Radikalisering och mer om ansvar

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...