Polisen måste kunna erkänna misstag

söndag 2 mars 2014

Kort version: Har skrivit på SvD Brännpunkt angående Husbyskjutningen om att vi/polisen måste kunna erkänna & lära av våra misstag.

I maj 2013 sköts en 69-årig knivbeväpnad psykiskt sjuk man ihjäl av polis i sin lägenhet. Jag skrev ett kritiskt blogginlägg om händelsen, som jag publicerade i augusti 2013.

I februari 2014 sändes Uppdrag Granskning om dödsskjutningen. Jag hade tillfrågats om att delta, men då det fanns kollegor, närmare bestämt Patrik Zanders och Paul Hansson,  som hade varit närmare händelsen och som på ett mycket bättre sätt kunde ge röst åt den kritik som jag också hade, så avstod jag.

Innan Uppdrag Granskning sändes så la Stockholmspolisen upp en intervju med polisinsatschefen på sin hemsida. Den version som han gav i intervjun, som på alla sätt framstår som Stockholmspolisens officiella, var att inget kunde ha gjorts annorlunda och att han inte ångrade någonting.

Några dagar efter Uppdrag Granskning så tog SVT Debatt upp ämnet. Den gången tackade jag ja till inbjudan. Myndigheten, som företräddes av länspolismästaren och presschefen, gav i programmet samma bild som i videon, dvs att insatsen var utmärkt polisarbete. Jag efterfrågade mer självkritik:
Debatten om skjutningen börjar 10 minuter in i klippet.

Efter SVT Debatt så kände jag fortfarande att det fann saker kvar som jag ville ha sagt. Jag var ärligt och uppriktigt förvånad över att myndighetsledningen inte var villiga/kapabla att ens visa lite självkritik med tanke på vilka katastrofala konsekvenser ingripandet hade fått, främst då för mannen och hans änka, och det kändes helt uppenbart att den bristen på ödmjukhet kraftigt skadar vårt förtroende, speciellt i de förorter där det redan är lågt och där det är som viktigast för oss att värna om det. Så varför agerar man då på ett sätt som så tydligt går på tvärs med myndighetens intressen? Jag bestämde mig för att skriva en text till i ämnet, den som idag har publicerats på SvD Brännpunkt och är länkad ovan.

Jag är fullt medveten om att det finns kollegor som tycker att jag är illojal, att jag inte borde yttra mig, att jag borde välja mellan att vara polis och "debattör", och så vidare. Jag vet också att det ifrågasätts vad jag vill med skrivandet, om det handlar om att jag vill få uppmärksamhet eller någon sorts egen vinning. Jag skriver för att jag hoppas att mina texter kan göra nytta, både för polisen och för samhället i allmänhet. Sen kan man välja att tro på det eller inte. Jag har naturligtvis full respekt för att det finns många som inte delar mina åsikter. De som är kritiska är alltid välkomna att ta ett samtal med mig. Jag vill självklart inte att mitt skrivande skall påverka någon kollega negativt, och jag försöker gärna både förklara hur jag tänker och lyssna på/förstå andras oro. Det verkar dock som att de som är kritiska inte är så benägna att ta upp kritiken direkt med mig, och då är det inte så mycket jag kan göra åt saken.

Slutligen, angående polisens brist på självkritik så är den här ledaren av Hanne Kjöller värd att läsas.

2 kommentarer:

axel g 2 mars 2014 18:44  

Hejsan Martin!

Läste din artikel pa SVD.

Det behövs fler poliser som dig...

Martin 1 april 2014 16:24  

Tack så mycket, Axel!

Skicka en kommentar