Kvinnodagen - polisen och jämställdheten

Publicerar med anledning av att det är den internationella kvinnodagen idag här en ett år gammal text om polisen och jämställdheten som jag ombads skriva av mp Solna inför den internationella kvinnodagen förra året. En avkortad och redigerad text publicerades då på mp Solnas hemsida, detta är det oredigerade originalet:

Jag jobbar som polis på utryckningen i Västerort (där Solna ingår), och ur det perspektivet har jag ombetts dela med mig av mina tankar kring ämnet jämställdhet inför den internationella kvinnodagen.

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Passar på att lägga till lite länkar om den internationella kvinnodagen:
DN om 15.51 rörelsen och lönediskriminering
DN om barnvagnsmarschen, osäkra aborter och bristande mödravård
Miljöpartiet på Svd Brännpunkt om tredelad föräldraförsäkring
Lena Melling i Aftonbladet om att det går åt rätt håll
Aftonbladet om behovet av den internationella kvinnodagen som kampdag