Filosofiska funderingar om vapenhandel, "vi och dom" och vinstintresse

Av förklarliga skäl har ekots avslöjande om att Sverige/FOI hjälper Saudiarabien att bygga en vapenfabrik skapat krigsrubriker i media. Att en svensk myndighet direkt medverkar till att en mycket hård diktatur ökar sin kapacitet till våldsanvändning mot både den egna befolkningen och sina grannar (och dess befolkning, som i exemplet Bahrain) väcker naturligtvis reaktioner. Men det är egentligen inget trendbrott. Sverige har länge haft en stor export av försvarsmateriel och många av de länder man har gjort affärer med har haft väldigt lite respekt för värden som mänskliga rättigheter och demokrati.

Den här sortens handel med diktaturer är för mig ett exempel på ett mycket större problem. Och då menar jag inte det faktum att Sverige har försvarsindustri. Om man inte vill finna sig i en världsordning där man antingen nöjer sig med att stå bredvid och komma med fördömanden när människor massakreras i Rwanda, Darfur, Srebrenica, eller för all del under Förintelsen, så måste demokratiska stater med en folkopinion som värnar om mänskliga rättigheter ha militär kapacitet. Och om man ser det som problematiskt att ropa på USA (som själv har stått bakom många konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter) så fort ett nytt folkmord blossar upp, så måste den kapaciteten både kunna byggas upp och underhållas i andra länder. Dessutom så kan även rent civil teknik, som t.ex. telekommunikationsutrustning, bli nog så effektiva verktyg i en diktaturs händer.

Nej, problemet är snarare en invand och inbyggd "pragmatism" både i våra politiska system och i företagsvärden där egenintresse i form av ekonomisk vinning, realpolitik, etc. är så dominerande att värderingar om mänskliga rättigheter, hållbar utveckling mm alltid kommer i andra hand. När priset för att vara moralisk är lågt, t.ex. när det gäller att markera mot länder som Nordkorea eller Zimbabwe, så sluter både stater och företag gärna upp. Men då det kostar, som i exemplet med Saudiarabien, så är man mer pragmatisk. Och ju närmare makten en person sitter, desto svårare är det att ta ställning, varför klarspråk främst hörs ifrån oberoende röster inom alliansen, som centerpartiets alltid lika kloka Abir Al-Sahlani, eller ifrån miljöpartiet och vänsterpartiet.

Jag skulle till och med vilja säga att det finns mer djupliggande egoistiska tankeströmningar som ligger till grund för hur stor del av fria och demokratiska samhällen som Sverige är organiserade. Detta är dock speciellt tydligt när det gäller företagsamhet. Den nobelprisbelönade ekonomen Milton Friedman har skrivit "there is one and only one social responsibility of business–to use it resources and engage in activities designed to increase its profits" Meningen är solklar, företag skall enbart bry sig om att tjäna pengar. Inga andra hänsyn får tas. Det är också så de många (speciellt större) företag i praktiken hanterar moraliska ställningstaganden, som ett ekonomiskt övervägande där potentiell vinst ställs mot risker i form av PR-förluster eller böter.

Min uppfattning är att det här beteendet är så inlärt att många människor som i sitt privata liv och gentemot sina kollegor uppvisar alla tecken på att vara empatiska, moraliska människor ändå kan verka i storföretag som säljer klusterbomber eller trampminor, som ödelägger naturområden där ursprubgsbefolningar drivs på flykt eller förgiftas, eller som behandlar arbetskraft som slavar. Det som sker tillräckligt långt bort blir lätt att ignorera och de konsekvenser av ens handlande som man inte behöver konfronteras med kan man smidigt förskjuta. Och det gäller naturligtvis även i andra sammanhang än företagsamhet, som när politiska beslut skall fattas. Förlorade jobb eller minskade skatteintäkter i Sverige är nära och konkret, en eventuell effekt av en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien är långt borta och abstrakt, och de människor som eventuellt drabbas är ytterst osynliga.

Just att vi instinktivt tillämpar olika måttstockar för det som sker på hemmaplan (eller åtminstone i ett "västland" där människorna lever ungefär som vi och där vår media har bra täckning) och det som händer någon annan stans gör i sig att det är väldigt lätt att hamna fel. Det finns ett undermedvetet "vi och dom" tänk, där människor värderas olika. Om man dessutom lägger till det faktum att pengar och ekonomi verkar övertrumfa alla etiska värderingar så har man en ekvation där staters och storföretags ekonomiska vinstintressen i andra delar av världen får gå före det mesta vad gäller mänskliga rättigheter, hållbarhet, med mera.

Jag skulle personligen gärna se en utveckling som går åt motsatt håll. Där människors levnadsvillkor, livskraftiga ekosystem, med mera ses som lika viktigt oavsett var i världen konsekvenserna av ens handlande drabbar. Och där alla, ifrån den enskilda människan till den högste chefen eller samhällsledaren, får beröm och uppskattning minst lika mycket ifrån vad han/hon har gjort för sin omgivning som för hur väl budgeten har hållits och hur mycket vinst som har genererats. Men det är en bit dit. Även på mitt jobb inom en polismyndighet så skickas det regelbundet ut indirekta signaler om att pengar är viktigare än människor/medarbetare, och då rör det sig ändå om en myndighet vars "Raison d'être" är att hjälpa folk...

För att avsluta den här filosofiska funderingen lite mer konkret, så tycker jag vad gäller vapenexporten att Abir i sin debattartikel på DN har formulerat sig klockrent. Ett minimikrav borde vara att Sverige inte skall exportera vapen till icke-demokratiska regimer!

För mer läsning i ämnet, se följande artiklar:
SR om att alla partier var informerade
DN om att riksdagen var informerad
DN om att ministrarna Tolgfors och Björling ljuger
DN om att förtroendet för regeringen är skadat
SvD om att sekretess underlättar export till diktaturer
Aftonbladet med bland annat en kort sammanfattning