Om att inte titta bort

lördag 8 mars 2014

Texten nedan är en FB-status som jag skrev då jag kom hem i onsdags. Med tanke på uppmärksamheten den gav upphov till där så publicerar jag den även som ett blogginlägg.

Kliver på tunnelbanan på väg hem. Ser genast att en stor, påtagligt berusad och synbart hemlös man med en öppnad ölburk i ena handen har ställt sig väldigt nära en ensam tjej, som har blivit inträngd i ett hörn. Mannen försöker prata med tjejen, som ser väldigt obekväm ut. Hon svarar inte, utan tittar bort. Jag går fram till mannen, som istället börjar prata med mig och går bort en bit ifrån tjejen. Han berättar bland annat att han mår dåligt och att han skall in på placering. Av en slump så går vi alla av på samma hållplats. Mannen, som under färden flera gånger har sagt att han gillar mig, vill ge mig en kram. Jag tvekar en halvsekund på grund av att han har både öl och blod på händerna, men kramar honom, och fick en även puss på kinden på köpet. Då jag sedan går upp för rulltrappan så går jag förbi tjejen. Hon tackar mig, och säger att han hade satt sig bredvid henne på hållplatsen och sedan följt efter henne in på tunnelbanan. Och fast det var massor med människor runt omkring och det borde ha varit upppenbart att hon var obekväm så hade ingen ingripit.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, den missbrukande mannens öde , eller det faktum att ingen av alla medtrafikanter ingrep trots att hans sätt att närma sig tjejen helt uppenbart var obehagligt för henne. I det här fallet så var han ju dessutom helt harmlös, och det räckte med att bara prata lite för att både hjälpa tjejen och få honom att känna sig lite mindre utstött. Jag tänker att det på något sätt hänger ihop. Det finns något sjukt i hur så många av oss med en sådan lätthet kan titta bort ifrån utsatta människor, oavsett om utsattheten handlar om att som kvinna behöva vara rädd för en mans ovälkomna närmanden eller att som missbrukare (eller annan marginaliserad människa) bara vara i behov av att få bli lite vänligt bemött (vilket någon annan än den ofredade tjejen lätt kunde ha gjort). Det blir inte mindre tragiskt av att mannen (som först frågade om jag var polack) verkade känna ett behov av att upprepa flera gånger ifrån ingenstans att han var svensk och älskade Sverige. Gissningsvis hade hans rätt att känna sig svensk ifrågasatts på grund av hans utländska bakgrund och mörka hudfärg.

Kramen finns förresten eventuellt någon annan stans på Facebook vid det här laget. Flera av dem som var kvar i vagnen när vi klev av tyckte uppenbarligen att den var intressant nog att fota, då ett antal mobiler blixtrade till innan tåget rullade vidare.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar