Goda nyheter

Att Egypten nu öppnar gränsen mot Gaza, vilket, om jag inte har missförstått något, till slut bryter den mer än fyra år långa blockaden mot Gaza är naturligtvis mycket välkomna nyheter för Gazas folk. Det är också ett sundhetstecken för Egypten att övergångsregeringen respekterar folkets vilja och upphäver den folkrättsvidriga blockaden, som Mubarakregimen (säkerligen ombedda av USA) hjälpt Israel att uppehålla. Att Egypten dessutom hjälpt till att förhandla fram ett nytt samarbete emellan PLO och Hamas gör att landet nu har gått ifrån att vara en del av problemet till en del av lösningen, allt tack vare den arabiska demokratiseringsvåren. Än så länge verkar dock förutsättningarna för att den Israeliska sidan på allvar skall öppna för förhandlingar vara små, vilket visats av Netanyahus förkastande av Obamas uttalande om att 1967 års gränser måste utgöra grunden för ett fredsavtal. Men ju mer status quo bryts av att omkringliggande stater demokratiseras, desto svårare blir det för Israel att hålla fast vid ockupationspolitiken. Det bästa som kan hända regionen nu vore en demokratisering av främst Syrien, men även Jordanien.

Och apropå goda nyheter, så är det för Europa i allmänhet och Balkan i synnerhet mycket glädjande att mannen bakom massakern i Srebrenica, Ratko Mladic, till slut verkar ha gripits. Om rättvisan nu kommer ikapp Europas mes eftersökte man, så kan det både ge en lättnad till offer och anhöriga, och skicka ett meddelande till krigsherrar och militära ledare om att de en dag kommer att hållas ansvariga för sina handlingar. Dessutom öppnar gripandet för ett serbiskt medlemskap i EU.

Dock kan konflikten emellan rättvisa och realpolitik vara svår. När nu Sydafrikas president Jacob Zuma troligtvis försöker medla fram en lösning i Libyen, så kan man konstatera att även om det skulle innebära strafffrihet för Khaddafi, så vore det värt det offret om det innebar en oblodig och smidig övergång till en demokrati där mänskliga rättigheter respekteras. Sen kan man ju alltid i efterhand leta efter juridiska kryphål som gör att diktatorn ändå kan ställas till svars...

Read more...

Ansvar att skydda

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Man skäms

Det är något speciellt över att känna att nu skrivs det faktiskt historia. Det som händer just nu är så stort, så viktigt, att det kommer att ha en global påverkan under en lång tid framöver. Revolterna i arabvärlden är på många sätt det största som har hänt på jorden sedan Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa befriades. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vi befinner oss bara i början av skeendet och vet inte hur många fler regimer som kommer att falla, eller vad som kommer att kliva in i deras ställen. Tunisien och Egypten har kastat av sig sina fjättror. Det protesteras i mängder av länder, och i några av dem, som Jemen och Bahrain, skakar demonstrationerna regimerna i deras grundvalar. Även utanför arabvärlden, i det persiska Iran, inspireras demokratikämpar av den plötsliga styrkan i de arabiska folkens krav på demokrati. Men de mest dramatiska händelserna utspelar sig just nu i Libyen, där Khadaffis diktatur försöker trycka ned de folkliga protesterna med hänsynslöst våld. Hundratals demonstranter har redan dödats, många av inhyrda legosoldater ifrån t.ex. Tchad, men samtidigt har hela städer fallit för protesterna och allt ifrån militärer till diplomater fått nog av regimens grymhet och hoppat av eller bytt sida.

Så vad gör då västvärlden medan historiens vingslag sveper över arabvärlden. Ja, inte mycket. Frankrikes utrikesminister erbjöd diktaturen i Tunisien polisiär hjälp. Förutom det surrealistiska inlägget i debatten har det mest varit plattityder som att det är dumt med våld som har haglat ut. De demokratiskt valda ledarna i Europa och USA har haft otroligt svårt att ta ställning i konflikten emellan folket och de diktatorer som förtryckt dom i årtionden, naturligtvis på grund av det djupa samarbeta som väst har haft med förtryckarregimerna.

Än så länge har jag dock tänkt att den där förkastliga dubbelmoralen, det är sånt som främst USA, men även andra EU-länder håller på med. I Sverige är vi hederligare. Vi var i alla fall inte med om att vilja fortsätta exploatera det ockuperade Västsaharas fiskevatten, till skillnad ifrån många EU-länder. Vi protesterar emot det illegala byggandet av bosättningar i Palestina, till skillnad ifrån USA som fortsätter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet. Vi har inte samarbetat med säkerhetstjänsterna i Egypten (ja, förutom den genanta incident med Ahmed Agiza och Mohamed Alzery, då...) som USA har gjort, och vi har inte haft täta kontakter med diktaturen i Tunisien som Frankrike har haft. Men sen small det i Libyen...

Blodbadet i Egypten har visat på att även bland diktaturer så finns det en gradskillnad. Khaddafis regim är totalt hänsynslös, och använder alltså inhyrda legosoldater för att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är den regimen som handelsminister Ewa Björling besökte 2009 (tillsammans med Tunisien, som i pressmeddelandet lyfts fram som en öppen ekonomi), och hjälpte till att sälja övervakningsutrustning till. Och nu, medan regimens inhyrda mördare skjuter skarpt emot demonstranterna som rättmätigt kräver demokrati, då säger utrikesminister Carl Bildt, en erkänt skicklig och mycket kunnig politiker, att "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Det framgår inte vad Bildt menar med att få till stabilitet, kanske är det samma stabilitet som Göran Persson berömde i diktaturens Kina. Det är så att man skäms!

Read more...

Lika barn leka bäst?

Libyens diktator Khaddafi har varit på besök hos Italiens demokratiskt valde maffiaboss Berlusconi. Det verkar som om de två har mycket gemensamt, ingen av dom är direkt diskret vad gäller intresset att frottera sig med unga, vackra flickor, och båda slänger sig smidigt med kraftigt rasistisk retorik. Det är dock svårt att veta om Khaddafi faktiskt tycker att det vore ett hot mot Europa att bli "ännu ett Afrika" eller vad han egentligen tror om "hur det vita och kristna européerna kan reagera när de ställs inför en uppsjö av svältande och okunniga afrikaner", kontentan var ju helt enkelt att han ville ha pengar, fem miljarder euro om året för att vara exakt. Och han hittar säkert vänner i den svenska regeringen, handelsminister Ewa Björling hjälpte ju gärna till att försöka sälja övervakningsutrustning till Libyen utan att bekymra sig särskilt mycket för hur de afrikanska migranterna drabbas då de hamnar i klorna på den libyska diktaturen...

Read more...