Hur vi behandlar de andra

I förra inlägget började jag skriva om mottagandet av flyktingar i Sverige. Jag anser alltså att många av migrationsverkets eller migrationsdomstolarnas beslut kan ifrågasättas, men jag tvingas acceptera att vi har en process som avgör vilka som får stanna, och det skamligaste i Sveriges flyktingmottagande är inte att vi faktiskt skickar tillbaka människor utan hur vi behandlar dem under den händelsekedjan.

I förra veckan tog P1s Konflikt upp frågan med att förvarstagna flyktingar (människor som har fått utvisningsbeslut) låses in på häkten och ibland även i arrester. Att sitta i ett häkte innebär att vara inlåst i en liten cell i princip dygnet runt, med en kortare paus för att få sträcka på benen, då häktena är konstruerade för att kunna hålla brottsmisstänkta som har fått restriktioner helt islolerade ifrån omvärlden. Polisens arrester är ännu värre, minimala celler varav vissa (fyllecellerna) bara innehåller en madrass på golvet. De är anpassade för att förvara gripna, anhållna eller omhändertagna under kortare tider, innan de släpps eller häktas. Miljön i häktet, och än mer i arresten, är så pass klaustrofobisk att även härdade kriminella "mjukas upp" efter att ha suttit där ett tag (vilket ibland kan förenkla förhör för polisens del, men också leda till falska erkännanden om man inte är försiktig). Häkten och arrester är anpassade för de syften de är byggda för, och rätt använda är de naturligtvis helt nödvändiga för rättstatens verksamhet, men de är inte till för att förvara människor som inte har begått några brott under långa tider. För mig framstår det som rent ut sagt vidrigt att spärra in förvarstagna flyktingar som redan innan antagligen mår dåligt i en miljö som kan bryta ned friska människor. Om man nu måste ta en människa i förvar, så skall hon eller han förvaras på ett värdigt, medmänskligt sätt, och om man som i fallet med den irakiska kvinnan som intervjuades i Konflikt inte anser att det är säkert att hon vistas i ett vanligt förvar på grund av hennes psykiska hälsa, så borde man väl se till att hon får vård på en psykiatrisk klinik istället för att förvärra situationen? Och det känns helt grundläggande att enskilda flyktingar inte kan bli lidande av brister i vår förvaltning, så om förvaren är fulla och man inte har någon annanstans att placera förvarstagna än i häkten eller arrester, då får man väl helt enkelt låta bli att låsa in dom.

Ännu ett exempel på hur vi i Sverige bryter mot internationella normer om mänskliga rätigheter är att vi brister i att tillhandahålla vård för papperslösa eller gömda flyktingar. Det finns mycket att skriva om det (och mycket att läsa, bland annat på Rosengrenska stiftelsens hemsida eller på "Rätt till vård-initiativets" sida), men det får bli ett ämne för ett annat inlägg.

Inspärrandet av förvarstagna flyktingar på häkten och bristerna i vården till papperslösa är exempel på fall där samhället på ett uppenbart sätt delar upp människor i vi och dom, i de för vilka mänskliga rättigheter gäller, och de för vilka de inte gäller. Den här uppdelningen förenlas av att "dom" är människor som vi har svårare att identifiera oss med, de kommer ifrån länder långt bort, de ser annorlunda ut och talar ofta inga språk som vi förstår. Jag tror inte bara att det hade varit omöjligt att behandla svenskar på det sätt som dessa människor behandlas utan att det skulle bli ett ramaskri, jag är dessutom ganska övertygad att om vi hade haft flyktingar ifrån vårt europeiska närområde, så hade det även då varit betydligt svårare att förvägra dem deras grundläggande mänskliga rättigheter.