Israel-lobbyns olika ansikten

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Read more...

Den infekterade Palestinafrågan

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Read more...

Tyst om Israeliskt maktspel

Varför är det så tyst i de största dagstidningarna om det faktum att Israel egenmäktigt håller tillbaka den palestinska myndighetens egna pengar (skatteintäkter med mera) för att straffa dem för fredsavtalet med Hamas? Detta ännu ett övergrepp ifrån den israeliska staten har fördömts av EU/Catherine Ashton och till och med av landets egna försvarsminister Ehud Barack, och borde rimligtvis vara intressant nog att nämnas i en artikel. Det känns dessutom givet att den enda vägen framåt för den palestinska staten är en väg ur den förödande konflikt emellan PLO och Hamas som både har förstört livet för stora delar av det palestinska folket och förutsättningarna för ett hållbart fredsavtal. Det kanske är därför avtalet väcker så mycket vrede i Israel, den nuvarande regeringen trivs alldeles utmärkt i det status quo som nu råder där de kan bibehålla alla kvarvarande bosättningar, och till och med bygga nya...

Read more...

Ingen förhandlingspartner?

Israel brukar rutinmässigt skylla bristen på framsteg i fredsprocessen på att det inte finns någon förhandlingspartner på den palestinska sidan. De läckta dokument som The Guardian och Al Jazeera har publicerat gör det ännu tydligare än vad det redan var att uttalandet om att det saknas en förhandlingspartner ligger nära sanningen, men dock vad gäller den israeliska sidan. PLOs ledarskap erbjöd 2008 den israeliska regeringen att acceptera och legalisera en stor majoritet av de illegala israeliska bosättningar i palestinska Östra Jerusalem, vilket är eftergifter som går långt längre än vad det palestinska folket anser vara acceptabelt, men fick ett blankt nej till svar ifrån den dåvarande israeliska regeringen. Och det var en mittenregering, dagens högerregim under Netanyahu är långt mindre kompromissvillig. Vilket bara visar hur hopplöst det måste vara att som palestinsk företrädare försöka förhandla fram en fredslösning med Israel. Och under tiden så får Hamas vatten på sin kvar...

Read more...

En totalt misslyckad världspolis

Obama gick tidigt under sin presidentperiod ut och deklarerade att det måste bli ett stopp för det israeliska byggandet på ockuperad mark. Efter att verkat vara på väg att faktiskt sätta reell press på Israel, en absolut nödvändighet om det skall finnas några som helst möjligheter till fred, så la sig sedan Obama platt på rygg och släppte allt tryck.

Nu har den amerikanska administrationen uppenbarligen försökt en ny strategi vad gäller utbyggnaden av de illegala bosättningarna. De vill att Israel skall frysa de illegala bosättningarna i 90 dagar, men undantar Östra Jerusalem ifrån kravet. Om Israel går med på de så lovar USA att inte begära att byggstoppet förlängs ytterligare. Dessutom lovar USA att lägga in veto mot alla internationella försök att pressa Israel i fredsfrågan. Och slutligen så sockras budet med en leverans av stridsflygplan för tre miljarder.

Jag undrar hur det skulle fungera om jag använde mig av samma taktik i mitt jobb som polis?. Jag föreställer mig att jag åker på ett lägenhetsbråk, där Oskar har slagit frugan på fyllan igen. Jag lägger då fram följande förslag: Oskar, om du lovar att inte spöa frugan under den kommande månaden (tidsfristen), så lovar jag att inte klaga om du misshandlar henne efter att månaden har gått ut (ingen förlängning)? Ok, inte bra nog? Om jag dessutom lovar att se till att inga andra poliser stör dig oavsett vad du gör (vetot), och slänger in en fet leverans av sprit som en extra bonus (stridsplanen)? Ok, du säger att du accepterar, givet att du fortfarande, även under den här månaden, får örfila henne lite i ansiktet (undantaget/Östra Jerusalem)? Ja men då säger vi väl det...

Jag har svårt att tro att Oskars fru hade blivit imponerad av mitt polisarbete. Och jag har lika svårt att tro att palestinierna blev imponerade av det amerikanska utspelet... Det är bara att konstatera att USA agerar lika mycket knähund åt Israel under Obamas administration som de har gjort under tidigare republikanska administrationer. Eller, det är inte sant, republikanerna har nog stöttat Israel på grund av förvriden och förvirrad ideologi, de har liksom tyckt att det är rätt att Israelerna successivt stjäl mer och mer av palestiniernas mark, så de kan inte på samma sätt anklagas för att ha varit knähundar. Obama vet att den israeliska bosättningspolitiken är fel, men är numera för vek för att agera utifrån den vetskapen. Och han fick Nobels fredspris...

Read more...

PLO vill avbryta fredssamtalen

Det är väl visserligen en pseudo-nyhet att PLO nu vill avbryta fredssamtalen, eftersom Israel i strid med internationell fortsätter att bygga på ockuperad mark. Beskedet kommer inte ifrån president Abbas, utan ifrån rådgivaren Nabil Abu Rudaina, och även han betonar att det slutgiltiga beskedet ges av Abbas efter arabförbundets möte i Libyen på fredag. Obamas tal nyligen om en palestinsk stat inom ett år känns dock minst sagt verklighetsfrånvänt, eftersom USA visat att de inte är beredda att pressa Israel vilket gör en överenskommelse närmast omöjlig. Israel själva är knappast beredda att ta kampen med extremismen och bosättarrörelsen i landet och ge tillbaka den mark som de olagligen ockuperar, när det är så mycket lättare att bara fortsätta att bygga ut ockupationen...

Read more...

Fortsatta byggen istället för fred.

Det verkar som om Israel och Netanyahu tänker fortsätta att bygga på ockuperade områden, och det förvånar knappast någon. Det förvånar dessvärre inte heller att Obama, som i början av sin presidentperiod uttalade sig kraftfullt mot de israeliska byggena som ett hinder för freden, nu är betydligt försiktigare i sina kommentarer. Han har ju redan visat att han inte avser sätta någon press på Israel, vilket gör att en rättvis fred känns enormt avlägsen...

Read more...

Iskalla fredssamtal

När nu president Obama kallar till sig premiärminister Netanyahu och president Abbas för att "försöka få igång fredsprocessen" så är det så vitt jag kan se inget annat än ett spel för gallerierna. För att fredsprocessen skall kunna komma igång krävs det eftergifter ifrån Israel vad gäller bosättningarna, ett rimligt minimikrav som ställts av palestinierna och som tidigare även ställdes av Obama var att åtminstone bygget av nya bosättningar på ockuperad mark skulle frysas. Detta har inte skett, och Netanyahu har varit tydlig med att han inte har några planer på att sluta bygga på ockuperad mark. I början av Obamas presidentperiod fanns ett visst hopp, så länge Obama verkade vara beredd att faktiskt konfrontera den israeliska regeringen och ställa krav. När han gjorde det, blev ignorerad, och sedan lade sig platt så förstörde han också nästan alla förutsättningar för en konstruktiv fredsprocess under de nuvarande administrationerna (speciellt då Netanyahus). Att man ändå träffas är väl visserligen bra, det finns alltid frågor som behöver diskuteras, men att det skulle leda til några framsteg i fredsprocessen är det nog ingen som tror, och det har nog inte israelerna något intresse av heller. De är väl medvetna om att de gynnas av nuvarande status quo, de sitter med makten och kontrollen över landet medan palestinierna befinner sig under ockupation och förtryck. Alla avtal kräver enorma eftergifter av Israel som ockupationsmakt, och så länge inte civilbefolkningen är tillräckligt motiverad för fred så blir det politiskt mycket svårt för en israelisk regering att driva en fredsprocess. Det är just detta som är palestiniernas moment 22, när det är lugnt är israelerna ganska ointresserade av fred och när det genomförs missilattacker och självmordsbombningar så sägs fred vara omöjligt om inte attackerna upphör... Vilket gör att den enda möjligheten för fred är att USA pressar Israel att respektera internationell rätt och upphöra med ockupationen. Slutligen, det talas ofta om hatpropaganda ifrån arabiskt håll, men hatet finns på båda sidor, trots att det är palestinierna som lever under förtryck. Rabbi Ovaida Yosef, den andlige ledaren för Shas-partiet, som ingår i Netanyahus regering uttryckte under en predikan en önskan att gud borde hemsöka palestinierna med en farsot. "Alla dessa onda människor borde utplånas från jorden". Med sådana partier i den israeliska regeringen är det inte särskilt svårt att förstå att fredsprocessen är iskall.

Read more...

Israel öppnar upp Gaza för kläder

Den israeliska blockaden mot Gaza har sedan länge förvandlat området till ett stort utomhusfängelse. Det är svårt att se det säkerhetsmässiga behovet av att stoppa t.ex. blyertspennor och böcker, och det har varit omöjligt att återuppbygga Gaza efter de israeliska bombattackerna när byggnadsmaterial inte släpps in. Nu har i alla fall Israel bestämt sig att släppa igenom en leverans av kläder och skor för första gången på tre år. Det är naturligtvis bra, men det visar också på det absurda i blockaden som kollektivt bestraffar hela befolkningen och som i praktiken stärker Hamas. Ibland kan man fråga sig om inte det är syftet med de kontinuerliga israeliska kränkningarna av palestinernas rättigheter, att skapa en radikaliserad fiende som gör att de inte behöver bekymra sig om smärtsamma fredssamtal som det just nu finns väldigt lite intresse för i Israel... Hur som helst så hoppas jag att Obama kommer att visa mer styrka den här gången, och inte lägga sig platt som han gjorde sist, det verkar vara den enda möjligheten till en fredlig väg framåt.

Read more...

Israelisk tydlighet

Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu är mycket tydlig vad gäller byggnationerna i det ockuperade Östra Jerusalem. Israel planerar att fortsätta att bygga där på samma sätt som man har gjort de senaste 42 åren, efter att området ockuperades, och på samma sätt som man gör i Tel Aviv (som inte ligger på ockuperad mark).

För alla som hoppas på en fredlig förhandlingslösning av konflikten, och ett slut på den olagliga ockupationen, är uttalandet naturligtvis olyckligt. Samtidigt är det bra att Netanyahu är så pass tydlig, så att palestinierna och resten av världen vet vad de har att förhålla sig till..

Det är bara att fortsätta att hoppas på ett ökad externt tryck på Israel, främst ifrån USA, men även ifrån EU. För vad gäller den interna opininonen, så verkar intresset för en rättvis fred vara lågt för tillfället, trots en aktiv och kämpande israelisk fredsrörelse.

Read more...

Ny intifada på gång?

På DN rapporteras om att en ny intidfada kan vara på gång. Inte bara Hamas, utan även Fatah, som har varit den part som har varit drivande i fredsprocessen, varnar nu för uppror. Och, som Ahmed Qurei, hög Fatah-ledare säger, det skulle komma oavsett vad Fatahs ledare säger. Och visst känns det troligt, om man inte bara ger palestinierna ockupationens förnedring att leva med, utan även tar bort det hopp om en åtminstone en aning rättvis fred ifrån dom som fredsprocessen tänt, så är det klart att frustrationen kommer att rinna över någon gång. Och, som jag skrivit om förut, det krävs antagligen något form av massivt tryck, yttre eller inre, för att Israel på allvar skall engagera sig i fredsprocessen igen...

USA fördömer visserligen plikttroget alla sådana kommentarer ifrån palestinskt håll, men sändebudet Mitchells inställda resa var en fortsatt markering på hur missnöjda de är med Israels agerande. Det är bara att hoppas att de för en gång skulle fortsätter ifrån ord till handling. De la ju sig platta sist Israel struntade i Obamas krav...

Read more...

Som väntat inga fredssamtal

Självklart avvisade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att återuppta fredssamtalen efter att Israel tillkännagivit att ytterligare 1600 bostäder skall byggas i det ockuperade Östra Jerusalem (vilket har fördömts av FN). Allt annat hade varit otänkbart, palestinierna har inget att vinna på förhandlingar med en israelisk motpart som så tydligt visar att den inte bryr sig om varken deras situation eller internationella lagar och regler. Och efter den amerikanske vicepresidenten Joe Bidens utspel om att USA och Israel är "som sammanväxta" så förblir det tydligt att Israel har fria tyglar att bete sig som de vill, de kan ändå räkna med totalt amerikanskt stöd. Det ser sannerligen inte ljust ut för fredsprocessen, vilket för närvarande inte verkar göra något för Israel. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, då det var gott om palestinska självmordattacker så ansågs det av Israel som ett stenhårt krav att ingen fredsprocess kunde ske innan dessa upphörde, nu när de har upphört så finns det ingen motivation för en fredsprocess. Om man vore riktigt cynisk så skulle man kunna spekulera i om det verkligen är så illa att palestinernas enda möjlighet att bryta det status quo i vilket de är helt maktlösa att hävda sina rättigheter går genom väpnad kamp, eller ännu värre, genom grymma, folkrättsvidriga och moraliskt förkastliga terrordåd... Och eftersom jag inte är fullt så cynisk, så hoppas jag fortfarande på att EU tar sig mera ton, och åtminstone börjar med att se över sina handelsförbindelser med Israel och dessutom tar upp frågan på högre nivå och mer offentligt med USA.

Read more...

Vill Israel ha fred?

Israel fortsätter att bygga på Västbanken, trots att de är väl medvetna om att ett stopp på de folkrättsvidriga byggena på ockuperad mark har varit ett krav för att palestinierna skall vara beredda att återuppta de fredssamtal som hittills inte gett dem särskilt mycket. Obama gick ut hårt, med tydliga krav på att Israel skulle stoppa byggandet på ockuperad mark, men även han blev totalt ignorerad och närmast förnedrad av Israel, och har varit för vek för lägga någon tyngd bakom sina ord. Detta bevisade tydligare än något annat för Israel att de har i stort sett fria händer att göra vad de vill, USA fortsätter att backa upp dom ändå, EU kommer inte att införa några sanktioner, och resten av världen kan de strunta i. Jag läste en artikel in Newsweek för ett par veckor sedan som spekulerade i att intresset för att göra uppoffringar för att få fred för närvarande är rekordlågt i Israel. Den kontroversiella och folkrättsvidriga muren som till stor del har byggts på ockuperat land och som har skurit av människor ifrån deras land, vänner, försörjning m.m. verkar ha varit en stor framgång vad gäller att stoppa självmordsbombare. Läget är relativt lugnt i Israel, och det gör att viljan till eftergifter är låg. En reell fredsprocess innebär självklart att Israel måste lämna stora delar av de områden som de ockuperat och byggt bosättningar på, och för att det skall ske krävs det en enorm politisk vilja, speciellt då bosättarrörelsen består av många religiösa och politiska fanatiker som är beredda att ta till våld emot sin egen stat om de skulle hotas av förflyttning. Så Israel fortsätter med en politik som gynnar Hamas och som försvagar de som i första hand vill ha en förhandlingslösning (inte så konstigt att Abbas inte ville ställa upp för omval...). Och palestinierna fastnar i en moment 22 situation, tidigare hävdade Israel att det inte kunde bli någon fredsprocess förrän självmordbombningarna hade upphört, nu då de har upphört försvann också stora delar av den israeliska motivationen för att få fred...

Read more...

Kraften i en "berättelse"

I SRs program "Människor och tro" ifrån igår diskuterades fredsprocessen på Nordirland. En professor i europeisk integration, Edward Moxon-Browne, förklarade att trots fredsprocessen framgångar, nu senast att Nordirland liksom de andra brittiska länderna har fått egen kontroll över polis och rättsväsende, så finns konflikten kvar i nästan varje nordirländares inre. Förutom det självklara att självupplevda oförätter är svåra att glömma, så betonade Moxon-Browne vikten av att det finns två helt olika berättelser som definierar hur människor ser på konflikten, landet, och dess historia. För protestanterna/unionisterna så ligger fortfarande all skuld för konflikten och alla missgärningar på/hos katolikerna/separatisterna och vice versa. Detta tänkesätt förstärks även av segregationen, och speciellt då i skolan. Fortfarande är det bara en liten minoritet av Nordirlands barn som går i blandade skolor, och i de segregerade, homogena skolorna så lärs den berättelse ut som i praktiken delar in folket i offer och förövare, goda och onda. En del av fredsavtalet, långfredagsöverenskommelsen, byggde på att få mer integration i skolan, och det var en mycket bra tanke. Synd bara att den ännu så länge verkar ha misslyckats. Naturligtvis gäller resonemanget kring berättelser i alla de fall där etnisk/religiösa sekteristiska konflikter frodas. I Israel så ser en stor del av befolkningen sig själva som offer, och palestinierna och andra araber som förövare, trots att det är palestinierna som lever under förtryck och att det har dött 5 palestinier för varje israel under konflikten (100 mot en under attackkriget mot Gaza). För att kunna hitta en väg framåt, mot fred och försoning, så kan det inte nog betonas hur viktigt det är att varje sida, varje grupp, uppmuntras att se på sin egen del och sitt eget ansvar i en konflikt, och att de kan se den andra sidans problem och lidanden. I de fall man lyckas sprida en sådan, mer nyanserad, berättelse, och framförallt då bland barn och ungdomar (och gärna i blandade, heterogena miljöer), så bygger man på långsiktiga förutsättningar för fred och samexistens. I fallet Nordirland så ser prognosen fortfarande relativt ljus ut efter ett halvsekels konflikt, men det tar säkert ytterligare någon generation innan man kan känna sig trygg med att freden verkligen är förankrad, och kanske längre om man inte lyckas förbättra integrationen mellan katoliker och protestanter.

Read more...