En annan sorts ondska

Oljebolaget Texaco, som senare köptes upp av Chevron, påbörjade verksamheten i ekvadorianska Amazonas redan på 60-talet. När man lämnade i början av 90-talet, så hade man tjänat ungefär 30 miljoner dollar, pengar som hamnade hos amerikanska företagsledare och ägare. Man lämnade också efter sig en ekologisk och humanitär katastrof. Lokalbefolkningen, som som vanligt saknade en stark röst, drabbades fruktansvärt hårt. Hela stammar blev utplånade, barn som badade i fel vattendrag kunde dö av akut förgiftning, eller kanske vanligare, en utdragen plågsam död över flera månader. Minst 1400 människor har dött som direkt följd av föroreningarna, och detta i en väldigt glesbefolkad miljö. Alla som levde eller lever kvar i den förorenade trakten drabbas, då gifterna sprids i de vattendrag som människor använder för dricksvatten. När, för 16 år sedan, företrädare för lokalbefolkningen började organisera sig för att kräva att Chevron/Texaco rensar upp föroreningarna, så bekämpades de, som så många gånger förr och senare, stenhårt av förövarna. Chevron försöker använda både politisk lobbying, PR och juridik för att komma undan sitt ansvar. Det intressanta och tragiska är att de amerikanska företagsledare som först genomförde rovdriften i Ekvador, som skapade så mycket lidande och död, och de som nu kämpar för att stoppa lokalbefolkningens rättmätiga krav på upprättelse, antagligen bara ser det som om de gör sitt jobb. Upplärda i en företagskultur som präglats av absolut girighet ompaketerad till ideologi av bl.a. nobelpristagaren Milton Friedman (som hävdade att ett företagas enda ansvar är att öka sin vinst), så ser de det antagligen som sin plikt att bekämpa de nödlidande ekvadorianska urinvånarnas kamp för rättvisa. Lite på samma sätt som den hedersmördade Medine Memis familj såg det som sin plikt att ta livet av ett oskyldigt barn... Ondskan har många ansikten, och det är inte nödvändigtvis de fulaste som gör mest skada i världen.