Den infekterade Palestinafrågan

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Read more...

Levande begravd för att ha haft vänner

DN rapporterar idag om att en 16-årig flicka skall ha begravts levande av sina egna släktingar. Anledningen skall vara att flickan, Medine Memi, har haft manliga vänner. Detta är så vidrigt att det saknas ord för att beskriva. Tanken på att en flicka mördas, och dessutom på ett utstuderat grymt sätt, av sina egna familjemedlemmar, de som borde skydda och vårda henne, är så fruktansvärd att den inte går att ta in. Det rör sig alltså inte om ett vansinnesdåd i affekt, eller ens om en enskild sjuk, skruvad människa, utan antagligen om ett hedersmord där ett antal släktingar till flickan, säkerligen främst eller bara manliga, har suttit och tillsammans bestämt sig för att de skall bakbinda henne och gräva ned henne levande. Jag är medveten om att jag nu kommer att ge mig ut på tunn is, men för mig så betyder det att det finns extremt sjuka kulturella strömningar i det område där detta skedde, kurdiska sydöstra Turkiet. Jag vill naturligtvis klargöra att detta inte på något sätt innebär att jag påstår att kurder, turkar, muslimer, eller någon annan grov, godtycklig kategori av människor har en sämre kultur, och ägnar sig åt hedersmord. Det är just när man vill klumpa ihop människor efter etnicitet eller religion, eller någon annan egenskap, och sen klistrar på alla i gruppen förkastliga egenskaper som finns hos vissa, som man tappar fotfästet och halkar ned i rasism, främlingsfientlighet eller den nu så populära islamofobin. Dessutom är jämförelsen emellan etniciteter eller religioner ofta ointressant och dessutom ibland missvisande, orättvis och rent av rasistisk. Det som dock är intressant är att jämföra lokala eller regionala seder, vare sig de anses vara religiösa eller kulturella (för mig flyter de begreppen ofta i varandra) med universella värderingar, som tex kan representeras av FNs olika konventioner för mänskliga rättigheter. Och när man ser exempel på hur ett ofattbart vidrigt mord faktiskt är en kulturell handling, som i fallet med Medine Memi, så måste man kunna fördöma inte bara den enskilda handlingen, utan hela det kulturella kontext i vilket den utfördes. Därefter måste man överväga hur sådana kulturer kan bekämpas och förändras, inifrån och utifrån. Och detta gäller självklart inte bara hedersmord i Turkiet, det gäller även tex grymma Sharialagar i talibankontrollerade delar av Afghanistan, vålds- och våldtäktskultur bland Hutu-milisen i Östra Kongo, eller Israels systematiska förtryck på de ockuperade områdena. Kontentan är att man måste kunna tala klarspråk om förkastliga kulturella eller subkulturella avarter utan att falla tillbaka på rasism. Man måste kunna kritisera hedersmord och sharialagar som strukturella fenomen utan att bli islamofobisk, på samma sätt som man måste kunna kritisera Israels ockupationspolitik utan att bli antisemitisk.

Read more...