Om att fly till Sverige

lördag 8 maj 2010

Det finns många anledningar att vara stolt över Sverige. Vi har en relativt väl fungerande välfärdsstat, med fri utbildning och i princip fri sjukvård (även om den ofta kan vara svårtillgänglig). Vi har ett sekulariserat samhälle som till stor del har frigjort sig ifrån gamla kulturella och religiösa dogmatiska normer om hur vi skall behandla varandra, och ersatt dem med modernare synsätt som rimmar bättre med internationella idéer om mänskliga rättigheter. Vi är noga med att ingen medborgares rättigheter får kränkas av staten, och vi lägger mycket kraft på att värna även misstänkas rättigheter genom lagstiftning och rättshjälp. Det finns dock en grupp i samhället som inte verkar innefattas av de omfattande skyddssystem som vi har byggt upp, nämligen de människor som tagit sig hit men som inte anses ha rätt till uppehållstillstånd. Det handlar alltså om människor som försöker lämna ett många gånger mycket svårt liv i hemlandet för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. De har inte begått några brott, utan är snarare offer för svåra omständigheter och besvärliga livsöden.

Visst är det så att de som riskerar förföljelse eller kommer ifrån ett land i vilket det råder krig skall få uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt enligt svensk lag, men det rapporteras ändå ofta om människor som för en lekman uppenbarligen har asylskäl men som ändå visas ut. Det kan handla om kvinnor som riskerar förföljelse av släktingar i sammanhang med hederskultur, det kan handla om homosexuella som får höra att det är säkert för dem att återvända bara de inte visar sin läggning, eller om politiska flyktingar som inte anses ha haft stöd för sina berättelser. För mig känns det alltid fel att med tvång utvisa en person som inte har gjort sig skyldig till något brott, oavsett om denne har skyddsskäl eller ej, men det känns naturligtvis mycket värre i de fall där personen som skickas tillbaka till sitt hemland riskerar att utsättas för både förföljelse och andra umbäranden.

Själv anser jag alltså, som jag skrivit tidigare, att vi borde släppa in alla som kommer hit, men jag är fullt medveten om att den uppfattningen inte delas av särskilt många, och jag kan också konstatera att inte heller FN anser det vara en mänsklig rättighet att få resa som man vill och bosätta sig var man vill. Jag tvingas därför acceptera att vi har ett system för att avgöra vilka som får stanna och vilka som skickas tillbaka, samt processer för att hantera de människor som ansöker om uppehållstillstånd samt för att verkställa de utvisningsbeslut som fattas. Vad gäller migrationsverkets och migrationsdomstolarnas hantering av ansökningar om uppehållstillstånd, så verkar det fortfarande finnas en stor förbättringspotential i den juridiska beslutsprocessen, även om den sannolikt har blivit bättre sedan domstolarna instiftades. Men vad gäller processen för att hantera de människor som ansöker om uppehållstillstånd, och speciellt då de som inte får stanna, så är den under all kritik. Jag skriver ett separat inlägg om detta.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar