Om sverigedemokraterna kommer in...

Statsminister Fredrik Reinfeldt har tidigare klargjort att han tycker att det största av de två blocken borde bilda regering även om de inte når upp till 50 % om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Nu tydliggör oppositionsledaren Mona Sahlin att den lösningen inte är tillräckligt bra för henne då regeringen i så fall ändå skulle bli beroende av Sverigedemokraterna. Jag håller med. Resultatet blir trots allt i så fall en situation med hoppande majoriteter där Sverigedemokraterna får en reell makt som vågmästare, även om inget av blocken skulle förhandla med dem. Då tycker jag Sahlins förslag om att skapa en majoritetsregering genom att söka samarbete med mittenpartierna på den andra sidan är klart bättre. För de borgerliga skulle det självklart bli fråga om att vända sig till miljöpartiet, vilket faktiskt tidigare har nämnts av företrädare för samtliga allianspartier undantaget kristdemokraterna (så vitt jag vet). För socialdemokraterna skulle det innebära centern och folkpartiet, två partier som visserligen har rört sig kraftigt åt höger under det senaste decenniet men i alla fall på pappret är alliansens mittenpartier. Både Jan Björklund och Maud Olofsson har enligt DN sagt att de aldrig skulle ingå i samma regering som Lars Ohly, med det borde gå att lösa i en förhandling. Om socialdemokraterna och miljöpartiet skulle bilda regering med centern och folkpartiet, men utan vänsterpartiet, så skulle de antagligen ändå få över 50% tillsammans. Både dessa kombinationer verkar för mig betydligt mer tilltalande än något av de nuvarande blocken. Och bara det att se den extremt tråkiga och fattiga blockpolitiken som reducerat svensk politik till ett val mellan två alternativ splittras upp vore en stor vinst med att få se någon av regeringskoalitionerna ovan. Om det inte vore för att jag tycker så genuint illa om Sverigedemokraterna och deras främlingsfientliga och ibland rasistiska politik, så skulle jag nästan hoppas att de kom in...

Read more...

Blockpolitikens förbannelse

Det är inte lätt att vara socialliberal mittenväljare med engagemang i frågor som mänskliga rättigheter, miljö- och djurskydd, med mera i dagens politiska landskap i Sverige. Antingen väljer man Alliansen, och får då leva med en migrationsminister som nedlåtande kallar tiggeri för "ohederligt" och tycker att det är ok att romer slängs ut i strid med EUs regelverk, en miljöminister som vill rädda vargen genom att skjuta ned det redan minimala beståndet på ca 200 individer med falska förevändningar om att de skulle vara genetiskt skadade, en biståndsminister som inte gillar bistånd, en skolminister som verkar vilja göra burkan till en valfråga för att ta röster ifrån Sverigedemokraterna och en jordbruksminister som anklagas för att främja t.ex. rovdriften på minkar. Eller så får man dras med en rödgrön blandning där hushållsnära tjänster som främjar livskvalitet utan att överhuvudtaget belasta klimat eller miljö döms ut som "pigjobb" i ett skattesystem som i allmänhet främjar tärande resursanvändning istället för arbete och i en värderingsbas där det tycks omoraliskt att en läkare ägnar sig åt att operera mer och lämna över städandet hemma till en städare. Just de socialistiska inslag hos vänstern där lika rättigheter verkar innebära att alla skall tvingas vara likadana, t.ex. att barn som har lättare för matematik och naturvetenskap inte skall få studera i egna klasser (medan det går utmärkt om det är idrott eller musik de är duktiga i), och att alla måste göra allt hemarbete själva om man inte vill bli utstraffad av enorma skattepåslag är svåra för en socialliberal att acceptera, men det kanske man måste göra ändå i blockpolitikens era, för att slippa debaclen ovan...

Read more...

Tvåpartisystem?

I den nya blockpolitiken så har lämpligheten att regera varit ett ämne för diskussion. Alliansen, och även ett antal liberala och konservativa skribenter, attackerar gärna de rödgröna för att det finns ett antal frågor som de inte är överens om. Det finns naturligtvis frågor som alliansen inte är överens om heller, men de framställer sig som ett mer samkört alternativ i den meningen att de har fler uppgörelser klara innan valet. Lars Ohly, som definitivt inte är min favoritpolitiker, svarade envist i Ekots lördagsintervju nu i helgen att han inte ansåg att det var en katastrof om de inte var överens innan valet om allt, och att det måste vara väljarna som får avgöra vilken politik som skall föras och inte partistrateger i dolda uppgörelser. I det fallet så håller jag med Ohly till 100 %. Jag vill inte ha ett val mellan två färdiga alternativ, där jag med min röst inte kan påverka hur, tex alliansens, politik kommer att se ut efter valet. Jag vill att en röst på ett specifikt parti skall ge mer tyngd åt deras hjärtefrågor då samarbetet definieras i detalj. Faktum är att jag hade varit nöjdast om man hade lämnat tvåpartisystemet åt USA och behållit en pluralistisk demokrati. I USA har de i alla fall starka individuella kandidater som vågar gå emot sina partier i för dem viktiga frågor. I Sverige viner partipiskan hårdare, och många viktiga uppgörelser sker utan att väljarna har insyn. Om vi dessutom i praktiken skulle tappa möjligheten att rösta på olika partier, och bara få välja bland två block med färdig politik, så skulle vår demokrati bli än mer utarmad.

Read more...