Levande begravd för att ha haft vänner

DN rapporterar idag om att en 16-årig flicka skall ha begravts levande av sina egna släktingar. Anledningen skall vara att flickan, Medine Memi, har haft manliga vänner. Detta är så vidrigt att det saknas ord för att beskriva. Tanken på att en flicka mördas, och dessutom på ett utstuderat grymt sätt, av sina egna familjemedlemmar, de som borde skydda och vårda henne, är så fruktansvärd att den inte går att ta in. Det rör sig alltså inte om ett vansinnesdåd i affekt, eller ens om en enskild sjuk, skruvad människa, utan antagligen om ett hedersmord där ett antal släktingar till flickan, säkerligen främst eller bara manliga, har suttit och tillsammans bestämt sig för att de skall bakbinda henne och gräva ned henne levande. Jag är medveten om att jag nu kommer att ge mig ut på tunn is, men för mig så betyder det att det finns extremt sjuka kulturella strömningar i det område där detta skedde, kurdiska sydöstra Turkiet. Jag vill naturligtvis klargöra att detta inte på något sätt innebär att jag påstår att kurder, turkar, muslimer, eller någon annan grov, godtycklig kategori av människor har en sämre kultur, och ägnar sig åt hedersmord. Det är just när man vill klumpa ihop människor efter etnicitet eller religion, eller någon annan egenskap, och sen klistrar på alla i gruppen förkastliga egenskaper som finns hos vissa, som man tappar fotfästet och halkar ned i rasism, främlingsfientlighet eller den nu så populära islamofobin. Dessutom är jämförelsen emellan etniciteter eller religioner ofta ointressant och dessutom ibland missvisande, orättvis och rent av rasistisk. Det som dock är intressant är att jämföra lokala eller regionala seder, vare sig de anses vara religiösa eller kulturella (för mig flyter de begreppen ofta i varandra) med universella värderingar, som tex kan representeras av FNs olika konventioner för mänskliga rättigheter. Och när man ser exempel på hur ett ofattbart vidrigt mord faktiskt är en kulturell handling, som i fallet med Medine Memi, så måste man kunna fördöma inte bara den enskilda handlingen, utan hela det kulturella kontext i vilket den utfördes. Därefter måste man överväga hur sådana kulturer kan bekämpas och förändras, inifrån och utifrån. Och detta gäller självklart inte bara hedersmord i Turkiet, det gäller även tex grymma Sharialagar i talibankontrollerade delar av Afghanistan, vålds- och våldtäktskultur bland Hutu-milisen i Östra Kongo, eller Israels systematiska förtryck på de ockuperade områdena. Kontentan är att man måste kunna tala klarspråk om förkastliga kulturella eller subkulturella avarter utan att falla tillbaka på rasism. Man måste kunna kritisera hedersmord och sharialagar som strukturella fenomen utan att bli islamofobisk, på samma sätt som man måste kunna kritisera Israels ockupationspolitik utan att bli antisemitisk.