Idéer istället för särintressen?

Jag har aldrig ens övervägt att rösta på socialdemokraterna, trots att jag är en typisk mittenväljare som lägger stor vikt vid solidaritet. Den främsta anledningen till det är att jag ända sedan jag blev tillräckligt insatt för att ha en åsikt har uppfattat socialdemokratin som ett institutionaliserat intresseparti för vilket egna särintressen är viktigare än ideologin. Och dessa särintressen stavas LO. Jag är medveten om att jag inte har någon djupare insyn i hur socialdemokratin fungerar, men att det finns mycket starka band emellan LO och S är knappast någon hemlighet. Och det är i ljuset av det bandet som jag har tolkat ett antal ställningstaganden och beslut som jag har svårt att se några andra rationella skäl till.

Ett exempel är Marita Ulvskogs infamösa utbrott där hon kallade det faktum att lettiska byggnadsarbetare jobbade i Waxholm för betydligt bättre löner än de hade haft hemma i Lettland (och med möjligheten att spara en ordentlig slant) för människohandel. Socialdemokratin har lagt enorma krafter på fallet med det lettiska byggbolaget i Waxholm under förevändningen att det skulle handla om solidaritet med de enligt egen uppfattning välbetalda letterna. Jämför sen med det totala ointresset för de verkligt och hänsynslöst exploaterade asiatiska bärplockarna. Kan det vara för att det inte finns något LO-förbund som tycker att asiaterna tar deras jobb? Ett annat, mindre, exempel är motviljan emot en obligatorisk a-kassa. Kan det bero på att det skulle riskera att minska intresset för facket, som nu har en stark koppling till a-kassan?

Ett av de viktigaste exemplen på där socialdemokratin har hamnat helt fel är skattepolitiken. Det borde vara helt självklart att det krävs en grön skatteväxling i Sverige, där man lägger på konstruktiva "polluter pays"-skatter på utsläpp, energi- och resursförbrukning och minskar på de hämmande, destruktiva skatterna på arbete. Med de skattenivåer vi har i Sverige så stryps företagsamheten av att knappt ens en läkare har råd att anlita hjälp i hemmet då de då betalar enorma summor till staten för varje köpt tjänst. Bättre då att operera mindre och göra jobbet (om än sämre och mindre effektivt) själv. Och marknaden för att på ett hållbart sätt reparera saker begränsas kraftigt av att skatterna gör arbetskraften svindyr, det blir billigare att slita och slänga, naturresurser och energi är ju billigt...

En skatteväxling borde alltså både kunna skapa mängder av jobb och ge stora miljö- och klimatvinster, men ändå håller socialdemokraterna emot. Kan det vara för att de näringar som skulle gynnas av en sådan växling ofta saknar välorganiserade fack (med undantag för hantverkare i byggsektorn), medan de som skulle missgynnas, t.ex. den tunga industrin, däremot har starka fackliga företrädare? Detta kanske inte är anledningen, men så länge den starka kopplingen till LO existerar så inbjuder det till att spekulera om att även denna knepiga inställning beror på att särintressen sätts före en politik för nationen och framtiden.

Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet Östergötland skrev i samband med Mona Sahlins avgång och spekulationerna om hennes efterträdare en intressant och uppysande artikel på Newsmill. Han argumenterar för att socialdemokratin måste frigöra sig ifrån att representera särintressen till att bli ett idéstyrt parti, och hänvisar till liknande tankar ifrån den förre partisekreteraren Lars Stjernquist och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Jag håller med helt och hållet. För mig skulle det vara en nödvändig del av den förändring som avser att åter göra socialdemokratin till en stark och progressiv kraft i samhället.