil, Georges Ruggiu, med ord som "gå ut och utrota kackerlackorna" hetsade emot den Tutsiska folkgruppen i Rwanda. Resultatet blev ett fruktansvärt folkmord med ca 800 000 döda.

Så nog kan ord vara farliga. Och nog har personer som Sarah Palin och Rush Limbaugh ett ansvar för den påverkan som de utövar på både enskilda, grupper och hela samhället genom sina bombastiska attacker på alla som står till vänster om Mussolini (om man tillåter sig att raljera lite...). Det innebär inte att de inte bör ha rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör hållas moraliskt ansvariga för det samhälle som de är med om att skapa.

6 kommentarer:

Leffe,  11 januari 2011 00:14  

Håller inte med dig, galningar hittar alltid ett sätt att rationalisera sin galenskap. Politiker och andra offentliga komminikatörer ska inte anpassa sin retorik efter att det finns psyksjuka där ute. Det blir helt galet med sådan anpassning till det sjuka beteendet.

Anonym,  11 januari 2011 00:59  

Balanserat och bra skrivet, håller med dig. Leffe ifrågasätter, frågan är dock om det vore anpassning eller upphörande av ett sjukt beteende från egen sida med hatisk/våldsinspirerat kampanj.

Anonym,  11 januari 2011 07:27  

Ibland är det vettigt att sopa rent framför sin egen dörr först.

Svenska politiker kan gärna tänka efter kring hur de skruvar upp tonläget också. Att kalla små, nödvändiga justeringar av bidragsnivåer för att "slita isär samhället" eller "sparka på dom som redan ligger" kan få vänsterdårar att flippa ur och ta till våld i tron att det faktiskt finns någon i fara som dom måste rädda. Här har socialdemokrater och vänster mycket att jobba med. Tonläget är inte alls lika uppskruvat och tillgjort från borgerligt håll, som jag upplever det.

Leffe,  11 januari 2011 11:25  

Kommentarerna under min första ovan visar tydligt problemet med detta. Nu väntar jag ivrigt på att någon ska säga något om krigsleksaker, hårdrockskivor med dolda budskap om de spelas baklänges eller varför inte videovåldet...

Jag kan hålla med om att politikens överdrifter är dåliga, de får i alla fall m ig att fundera mer än en gång innan jag lägger min röst på någon som tappat alla proportioner. Jag vill inte låta mig företrädas i riksdagen av någon som låter som om han eller hon är en galen rättshaverist.

Dessutom är överdrivet språkbruk ofta kontraproduktivt i den meningen att det försvårar för den som verkligen vill genomföra förändringar och inte bara snacka. Martin kan säkert förklara själv hur bra det fungerar som polis att använda ett vansinnigt språk i relationer med människor.

Men tonläget i den politiska debatten har inget att göra med den här typen av vansinnesdåd. Inte heller kan man skylla malmöskjutningarna på Sverigedemokraterna eller för den delen Ausonius (Lasermannen) på Ian & bert i Ny demokrati på 90-talet.

Det saknas kausalsamband, helt enkelt. Däremot önskar vi människor ofta att lösningarna på svåra problem vore lätta. T.ex. att det räckte med en artig och hövlig politisk debatt för att förhindra vansinnesdåd som det i AZ. Men det inser väl alla att det inte gör?

Leffe,  11 januari 2011 15:29  

Den här länken är riktigt bra:
http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/01/spinning_tucson

Martin 11 januari 2011 22:03  

Leffe, jag delar anonym 1s åsikt att beteendet med hatisk demagogi i sig är problematiskt även utan det faktum att det inspirerar till våldsdåd, men våldsdådet illustrerar och förvärrar problemet. Anonym 2, ja, jag kan hålla med om att vänstern snack om att "sparka på dom som ligger", mm, är väl uppskruvat, trots att jag röstar på miljöpartiet. Och Leffe, slutligen. Visst finns det sällan de enkla kausalsamband som t.ex. krävs för att utdela juridiskt ansvar, men t.ex. i fallet Ausonius så har man ju själv nämnt samhällsklimatet som en utlösande faktor. Han kände att han gjorde det alla ville skulle göras men ingen vågade, d.v.s. driva ut/attackera invandrarna. Och det samhällsklimatet påverkades av Ny Demokrati. Så även om en del vansinnesdåd utförs ändå, så finns det ofta en koppling till ett sammanhang, som i sin tur är kopplat till samhällsdebatten.

Skicka en kommentar