Hopp och förtvivlan

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.